Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Terrorismen större hot mot Sverige än Ryssland”

Att Putins Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige i ett isolerat förstahandsslag framstår som helt osannolikt och verklighetsfrämmande, skriver debattörerna.
Att Putins Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige i ett isolerat förstahandsslag framstår som helt osannolikt och verklighetsfrämmande, skriver debattörerna. Foto: Sergei Ilnitsky/AFP

Nödvändigt med relationer. Sverige får inte drabbas av beröringsångest inför Ryssland. I jämförelse med våra grannländer framstår den svenska hotbildsfokuseringen som egenartad, särskilt när den islamistiska terrorismen har visat sig vara ett värre säkerhetshot, skriver Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Ulf Hjertonsson och Krister Kumlin.

Det säkerhetspolitiska läget i världen har försämrats de senaste åren. Det räcker att nämna Irak, Afghanistan, Syrien, IS, Ukraina och den bestående spänningen mellan Ryssland och USA men även konflikterna i Sydkinesiska sjön med risk för upptrappning mellan Kina och USA. Flertalet av dessa konflikter är svårlösta, några med betydande spridningsrisker. Samtidigt framstår den internationella terrorismen som ett allt större hot mot våra samhällen.

I Nordeuropa har militära tillbud ägt rum mellan Ryssland och Nato. Orsakerna är flera. Den ryska aggressionen i Ukraina i förening med en auktoritär och repressiv rysk inrikespolitik har fått politiska återverkningar i Polen och skapat oro i de baltiska staterna med krav på ökat skydd från USA och Nato. Konkreta åtgärder i  detta syfte har vidtagits av Nato och USA. EU har infört ekonomiska sanktioner. Ryssland och Nato betecknar åter varandra som potentiella fiender, vilket visar sig i upprustningsåtgärder, truppförflyttningar och övningsmönster. Den ökade spänningen i vårt närområde medför risk att Sverige kan bli indraget i konfrontationer. Detsamma gäller för Finland.

Vissa hävdar att Sveriges läge radikalt förändrats genom den ryska aggressionen i Ukraina och Natos påföljande motåtgärder. Vi betvivlar detta. Läget var betydligt värre under kalla kriget, då kärnvapenhotet var överhängande.

Att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige – eller Finland – i ett isolerat förstahandsslag framstår som helt osannolikt och verklighetsfrämmande. En konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna framställs av många som mer trolig med tanke på de historiska och de aktuella motsättningarna. Men dels är det mycket svårt att se vad Ryssland kunde tro sig vinna på en militär konflikt med dessa små länder. Ryssland har inget strategiskt behov av deras territorier med en befolkning som är avogt inställd till Ryssland; dels åtnjuter de baltiska staterna militärt skydd av USA och Nato samt politiskt skydd av EU. Att Ryssland skulle ta risken av ett krig med Nato för Baltikum med de följder det skulle få för den ryska staten och för det ryska samhället är inte sannolikt.

Sverige har levt i fred i över 200 år, vilket djupt har präglat vår inställning till världen. Under denna långa period har de svenska statsledningarnas främsta mål baserat på statsnyttan varit att verka för att Sverige inte blir indraget i  ett krig med de katastrofala följder det skulle få för vårt samhälle. För att nå detta mål har flera metoder använts:

• En konsekvent fredspolitik, stödd på ett defensivt totalförsvar, som skapat förtroende för Sverige hos andra länder, inklusive stormakterna.

• En medveten strävan att bidra till att minska motsättningar i vårt område och på andra håll i  världen. Sverige har verkat för en avspänningspolitik inriktad på konfliktlösning, nedrustning, internationellt samarbete, folkrättens primat och omfattande internationellt utvecklingsbistånd. I detta har ingått en målsättning att upprätthålla öppna och normala relationer med alla länder. Detta framgick av inledningsmeningen i  forna tiders utrikesdeklarationer av regeringen i riksdagen: Sveriges förhållande till främmande makt är gott. Det uttryckte både ett faktum och en viljeinriktning baserad på statsnyttan.

• En fast förankring i de västliga gemenskaperna, vars djupare innebörd är att ett angrepp på Sverige skulle vara ett angrepp på hela den europeiska samhällsordningen.

Vissa av dagens debattörer hävdar att den europeiska ordningen och därigenom Sveriges läge radikalt förändrats genom den ryska aggressionen i Ukraina och Natos påföljande motåtgärder. Vi betvivlar detta. Läget var betydligt värre under kalla kriget, då kärnvapenhotet var överhängande.

