Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Terrordåden har blottat ett djupt splittrat Norge”

Jag tror att många norrmän väldigt tidigt förstod att terrorangreppet var en norrmans blodiga politiska kommentar, skriver Ane Ørbø Kirkegaard.
Jag tror att många norrmän väldigt tidigt förstod att terrorangreppet var en norrmans blodiga politiska kommentar, skriver Ane Ørbø Kirkegaard. Foto: Lefteris Pitarakis
Ane Ørbø Kirkegaard: Norge är ett delat land och Breivik står inte ensam i sina åsikter. Nu behöver vi ta diskussionen om vilka värden vi vill att vår samhällsordning ska vila på.

Det är inte alls förvånande att det var just i Norge som det första radikaliserade kristna extremistiska terrorangreppet i Europa skedde. Norge är sedan länge splittrat, vilket inte minst dess starka regionpolitik visar. Åsikterna går vitt isär mellan höger och vänster, mellan kristna och sekulariserade, mellan nationalistiska och humanistiska värden. Breivik har stöd mitt ibland oss och alldeles öppet. Om vi inte tar debatten nu och låter dagens politik avspegla grundläggande värden och mänskliga rättigheter kan vår framtid snabbare än vi anar formas av fundamentalistiska rörelser, skriver lektorn i freds- och konfliktvetenskap, Ane Ørbø Kirkegaard.

Det är sällan lättare att uppleva en känsla av gemenskap och styrka i att stå enade än när en nation attackeras av besinningslöst våld, särskilt när våldet så uttryckligen drabbar barn och unga. Det är i sådana ögonblick också mycket svårt att erkänna att våldet är ett resultat av nationens egen interna politik och historia.

Norge är ett delat land. Detta är inget nytt, vi som har våra rötter där vet detta. Landets kustnära städer har under mer än tusen år vuxit och fått politisk och ekonomisk makt just genom sin öppenhet mot världen. Samtidigt är de inre delarna av landet fortfarande slutna samhällen, där man bevakar varandra och andra noggrant. Om detta vittnar ett antal stora norska epos, från Hamsuns ”Svält” till Trygve Gulbranssens trilogi ”Og bakom synger skogene” och Børlis poesi.

Norge är också delat mellan dem som stödjer den centrala statsmakten som princip och de som inte egentligen erkänner denna. Att man har en så stark region­politik i Norge grundar sig i en outtalad överenskommelse mellan dessa två poler – i utbyte mot ett erkännande av staten får regionerna medel ur statskassan.

Många glesbygdsnorrmän har en tendens att ganska öppet trotsa centralmakten i landet. En av Thomas Hylland Eriksens kommentarer till den senaste EU-omröstningen i Norge var att om man hade röstat om att bli en del av USA hade norrmännen röstat ja. Man är gärna en del av en federation med en svag statsmakt – men inte av en med tydlig centralstyrning.

Landet är också politiskt splittrat på ett grundläggande och oförsonligt sätt. Detta kanske visade sig tydligast innan och under kriget. Det gick en avgrundsdjup klyfta genom det politiska Norge, mellan dem som stödde Quisling och de som bekämpade allt det som nazisterna representerade.


Förbittringen på båda sidor var djup, hatet uttrycktes genom tortyr, mord och förföljelse grupperna emellan, särskilt tydligt i hanteringen av tyska soldaters barn. Även detta har satt avtryck i norsk litteratur genom bland annat Herbjørg Wassmos hårresande skildringar. Det politiska tonläget har varit skarpt i Norge, och har tagit sig uttryck både i relationerna mellan staten och samebefolkningen, en konflikt som resulterade i Norges första terrorbombning sedan kriget, i samband med byggandet av kraftverket i Alta, i relationerna mellan staten och fredsaktivister (till exempel Andøya-saken). Justitiemordet på Arne Treholt är ett annat exempel, liksom utlämnandet av ett par verser i den officiella versionen av nationalsången, samt ur den poetiska nationalklenoden ”Til ungdommen” av Nordahl Grieg, som sjöngs så starkt och tydligt under mässan för sorg och hopp i Oslo Domkyrka den 24 juli.

