Thomas Quick dömdes för mord på den norska flickan Therese Johannessen 1998. Under utredningen påträffades fyra fragment av brända ben som experter bedömde kom från en människa, vilket hade betydelse för domen. Jag har tagit del av de osteologiska utlåtanden som skrevs i samband med undersökningarna av dessa benfragment.
Professor Per Holck och professor Richard Helmer drog slutsatsen att benfragmenten med all sannolikhet kom från en människa, närmare bestämt från ett barn. Jag ifrågasätter dessa slutsatser. Jag anser att det ur ett osteologiskt och metodologiskt perspektiv är mycket viktigt att belysa hur dessa experter har kommit fram till slutsatsen att fragmenten kommer från en människa och inte från ett djur. Diskussionen är också viktig eftersom den omfattar frågor som rör rättssäkerhet och en möjlig övertro på vetenskapen som objektiv.
En viktig aspekt vid analyser av brända benmaterial är att det finns stora metodproblem, främst beroende på att materialen är svåridentifierade eftersom de är fragmenterade. Det är oftast bara möjligt att bestämma cirka tio procent av brända benmaterial.
I slutet av 1980-talet uppmärksammade en arkeolog att ett benmaterial från ett norskt järnåldersgravfält hade analyserats av två olika osteologer vid olika tidpunkter. Den ena analysen gjordes på 1950-talet av professor Nils-Gustaf Gejvall och den andra av Per Holck i samband med dennes avhandlingsarbete. Jag undersökte benmaterialet på nytt 2003 och kunde konstatera att materialet delvis var sammanblandat, men att Gejvalls och Holcks bedömningar skilde sig åt även när de undersökt samma benmaterial. Skillnaderna mellan resultaten är påtagliga både när det gäller könsbedömningar och åldersbedömningar. Därutöver har Gejvall bestämt några benmaterial till barn medan Holck har bedömt samma material som djurben. Detta visar dels hur problematiskt det är att göra morfologiska (jämförelse av utseende och form) bedömningar av brända ben och dels att en sådan bedömning ofrånkomligen är subjektiv.
Vad gäller de benfragment som påträffades vid utredningen av fallet Therese Johannessen är det, med kännedom om de metodproblem som finns, förvånande att de osteologiska undersökningarna kunde påvisa att det rörde sig om ben från ett barn mellan fem och femton år. Med utgångspunkt från ett vetenskapligt intresse för hur man gått tillväga för att nå dessa resultat, har jag granskat Holcks och Helmers utlåtanden ur ett metodologiskt och källkritiskt perspektiv. Det visade sig finnas sådana tveksamheter att dessa utlåtanden enligt min bedömning saknar trovärdighet.
Det mest väsentliga i Holcks och Helmers utlåtanden torde vara att fragmenten bedömts komma från en människa. För att ett benfragment ska anses vara identifierat ska det vara bestämt till art, benslag och bendel. Vid en granskning av Holcks och Helmers utlåtanden kan konstateras att de bestämmer art utan att ha identifierat benslag. Per Holck identifierar de undersökta benfragmenten till människa genom en metod som utgår från påståendet att en skillnad mellan ben från människa och djur är att gränsen mellan benets yttre (kompakta) och inre (spongiosa) del är tydlig hos människan, medan denna gräns är mer gradvis hos djur. Denna metod saknar mig veterligt förankring i osteologisk metodik.
Med stöd av vedertagen litteratur och egen undersökning av kremerade fragment från ett får, kan konstateras att Holcks metod är otillförlitlig och att det snarare förhåller sig tvärtom. De kriterier Helmer använder för att skilja mellan ben från djur och människa är storlek och utseende. Helmers bestämning baseras på att benfragmentens spongiosa motsvarar utseendet hos mänsklig spongiosa och därför sannolikt kommer från en människa. I utlåtandet skriver Helmer att han saknar erfarenhet av förbrända djurben. Spongiosa hos människan och andra däggdjur har ett likartat utseende, vilket i det här fallet borde innebära att benfragmenten även kan komma från ett djur.
Holcks åldersbestämning utgår från en morfologisk bedömning av benets inre och yttre del, samt ett mått på benbalkars (små balkar i benets inre del) tjocklek. Litteraturreferensen som uppges ange värden för småbarn och som ska stödja åldersbestämningen till 5–15 år, visade sig vid en granskning bestå av värden som är uppmätta på nyfödda. I samma tabell finns även referensvärden för benbalkars tjocklek hos vuxna individer. Vid en jämförelse visade det sig att det värde Holck har uppmätt även faller inom variationen för vuxna. Helmer gör en åldersbedömning till barn med ledning av en tillväxtzon, trots att han säger sig vara osäker på om det verkligen finns en tillväxtzon.
En ytterligare detalj i dessa utlåtanden är den skada som ett av fragmenten uppvisar. Denna skada har satts i samband med ett bågfilsblad som påträffades under utredningen. Holck och Helmer föreslår att skadan har åstadkommits med kniv eller tunnbladig såg. Holck skriver att det är sannolikt att skadan ursprungligen har varit något bredare, eftersom ben krymper cirka tio procent vid förbränning. I en rapport från den norska Kriminalpolitisentralen framgår att skadan som mest är 0,3 mm bred och att det påträffade bågfilsbladet har en sågbredd som är mer än 0,8 mm. Även vid en maximal krympning av cirka 25 procent är det orimligt att det påträffade bågfilsbladet skulle kunna ha orsakat skadan på benfragmentet.
Det är svårt att tolka dessa utlåtanden på något annat sätt än att Holck och Helmer har utgått från förutsättningen att de påträffade fragmenten var ben från en människa och sedan sökt vetenskapliga bevis för att stödja detta. Detta förhållande leder ofrånkomligen vidare till helt andra frågor än osteologiska metodproblem.
Hur är det möjligt att dessa utlåtanden kunde beaktas av tingsrätten utan att ha varit föremål för en kritisk granskning?
Om det krävs kunskaper inom ett ämne för att kunna granska rättsutlåtanden, hur kan man då förvänta sig att rätten ska kunna bedöma tillförlitligheten? Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det önskvärt med någon form av kvalitetsgranskning, för att på så sätt undvika att liknande situationer uppstår i framtiden.
Man kan fråga sig om tilltron till vetenskapens objektivitet är så stor att vi bortser från att det finns människor bakom resultaten, att tolkningar i någon mån alltid är subjektiva. Det tycks emellanåt finnas en övertro på vetenskapen som uttolkare av vad som är rätt och fel. Som om det mätbara blir en oomstridd sanning, vilket det ofta inte är.
Ylva Svenfelt
fil mag i osteoarkeologi och fristående forskare som arbetar med
analyser av kremerade skelettmaterial från yngre järnålder
med tonvikt på metodproblem vid könsbedömningar av brända ben.