Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Tidningarnas tipspengar till enskilda poliser är mutbrott”

Bristande pressetik. Den journalist som betalar polisen för ett tips kan dömas för mutbrott. Den läckande polistjänstemannen däremot omfattas av meddelarskyddet i grundlagen och garanteras anonymitet. I praktiken innebär det att det är ogörligt att lagföra journalisten. Något måste göras då skyddet mot mediernas integritetskränkningar är i otakt med Europadomstolens praxis till skydd för privatlivet. En väg att gå vore att häva meddelarskyddet generellt när det gäller polisens förundersökningar, skriver Claes Sandgren.

En affärsmetod som massmedier tycks tillgripa allt mer i takt med att massmediekonkurrensen hårdnar är att betala för att poliser ska lämna ut hemliga uppgifter ur förundersökningar eller om planerade ingripanden. Läckor av detta slag står i strid med mutbrottsbestämmelserna i brottsbalken. Dessa straffbelägger nämligen att en tjänsteman – statlig eller kommunal – tar emot en betalning som kan påverka dennes tjänsteutövning, till exempel en polis som sviker sin tystnadsplikt. Och den som betalat för tipset, till exempel en journalist, bryter också mot bestämmelserna liksom den chefredaktör som beslutat om ”tipspengarna”.

Man kan tycka att det är självklart att den polis som säljer information på detta vis ska kunna ställas till svars. I annat fall kan ju poliser sko sig på att sprida hemliga uppgifter, som saboterar en brottsutredning, äventyrar en persons säkerhet, kränker en persons integritet och så vidare och en tidning kan tjäna pengar på detta. Det svär nog mot rättskänslan alldeles särskilt om poliser uppträder som mutkolvar. Det skadar förtroendet för polisen och dess arbete.

Vilket vittne eller brottsoffer vill lämna upplysningar, om den konstapel de har framför sig kan tubbas att sälja den information som de lämnar i förtroende?

Dessbättre ger inte Tryckfrihetsförordningen (TF) något skydd åt den som använder olagliga metoder för att skaffa information. Regeringen har framhållit att mutbrott inte får användas för att skaffa uppgifter och att ”det inte kan komma i fråga att privilegiera journalister eller andra som för att söka material använder sig av brott” (prop 1975/76:204). När vår allmänna grundlag, regeringsformen, ändrades 1976 pekade riksdagen för övrigt ut ett antal bestämmelser i brottsbalken, som inte ansågs utgöra begränsningar av yttrandefriheten. Dessa brott borde därför beivras enligt brottsbalken; här nämndes uttryckligen mutbrott (prop 1975/76:209). En journalist kan alltså dömas på vanligt sätt enligt brottsbalken för sitt mutbrott.

Till skillnad från den betalande journalisten omfattas däremot den läckande polisen av TF:s meddelarskydd, fastän han tar betalt. Hans läckor får därför inte spåras och han är garanterad anonymitet. Detta framstår inte bara som stötande i sig utan det blir också närmast ogörligt att lagföra journalisten. Riksdag och regering har alltså å ena sidan bestämt – för säkerhets skull i grundlag – att journalister inte får använda brott för att skaffa material men i samma lag underminerat försök från myndigheternas sida att lagföra sådana brott. Den här kortslutningen har till följd att redaktionerna kan lämna tipspengar straffritt och poliser inkassera dessa utan påföljd.

Något bör göras. Och det är så mycket mer angeläget som skyddet mot mediernas integritetskränkningar är i otakt med den europeiska utvecklingen, främst Europadomstolens praxis till skydd för privatlivet.

Ingrepp i meddelarskyddet måste emellertid göras varsamt i medvetande om att ett meddelarskydd för poliser är värdefullt i den mån som det bidrar till att missförhållanden inom polisen uppenbaras, till exempel korruption. Men: att använda mutor för att avslöja mutor kan inte vara sunt.

En väg att gå vore att häva meddelarskyddet i fråga om mutbrott. Det har skett i fråga om ett antal andra brott som någon gjort sig skyldig till genom att lämna ett meddelande. Den polis som tagit emot tipspengarna skulle då få efterforskas och mutorna skulle kunna lagföras i vanlig ordning. Ett alternativ vore att häva meddelarskyddet generellt för förundersökningar eller bara avseende en pågående förundersökning (men inte nödvändigtvis en nedlagd sådan). En spärr mot obefogad efterforskning är att rätten att besluta om förundersökning i princip ligger i Justitiekanslerns hand.

Nu stegrar sig emellertid medierna reflexmässigt mot varje förslag att begränsa TF:s skydd och menar säkert att det är önskvärt att TF i realiteten fredar medierna från ansvar för det sätt på vilket material skaffas, också om det sker med brott. Och de brukar få som de vill, som bekant.

Det riktar uppmärksamheten mot mediernas etik och praktik. Mediernas företrädare brukar ju med knäppta händer prisa sin självreglering som botemedel mot lagstiftningens brister och som skäl för statsmakterna att inte inskrida mot missbruk av tryckfriheten.

Det visar sig dock vid närmare påsyn att inget i ”Etiska regler för press, tv och radio” tar sikte på mediernas sätt att skaffa information och denna hederskodex bannlyser inte mutor. Om en tidning för säg 50 000 kr betalar för ett tips om att polisen ska hämta en känd person för förhör så kan det bli en mycket lukrativ affär. Betalningen för tipset kan inte angripas och tidningen riskerar att få betala en avgift om högst 30 000 kr om den skulle fällas av Pressens opinionsnämnd för publiceringen. Dessutom kan inte personen – skyldig eller oskyldig – få någon ersättning för att ha fått löpa gatlopp utanför sitt hem i kamerornas sken.

Mot den här bakgrunden har de publicistiska aktörerna skäl att bekänna färg i fråga om sin press- och yrkesetik.

• Chefredaktörerna för de båda kvällstidningarna bör ge besked: Förekommer tipspengar eller annan form av ersättning till poliser för att de ska läcka? Eller till andra yrkesgrupper?

• Tidningsutgivarföreningen – och andra huvudmän för de pressetiska reglerna – bör redovisa sin uppfattning om det är och bör vara förenligt med god publicistisk sed att betala tipspengar eller annan form av ersättning till tjänstemän som läcker hemliga uppgifter liksom att publicera dessa.

• På motsvarande sätt bör Journalistförbundet förklara om ett sådant handlande är och bör vara förenligt med förbundets yrkesregler. Dess yrkesetiska nämnd uttalar sig om dessa reglers tillämpning men jag har fått upplysningen att dessa uttalanden inte offentliggörs. Så är det alltså bevänt med journalisternas öppenhet om sina egna förehavanden!

• Också Publicistklubben bör redovisa sin syn. Klubben ”vårdar yrkets ansvar”, som det heter i stadgarna. Innebär detta att den tar avstånd från tipspengar och annan ersättning som lämnas till tjänstemän som läcker?

Claes Sandgren, professor i civilrätt, ordförande för Institutet mot mutor, IMM