Utöver detta är Norge djupt splittrat i synen på hur samhället bör vara organiserat. Förutom att landet har en mycket starkt modernistisk humanistisk rörelse, är de extremkristna rörelserna markant starkare än i till exempel Sverige och Danmark.


Dessa är inte främmande för exorcism, barnmisshandel och kvinnoförtryck. Detta har belagts både i sociologisk forskning (av bland andra professor Eva Lundgren), i ett antal journalisters arbete samt i en del predikanters och prästers uttalanden i medierna. Debatten kring kön har varit religiöst präglad och tillspetsad genom flera år. Striden står mellan å ena sidan det djupt konservativt kristna Norge som ser kvinnan som skapad för barnafödande och hushållsarbete, och å andra sidan den moderna genusorienterade uppfattningen att människor, oberoende av kön har förmågan till ledarskap, omsorg och arbetsuppgifter som tar dem bort från hemmet.

Många har uttryckt förvåning över att det var just i Norge som det första radikaliserade kristna extremistiska terrorangreppet i Europa skedde, men det är inte alls förvånande. Jag tror många norrmän förstod väldigt tidigt under förloppet att detta var en norrmans blodiga politiska kommentar. Anders Behring Breivik har med sitt terrordåd blottat Norge. Landet är inte alls enat. Det är splittrat mellan stat och samhälle, mellan höger och vänster, mellan kristna extremister, moderata kristna, sekulariserade, mellan fundamentalist-nationalistiska och humanistiska värden.

Det är förståeligt att det politiska Norge efter chocken står samlat, men det är också upprörande att de ledande politikerna på ett så medvetet sätt försöker distansera sig från terroristen. I eftertankens kranka blekhet bör man dock fundera över den skuld vi alla har i att Breivik gjorde som han gjorde. Den stora politiska utmaningen i dagens Europa är inte hur man skall hantera demokratiskt valda fundamentalist-nationalister med en radikaliserad kristen teologi. Den stora utmaningen är att ta denna relativt starka strömning på allvar, och få igång en seriös debatt kring grundläggande värden. Att ta Jens Stoltenbergs uppmaning på största allvar.

Vill vi ha ett Skandinavien, ett Europa, en värld där man inte kan bosätta sig utanför det område man genom sin etnicitet tillhör, där kvinnor inte får ha lönearbete, och män inte får ta hand om sina barn, där människovärde sätts i förhållande till politisk, religiös och kulturell tillhörighet snarare än i relation till individens önskningar och förmågor? Vill vi ha ett samhälle där barn som föds med Downs syndrom inte är välkomna, där sinnessjukdom är liktydigt med inspärrning, där handikappade inte får synas? Eller vill vi ha ett samhälle där människor får möjlighet att utforska sina förmågor, får tillgång till utbildning på likvärdiga villkor, där människor får möjlighet att göra rätt för sig, betala sin skatt och delta i det sociala och politiska livet oavsett om man är kvinna eller man, religiös eller ateist, handikappad eller ej?

Norge är ett europeiskt specialfall, men Breivik står inte alls ensam, inte i Norge, inte i Europa och inte i USA, Sydafrika eller Australien. Han har stöd inte bara i extremismens ljusskygga marginaler, utan mitt ibland oss och alldeles öppet.

Det är på den öppna arenan och i klart dagsljus vi behöver ta diskussionen om i vilken riktning vi vill att vårt samhälle och vår värld skall gå, på vilka värden vi vill att vår samhällsordning skall vila.

Om vi vill att de grundläggande värdena mänskliga rättigheter, rättvisa, jämlikhet och humanitet skall vara grunden för våra politiska principer, så måste detta återspeglas i den vardagliga politiken. I hur vi behandlar människor som flyr undan ekonomiskt, politiskt och kulturellt förtryck, i hur vi förvaltar den rikedom vi fått genom kolonisationen av vår omgivning, i hur vi bemöter diktaturer. Om vi inte gör det kan vår framtid fortare än vi anar formas långt mera av fundamentalistiska rörelsers makt över politiken än av klimatförändringarna.


Ane Ørbø Kirkegaard
fil dr i freds- och utvecklingsforskning, lektor i freds- och konfliktvetenskap, Malmö Högskola

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.