DN Debatt

”Tio extra miljarder till arbetsmarknadspolitik”

Anders Borg och Sven Otto Littorin presenterar vårpropositionen: När konjunkturen försämras måste de arbetsmarknadspolitiska programmen öka. I vårpropositionen som vi presenterar i dag satsas 10 nya miljarder kronor på arbetsmarknadspolitiken. Pengarna läggs på aktiva arbetsmarknadsåtgärder och arbetslöshetsförsäkringen.

Antalet personer i åtgärder beräknas öka från 85.000 till 250.000. Regeringen kommer också att ha en beredskap för ytterligare insatser i höstens budgetproposition. Vi delar inte den negativa attityd som funnits mot arbetsmarknadspolitik inte minst bland moderater. När konjunkturen försämras justeras arbetsmarknadsprogrammen nu upp igen. Det är mer effektivt med aktiva åtgärder än bred stimulans av efterfrågan, skriver finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

I spåren av den globala finanskrisen följer uppsägningar och massarbetslöshet. Nu stiger arbetslösheten i praktiskt taget alla länder i Europa. I detta läge blir den viktigaste prioriteringen att dämpa nedgången, att motverka att sysselsättningen faller och förhindra att arbetslösheten biter sig fast.

Arbetsmarknadspolitikens syfte är inte att dölja arbetslöshet, oavsett konjunktur. Vi kommer inte att använda arbetsmarknadspolitiken för att gömma undan människor eller som en förvaring i väntan på förtidspension. Arbetsmarknadspolitiken måste bygga på aktivering så att de arbetslösa har en chans när jobben kommer.

Den svenska modellen har fungerat väl. Kollektivavtalen, arbetsrätten, ett konstruktivt samarbete mellan parterna och en fungerande lönebildning har skapat stabilitet. Den svenska modellen ska utvecklas och värnas, inte avvecklas.

Regeringen har förstärkt den svenska modellen genom att återupprätta arbetslinjen. Jobbavdraget, förändringen av a-kassan och reformerna inom sjukförsäkringen förstärker drivkrafterna för arbete. Vi har samtidigt minskat kostnaderna för att anställa ungdomar och generellt förstärkt företagsklimatet. Politiken förstärks nu med en bred satsning på aktiva åtgärder. Arbetslinjen stavas i lågkonjunktur aktiv arbetsmarknadspolitik. Alliansregeringen fick väljarnas förtroende att återskapa arbetslinjen, skapa fler vägar tillbaka till arbete och förhindra att människor fastnar i utanförskap. Det förtroendet bär vi med oss även nu i lågkonjunktur.

I vårpropositionen som presenteras i dag tillförs 10 miljarder kronor till aktiva åtgärder och arbetslöshetsförsäkringen på tilläggsbudgeten. Mellan 2008 och 2009 tillför vi över 20 miljarder och för de närmaste åren handlar det om en ökning på 50 miljarder kronor.
Antalet personer i åtgärder de kommande åren ökar från 85 000 till 250 000 personer. Andelen av arbetskraften i arbetsmarknadspolitiska program stiger från strax under 2 procent upp till nära nog 5 procent.

Detta är, så vitt vi vet, den kraftigaste utbyggnaden av de aktiva åtgärderna som genomförs i något europeiskt land och en av de största satsningar någonsin. Varför är arbetsmarknadspolitiken så viktig? Varför heter arbetslinjen aktiva åtgärder i kristider?

Det finns flera viktiga skäl. När de nyanmälda lediga platserna blir färre och antalet sökande mångdubbelt större är det avgörande att de arbetslösas sökstöd förbättras och att matchningen fungerar ännu bättre.

Det finns en uppenbar risk att servicen från Arbetsförmedlingen försämras när antalet arbetssökande per arbetsförmedlare ökar kraftigt. Det måste motverkas. Även i lågkonjunkturer kommer det att finnas jobb att söka och genom en effektiv arbetsförmedling går det lättare att para ihop dem som söker arbete med dem som söker arbetskraft.

Det finns också en uppenbar risk att den som varit inskriven vid Arbetsförmedlingen under en längre tid får svårare att komma tillbaka. Erfarenheterna från 1990-talskrisen visar att inskrivningstiderna vid Arbetsförmedlingen blev kontinuerligt allt längre. Runt år 2000 uppgick den genomsnittliga inskrivningstiden till hela två år.