Icke desto mindre står vi nu inför en ny situation med ökad spänning i Nordeuropa, vilket påverkar Sverige. Vilken politik bör Sverige då föra?

Det första är att inse att Ryssland med alla sina brister inte går att jämställa med den totalitära militärmakten Sovjetunionen. Den offensiva kommunistiska ideologi som fanns i  Sovjetunionen saknas i dagens Ryssland.

För det andra: Huvudproblemet ligger i  intressekonflikterna och misstron mellan Ryssland och västmakterna. De kan inte lösas militärt.

I dagens läge bör Sveriges prioritet vara att genom diplomatiska och politiska medel medverka till att mildra de säkerhetspolitiska motsättningarna mellan Nato och Ryssland och på så sätt verka för avspänning i Europa. Vi bör använda vår ställning som alliansfri stat för att verka för fred och stabilitet i Europa. Vi kan göra detta i EU för att främja förbättrade relationer mellan EU och Ryssland. Sverige bör aktivt agera i Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) för att vitalisera överenskommelserna om militära förtroendeskapande åtgärder i Europa och där arbeta för ett bredare säkerhetstänkande. Som nyvald medlem i FN:s säkerhetsråd kan vi verka för ett ökat och vidgat samarbete mellan stormakterna och för att förebygga och lösa konflikter. I Europa bör vi aktivt arbeta inom ramen för EU och särskilt samverka med de andra nordiska länderna och med Tyskland vad avser såväl yttre som inre hot.

Vad närmast gäller Östersjöområdet är det mycket som kan göras: gemensam sjöbevakning för att förhindra katastrofer, militära incidentavtal om respektavstånd och påslagna transpondrar för att minska risken för kollisioner i  luften och till havs, visumfrihet för befolkningarna i hela Östersjöområdet för att öka tilltron mellan befolkningarna.

I detta ingår att Sverige måste ha relationer och en dialog med Ryssland. Det framstår som absurt att Sverige med sina sekellånga traditioner av umgänge med Ryssland och ryssar för närvarande är det EU-land som har minst politiska kontakter med Ryssland. Vi skiljer oss här från till exempel Finland. Politiska kontakter med Ryssland innebär på inget sätt att vi accepterar allt vad den ryska statsledningen har för sig. Sverige har i två århundraden haft ett förtroendekapital i Ryssland till ömsesidigt gagn för våra folk. Låt inte det bli förstört!

Sverige bör sålunda inte nu drabbas av beröringsångest inför Ryssland. I jämförelse med Finland, Norge och Danmark framstår den svenska hotbildsfokuseringen på Ryssland som egenartad, så mycket mer som den islamistiska terrorismen har visat sig vara ett värre säkerhetshot för våra samhällen än Ryssland.

Ett medlemskap i Nato är inte lösningen på Sveriges säkerhetsproblem. Det minskar inte hotet från Ryssland. Om Sverige och Finland gemensamt skulle gå in i Nato, skulle konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kraftigt expandera. Detta skulle stå i direkt strid med vår traditionella linje att verka för avspänning och minskade internationella motsättningar. En lång fredlig gräns i Nordeuropa mellan öst och väst förvandlas till en linje av misstro och militär vaksamhet. Det skulle otvivelaktigt leda till än fler militära dispositioner på såväl den ryska sidan som på Natos sida i form av utplacering av militära förband och genomförande av krigsövningar. Risken blir då påtaglig för flera hotfulla incidenter med direkt bäring på Sverige. Och blir vi medlem av Nato, blir vi automatiskt engagerade om en militär konflikt skulle uppstå mellan Ryssland och Nato.

Ett Natomedlemskap skulle således inte ge oss ökad säkerhet. Den måste vi bygga själva tillsammans med de andra nordiska länderna, genom ett aktivt arbete inom EU, OSSE och andra internationella organisationer och genom vårt traditionella politiska och militärtekniska samarbete med USA. Vi skulle därmed bistå både Nato och Ryssland med att upprätthålla norra Europa som ett fredligt område utan omedelbart hot från något håll.

DN Debatt. 7 augusti 2016

Debattartikel

Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Ulf Hjertonsson och Krister Kumlin:
”Terrorismen större hot mot Sverige än Ryssland”

Repliker

12 försvarsdebattörer:
”Natomotståndarna blandar och blundar”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.