Bo Ekman har på DN Debatt 28/11 rätt i en sak – miljön mår i dag sämre än för 50 år sedan och något måste göras. Men på vilka grunder han drar slutsatsen att ”endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö” är mycket oklara. Ekmans argumentation visar med tydlighet behovet av att tillväxtdebatten utvecklas från att enbart styras av ideologiskt tyckande.

Den viktiga debatten om miljö och ekonomins positiva eller negativa påverkan måste föras utifrån den kunskap som finns. Det närmaste vi kan komma i frågan om vad som leder till förbättrat miljötillstånd bör vara att se till hur utvecklingen sett ut i olika länder i olika tider.

Både svensk och internationell forskning på området visar att ekonomisk tillväxt hittills inte lett till att länder minskat sin totala miljöpåverkan. Det tycks vara en seglivad myt att miljöproblemen avtar när ett lands befolkning når över en viss ekonomisk nivå och denna inställning har styrt alltför mycket av den miljöpolitiska debatten.

Studier av sambandet mellan olika länders ekonomiska utveckling och miljöpåverkan visar nämligen att tillväxt inte är en garant för bättre miljö. En förklaring är att ekonomisk tillväxt ofta leder till så stora kostnader för miljöförstöring att priset för att hantera miljöförstöringen blir högre än tillväxten i sig.

En annan förklaring är den så kallade rekyl-effekten som innebär att en miljövinst i en enskild produkt, exempelvis en bränslesnål bil, ofta äts upp av att vi konsumerar mer, i fler antal bilar eller längre körsträckor.

Nationalekonomen Paul Ekins har visat att varken OECD eller EU-kommissionen har presenterat några data som stödjer idén att rika länder kan växa ur miljöproblem. Den rika delen av världen har visserligen minskat utsläppen av ämnen såsom bly, svavel och freoner men samtidigt har utsläppen av ämnen som koldioxid och kväve fortsatt att öka trots ekonomisk tillväxt. Dessutom tillkommer nya miljöproblem, som fler hälsoskadliga kemikalier.

Ny miljöteknik kan vara till stor nytta för att hantera utmaningar där det finns en tydlig teknisk lösning – som när kylskåpsfreonet kunde bytas ut eller när bensin kunde göras blyfri. Det innebär dock inte att en teknisk lösning finns på alla miljöproblem. Många miljöutmaningar handlar om att vi delvis måste lägga om vår livsstil. Denna omställning kräver systemförändringar som marknaden inte klarar av att lösa på egen hand.

Studier kring när eller inom vilka områden som länder lyckats minska sin miljöpåverkan visar i stället att det tycks vara politiska beslut som leder till förbättringar på miljöområdet. Den positiva utvecklingen för miljögifter såsom freoner och bly har båda föranletts av politiska beslut som styrt marknaden och samhällsutvecklingen. Detta är politikens skyldighet.

Att polarisera så som Ekman gör mellan ”tillväxtkramare och ”miljökramare” leder knappast miljöarbetet framåt. Debatten om tillväxt måste nyanseras. Det finns, som presenterats ovan, inga belägg för att tillväxt i sig leder till bättre miljö. Inte heller är det alltid så att tillväxt är dåligt för miljön. Det centrala i debatten måste vara huruvida tillväxten i sig leder till något som är bättre eller sämre för miljötillståndet.

Ekman frågar vidare vems intresse miljörörelsen representerar; naturens eller människans. Att ställa denna fråga tyder på brist i insikten att naturen är förutsättningen för vår existens. Ett seriöst miljöarbete gynnar givetvis både människan och andra arter som lever på jorden. Där finns ingen konflikt.