Konsekvensen blev att många tappade kontakten med arbetsmarknaden. Är man länge utan jobb riskerar kompetensen att gradvis förloras och risken för att fastna i arbetslöshetskulturer, där förvärvsarbete inte längre är normen eller styråran för vardagen, ökar. Då är det viktigt att Arbetsförmedlingen kan erbjuda en aktiv åtgärd. Det kan handla om arbetspraktik eller praktisk kompetensutveckling. Det kan också vara så att den som förlorar sitt arbete måste erbjudas nya vägar, söka sig till en ny bransch eller vidga sitt sökande till en bredare krets av yrken. Yrkesvux och yrkeshögskolor kommer då att spela en viktig roll samtidigt som Arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda kortare kompletterande kurser.

Arbetsförmedlingen har givits ett tydligare uppdrag att fokusera på att stötta arbetssökande för att de ska kunna återvända till arbetsmarknaden och jobb. Antalet arbetsmarknadsprogram har minskat i syfte att förenkla politiken, till exempel har friår och datortek avskaffats.

I stor utsträckning inriktas numera programmen på personer som står långt från arbetsmarknaden, det vill säga de som varit arbetslösa under lång tid. De flesta som deltar i arbetsmarknadspolitiska program deltar i jobb- och utvecklingsgarantin eller i jobbgarantin för ungdomar. Dessutom har personer som av olika skäl varit utan arbete under minst ett år rätt till nystartsjobb. Unga som drabbas hårt i nedgångar har rätt till nystartsjobb redan efter sex månader.

Under de kommande årens kraftiga utbyggnad av de aktiva åtgärderna kommer det att ske misstag. Det är ofrånkomligt när antalet personer som är i verksamheten på några år nästan ska tredubblas upp till 250.000 personer. Varje åtgärd kommer inte att fungera perfekt. Men det vore ett ännu större misstag att inte försöka möta en stigande arbetslöshet utan i stället låta människor fastna i utanförskap. Regeringen kommer att följa utvecklingen på arbetsmarknaden noga och ha beredskap för att i budgetpropositionen för 2010 se över insatserna för såväl korttids- som långtidsarbetslösa.

Inriktningen i arbetsmarknadspolitiken under alliansregeringen är att återupprätta traditionell svensk arbetsmarknadspolitik som den brukade utformas innan arbetslinjen övergavs av den förra rege­ringen. Alliansrege­ringen justerade ned de arbetsmarknadspolitiska programmen kraftigt under högkonjunkturen, nu justeras de upp när konjunkturen försämras. Det kommer självklart att ske en liknande neddragning av volymerna i åtgärder när konjunkturen åter förstärks och det finns en stark efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken är en effektiv del av den ekonomisk-politiska arsenalen just därför att åtgärderna kan sättas in snabbt, riktas direkt till de arbetslösa och för att det handlar om tillfälliga stimulanser som verkligen kan göras tillfälliga.

Det har alltför ofta funnits en attityd att arbetsmarknadspolitik inte är viktigt, inte minst bland ekonomer, i näringslivskretsar och inom moderaterna. Vi delar inte denna syn. Att arbetslinjen i en extrem lågkonjunktur måste kompletteras med arbetsmarknadspolitik är nödvändigt. När den vanliga arbetsmarknaden, som förre LO-ekonomen och Ams-ordföranden PO Edin ofta påpekat, inte erbjuder tillräckligt med lediga platser blir aktiva åtgärder en möjlighet att tillse att de som förlorar jobbet inte fastnar i utanförskap utan förmås att kunna ta ett jobb när situationen efter hand förbättras. Det är mer effektivt att använda resurser för aktiva åtgärder än breda efterfrågestimulanser.

Vi tar ansvar för Sverige. Vi måste säkra att underskotten inte växer på ett sätt som driver upp räntorna eller skapar osäkerhet. Om så sker börjar hushållen nämligen att spara och då minskar konsumtionen. Då dör företagens framtidstro och då ökar antalet friställningar.
Därför måste varje krona i krisbekämpningen prioriteras hårt. Regeringens bedömning är att en satsning på aktiva åtgärder, vid sidan av att tillföra kommunerna ökade resurser för att minska uppsägningarna, är den effektivaste åtgärden för att förhindra att arbetslösheten biter sig fast.

 

Anders Borg
Sven Otto Littorin

Arbetsmarknadspolitik

Sedan början av 1900-talet har staten försökt mildra arbetslöshetens följder både för samhället och för individen genom olika ingripanden.
Från 1960-talet har Sverige bedrivit en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik.

Kontantstöd vid arbetslöshet har förvandlats till en inkomstförsäkring.

Dessutom har det funnits en rad olika arbetsmarknadsprogram som avsett beredskapsarbeten, utbildning och praktik för arbetslösa.