Organisationer som Freedom House och Transparency International rankar världens stater när det gäller demokrati och frihet respektive frånvaro av korruption. Sverige hamnar som regel högt i dessa mätningar och vi gläds – eller bekymras – om vi tappat något pinnhål. På DN Debatt redovisades den 26 maj 2011 i positiva ordalag ett projekt med en global rättsstatsindexering; rättsstatselementet är förstås en viktig delkomponent i frågan om mänskliga rättigheter (MR) och deras efterlevnad.
Men när det gäller det allmänna tillståndet för MR i världen finns ingen ranking. FN, vars huvudsyfte enligt stadgan är att utveckla MR-området, har en panisk beröringsångest för just jämförelser på detta område. Alla stater, oavsett om de är mogna demokratier eller halv- eller heldiktaturer, anses nämligen vara likvärdiga och bör inte jämföras. Det är den dominerande meningen. Ekot från kalla kriget och polariseringen mellan nord och syd gör frågan så laddad; historiska, kulturella, sociala och ekonomiska förklaringar till variationerna länderna emellan i utvecklingshänseende anses viktigare än skillnaderna i sig. Och stigmatisering bör undvikas är budskapet. Ibland skymtar också tanken fram, att idén med mänskliga universella rättigheter egentligen är ett europeiskt påfund som passar illa i vissa staters interna sociokulturella system och alltså bara är ett uttryck för eftersläpande kolonialt förtryck – fast ingen alltid vill säga det öppet. För de många statliga MR-syndarna finns alltid ursäkter.
FN:s så kallade MR-kommitté har till uppgift att övervaka efterlevnaden av FN:s viktigaste konvention på området, det vill säga konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna som antogs 1966 och trädde i kraft 1976. Konventionen har tillträtts av cirka 170 medlemsstater, däribland Sverige, medan bland annat Kina och Kuba står utanför.
MR-kommittén granskar cirka tolv länder per år vid sina tre månadslånga sessioner i Genève och New York. Kommittén inrättades 1976 och består av 18 oberoende ledamöter från olika länder, vilka väljs i sin personliga egenskap och inte som företrädare för sitt land. Arbetet består huvudsakligen i att vid sessionerna i en dialog med företrädare för staten granska rapporter från stater om tillståndet när det gäller mänskliga rättigheter i landet. MR-kommittén prövar också, i ett kvasijudiciellt skriftligt förfarande, klagomål om MR-kränkningar från enskilda individer i de konventionsstater som anslutit sig till ett särskilt protokoll härom (cirka 120 stater, däribland Sverige).
Under MR-kommitténs session i Genève i juli i år kom frågan om MR-ranking upp redan under öppningsmötet, som följdes av granskning av statsrapporter från Etiopien, Bulgarien och Kazakstan.
Förslaget om en ranking fick som vanligt ett svalt mottagande av den överväldigande majoriteten av MR-kommitténs ledamöter. Men något håller på att hända. Den pågående demokratiutvecklingen i arabvärlden förebådar sprickor i muren. Medan motståndet i sessionssalen var påtagligt, visade i korridorerna företrädare för arabvärldens ideella MR-organisationer, som också var närvarande vid mötet som observatörer, en annan sida: ”Vi vill ha ranking! Det hjälper oss att sätta press på regimerna och skyndar på MR-utvecklingen”.
Denna viljeinriktning skall kontrasteras med en inom MR-kommittén inte ovanlig hållning mot länder med svag MR-utveckling: ”Många länder vet inte vad de skrivit på. Det måste vi förstå!”
Att åstadkomma ett globalt MR-index, där också frågor om bland annat diskriminering, jämställdhet, tortyr, polisvåld, åsikts- och yttrandefrihet kan läggas till rättsstatsfrågorna, är en relativt enkel sak. Materialet finns redan i MR-kommitténs och de övriga övervakningskommittéernas egna rapporter. Det är bara en fråga om att sammanställa och redovisa. FN laborerar också med olika Development Indices, vilka förvisso inte är tänkta att användas för MR-ranking, men lätt kan adapteras härtill. Sveriges egna inom UD framtagna landrapporter, vilka förtjänstfullt och under viss fanfar presenterades för första gången under Almedalsveckan i år av statsråden Carl Bildt och Gunilla Carlsson, är andra redskap som kan brukas, om bara viljan finns.
En titt på MR-kommitténs granskning de senaste tre åren av knappt 30 stater ger en bra fingervisning om hur en MR-ranking skulle te sig. Den baseras på den periodicitet med vilken länderna åläggs att komma in med rapporter. Ju längre tid, desto bättre anses MR-läget vara i staten. Kategorin med dem vars tillstånd placerar länderna på den lägsta nivån, är de stater som överhuvudtaget inte har fullgjort sin rapporteringsskyldighet någon gång. Hit hör ett stort antal länder i Afrika och Asien, sammantaget nästan en femtedel av alla stater som anslutit sig till konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Därnäst följer de som skall rapportera på nytt efter tre år. Här finns Kamerun, Ryssland, Tchad och Uzbekistan – samt med en logik som är FN:s egen, den enda demokratin i Mellanöstern, det vill säga Israel. Till de bästa länder hör förstås, förutom Sverige, Nederländerna, ett antal övriga mogna EU-länder och Schweiz samt Nya Zeeland. Mellangruppen, dem med en rapporteringsplikt på fyra år, innefattar ett stort antal stater från alla kontinenter, bland annat Serbien, Ungern, Jordanien, Rwanda, Togo, Tanzania, Colombia, Mexiko, Azerbajdzjan och Mongoliet.
Sverige och EU bör kunna påskynda MR-utvecklingen, bland annat den som vi nu kan följa i realtid i Nordafrika och Mellanöstern, genom att uppmuntra till ”benchmarking”. Betyg är rätt i skolan – och också i fråga om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. Det kan måhända vara utrikespolitiskt känsligt för Sverige som stat att på egen hand upprätta en världsrankingslista. Men uppgiften ter sig mycket naturlig för exempelvis en respekterad institution som Raoul Wallenberginstitutet i Lund.
Alla stater kommer inte att uppskatta att bli bedömda och placerade efter förtjänst, men det visar bara att uppdraget behövs. Och för de stater som ärligt strävar mot en bättre MR-utveckling väntar så småningom en högre placering på rankinglistan. Ingen stat går säker för nedflyttning – inte ens en mogen välfärdsdemokrati som vårt eget land. Det är just syftet med en rättvis MR-världsranking.
Krister Thelin
domare och ledamot av FN:s kommitté om mänskliga rättigheter