Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Tiggeridebatten borde dra lärdomar av historien”

Riksdagsledamoten Cecilia Magnusson skriver att ett tiggeriförbud skulle ta bort de värsta riskerna för att fattigdom permanentas. Hon menar också att en sådan insats skulle ligga i linje med arbetslinjens anda. Varken historien eller modern samhällsvetenskaplig forskning ger stöd åt ett sådant påstående, skriver Hans Swärd, professor i socialt arbete.

Tiggeriet har historiskt varit en omstridd fråga, och ofta har det förekommit häftiga tiggarkontroverser. Ett av argumenten för att förbjuda tiggeriet har historiskt varit att det har kunnat skapa en ”understödstagaranda”, det vill säga att människor skulle vänja sig vid att leva på allmosor eller understöd i stället för att arbeta och försörja sig.

Det finns inget stöd för att förbuden har löst fattigdomsproblemen. Ofta ledde lokala förbud och olika nationella lösdriveriförordningar till att tiggarna jagades runt från kommun till kommun utan att någon tog tag i de grundläggande problemen. Genom förbudslagarna omvandlade man strukturella problem till individuella bekymmer och lade skulden för fattigdomen på de fattiga vilket gjorde att de stigmatiserades.

Tiggeriet har alltså inte försvunnit genom förbudslagar och repressioner utan genom sociala reformer och olika trygghetsarrangemang. Människor som ges en grundläggande trygghet i form av en rad sociala rättigheter som rätten till utbildning, hälsovård, sjukvård, ekonomisk trygghet och rätten att inte bli diskriminerade har en större benägenhet att ta risker och ges reella möjligheter att bryta negativa fattigdomsspiraler.

Mer näraliggande exempel är de förbud mot tiggeri och utesovande som flera stater igångsatte under 1990-talet då tiggerifrågan sist var aktuell i flera storstäder i USA och Europa. Ett exempel är Storbritannien, där gamla tiggarförbud aktualiserades, och regeringen tog också initiativ till flera dyrbara kampanjer. Brittiska forskare har studerat vilka konsekvenser 1990-talets förbud fick för tiggarna i olika distrikt i London. Resultaten visar att situationen försämrats genom att en del stämplats som kriminella. Det har därför blivit allt svårare för dem att anpassa sig till samhället. En del av de bötfällda tvingades fortsätta att tigga för att tjäna ihop pengar till böterna och de fick därför svårt att lämna livet på gatan. Under 1990-talet var det framför allt inhemska hemlösa som tiggde till följd av den omprövning som skedde av välfärden i många länder.

1990-talets tiggeri löstes inte genom förbudspolitiken utan genom en rad andra samverkande åtgärder. Den internationella gatutidningsrörelsen är ett exempel på ett transnationellt koncept som spred sig från land till land. I stället för att tigga fick de hemlösa möjligheter att sälja gatutidningar som de kunde vara stolta över och fick samtidigt delta i olika sociala projekt. En rad frivilligorganisationer mobiliserade resurser och öppnade härbärgen och matserveringar och många länder tog tag i problemen. Inom EU utvecklades strategier som skulle minska i hemlösheten i Europa. Vi har inte löst hemlöshetsfrågan i Sverige men vi har minskat tiggeriet i denna grupp.

Dagens tiggeri kan inte lösas av de enskilda nationalstater dit tiggarna tillfälligt söker sig. Här måste EU spela en viktig roll liksom länder varifrån tiggarna kommer. Men lösningarna måste ske på samma sätt som vi en gång har utrotat tiggeriet, det vill säga genom grundläggande sociala rättigheter, innovativa projekt och en samverkan mellan många olika krafter. Förbud löser inte fattigdom utan riskerar att sopa problemet under mattan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.