I kärnkraftens gryning, på 1950- och 60-talen, fanns en vision om en reaktor som med tiden skulle ersätta den ”simpla” lättvattenreaktorn. Bridreaktorn, med plutonium som huvudsakligt bränsle, skulle kunna utnyttja råvarorna betydligt mer effektivt.

Bridreaktorns historia, som jag följt i min forskning, kantas dock av tekniska problem kring natriumläckor, kontroverser om plutoniumhantering, oro för olyckor och ekonomiska svårigheter. I Sverige byggdes kärnkraften i stället ut med lättvattenreaktorer. Efter folkomröstningen sattes ett tak för utbyggnaden, och därmed har det under de senaste 30 åren i Sverige inte funnits någon diskussion kring kärnkraftens framtida utformning – det har inte varit aktuellt med nya reaktorer.

Tills i dag. I den kompromiss de borgerliga partierna presenterade för ett drygt år sedan föreslogs att de 10 befintliga reaktorerna skulle kunna ersättas med nybyggda när de tjänat ut. Ingenting sades dock om dessa nya reaktorers utformning – en fråga som nu måste börja diskuteras om man ska kunna ta förslaget på allvar.

För det första skulle 10 nya reaktorer innebära att i stort sett 100 procent av Sveriges elbehov skulle kunna fyllas av kärnkraft; nya reaktorer är naturligtvis mycket mer kraftfulla är dem man byggde på 1970-talet. För det andra är det knappast aktuellt att ersätta dem med likadana, omoderna, lättvattenreaktorer, utan frågorna om hur denna presumtiva framtida kärnkraft skulle utformas kvarstår.

Ska vi återigen överväga reaktorer drivna på plutonium? Ska vi ha vad forskarna kallar fjärde generationens reaktorer, eller rentav bridreaktorer? Ska vi ha upparbetning och plutoniumåtercykling i Sverige? Ska vi kyla våra reaktorer med bly eller natrium? Vilken säkerhet ska vi kräva av de eventuella nya reaktorerna?

Dessa olika teknikval kan få stor betydelse för hur framtidens samhälle kommer att se ut – reaktorer som kräver nationell upparbetning och storskalig hantering av plutonium kräver exempelvis hård övervakning och starka kontrollsystem. Samhälleliga konsekvenser som dessa måste också kunna ta plats i överväganden kring kärnkraft – och det är oärligt att förtiga dem.

Inför kommande beslut i Sveriges riksdag bör således även teknikens konkreta utformning diskuteras, annars är ställningstagandet omöjligt. Om man ska lära sig något av kärnkraftens historia från seklets mitt så är det just att tekniken spelar roll.

Maja Fjæstad
forskare i teknikhistoria, KTH