För ett halvår sedan tog Sture Bergwall tillbaka alla erkännanden om mord. Resningsansökan har nu lämnats in och det finns inte anledning att föregripa den utredningen. Men av ansökan framgår annat av intresse.
I ett utlåtande av docent Anna Dåderman åskådliggörs hur upptrappningen av vanebildande mediciner och ökande tecken på biverkningar är kopplade till frekvensen terapisamtal, brottsplatsvallningar, förhör och rättegångar.
Sture Bergwall, alias Thomas Quick, överkonsumerar narkotikaklassade preparat, kastar sig med huvudet mot väggarna och mot golvet, försöker ta sitt liv, skriker i ångest, har kramper.
Bergwalls psykoterapeut verkar dock leva i en annan verklighet. Hon nämner inte patientens kaotiska lidande i sjukjournalerna utan skriver om framsteg i terapin, att han har ”fördjupad känslomässig insikt”, ”bättre struktur” och att ”den terapeutiska processen förlöper som det skall”.
Min slutsats är att Sture Bergwall blev ”Thomas Quick” under påverkan av terapi med stora inslag av suggestion. Under vården blev han också en tung läkemedelsmissbrukare.
Missbrukare kan hitta på vad som helst för att få tillgång till sin drog och andra fördelar.
Sture Bergwalls morderkännanden under ”Thomas Quick-åren” skulle kunna förklaras av missbruket. Och det vore illa nog. I Hannes Råstams SVT-dokumentär uppvisar Sture Bergwall emellertid särdrag som jag känner igen från egna patienter och medmänniskor med Tourettes syndrom. Han bör därför omedelbart genomgå en modern neuropsykiatrisk utredning för att fastställa om det är denna sjukdom som i själva verket är huvudorsaken till hans tidigare beteende. En sådan diagnos skulle också kunna förklara det våld han gjorde sig skyldig till i unga år.
Tourettes syndrom är en extremvariant av så kallad ticsspektrumstörning. Eftersom tics brukar kulminera i 8–12-årsåldern ställs diagnosen som regel av barnläkare medan den missas lätt hos vuxna patienter.
Sture Bergwall har kvarstående lindriga vokala tics. I läkarjournaler från 1991 beskrivs starka både motoriska och vokala tics (”ofrivilliga motoriska ryckningar”, ”rikligt med tics”, ”underliga grymtande ljud”). Syskonen berättar också för mig om hur han som barn hade så besvärande ticsvridningar på huvudet att han tittade på teve ur ögonvrån. Många associerar Tourettes syndrom med koprolali, utrop av fula ord. Men det förekommer bara i 10–15 procent av ticsspektrumstörningar. Det leder för långt att här gå igenom hela symtomatologin.
Men tre saker är särskilt viktiga att beakta.
1. Professor Christopher Gillberg och andra neuropsykiatrer har beskrivit hur barn och ungdomar med Tourettes syndrom kan ha komplexa tics i form av övergreppsbeteenden, oväntat våld och självskada.
2. Många ”tourettare” som inte fått diagnos blir missbrukare. Det kan börja med att den drabbade vill komma ifrån sina konstiga tankar eller glömma skammen när han gett efter för impulser och betett sig opassande eller brutalt. Drogpåverkan minskar i sin tur förmågan till impulskontroll.
Sture Bergwall begick för trettiofem fyrtio år sedan några oförklarliga våldshandlingar. Enligt domstolen kunde han inte rå för vad han gjort. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård. I den psykiatriska diagnosen från 1991 ingick bland annat ”allvarlig impulskontrollstörning” men Tourettes syndrom diskuterades aldrig.
3. Många patienter med Tourettes syndrom har en exceptionell inlevelseförmåga. Den visar sig när de fäster sig vid någon och vill vara till lags. När en sådan ”fixeringsperson” får hjälp till framgång känner ”tourettaren” välbehag och kan slappna av en stund. Sture Bergwall hade en sådan bindning till sin terapeut och till en utredande kriminalpolis.
Under slutet av 1900-talet spreds som en tankeepidemi idéer om incest, rituella övergrepp och ”bortträngda” och ”återuppväckta” minnen. ”Thomas Quick” kan ses som en av rörelsens portalfigurer. Han återspeglade sina terapeuters centrala idé om hur ett barn som utsatts för incest och mordförsök utvecklas till seriemördare.
Hans berättelser om morden skulle visa hur trauman – bortträngda ur minnet – återgestaltades i brott. Vid rättegångsförhören varvade ”Thomas Quick” sina erkännanden om styckmord och kannibalism med jargong från terapin. Brotten var ”paralleller”, förklarade han för rätten, till hur han behandlats av sina föräldrar.
Det händer att ”fixeringspersoner” finner sig till rätta med en tourettepatients tvångsmässiga till-lags-beteende. I Quickfallet verkade alla vara vinnare till en början. Psykologer, läkare, jurister, poliser, journalister ville så gärna tro på ”sin” seriemördare att de blev okritiska till hur de själva matade honom med information som sedan tillmättes bevisvärde i rättsmaskineriet. Psykologen och minnesforskaren fick anseende som experter på seriemördare och psykopater.
Polisen blev expert och föreläste på polishögskolan om sin föredömliga förhörsteknik med Thomas Quick. Åklagaren blev berömd i både Sverige och Norge. Stjärnadvokaten blev ännu mer känd genom fallet Quick. Journalisten som specialiserat sig på fallet blev prisbelönt.
Sture Bergwall blev Thomas Quick, raderade sin livshistoria och brände broar till syskon och kamrater. Han ersatte sin verklighet med en barndomsberättelse efter terapeutens mall. I gengäld fick patienten allt högre doser av beroendeframkallande mediciner, ett omväxlande leverne, massor av uppmärksamhet och umgänge med fint folk. Men till priset av ångest, självskador och självmordsförsök. Den beroendesjuke blev som vanligt förloraren.
De som ville hjälpa patienten Thomas Quick blev i stället vad man i missbruksvården kallar hans ”möjliggörare”. De gjorde det möjligt för en drogberoende att förfalla i sin sjukdom. Överläkare Göran Källberg satte 2001 stopp för missbruket.
Patienten återtog sitt rätta namn, slutade erkänna mord, tackade nej till terapin och tog själv ansvar för strama dagsrutiner med motion, böcker, radiolyssnande och skrivande. De fina vännerna som varit duochbror med ”Thomas Quick” försvann. När tv-journalisten Hannes Råstam efter sju år bad om en intervju hade Sture Bergwall inrättat ett ensamt, inrutat liv. Råstam befriade patienten ur lögnernas bubbla genom att säga vad alla kunde ha sett på teven: ”Du var ju inte nykter, Sture. Du var drogad.”
Om det finns förklaringar till Sture Bergwalls beteenden är rätt diagnos en angelägenhet för svenska folket. Diagnosen Tourettes syndrom ställs genom anamnes, utredning av tics- och tvångsyndrom hos familjemedlemmar samt en neurologisk undersökning. Detta bör ordnas direkt. Likaså är det nödvändigt att ”möjliggörarnas” beteenden och ansvar klargörs om vi ska lära av historien.
I väntan på fortsatta utredningar undrar man vem av dem runt Quick som först hoppar av och säger som det är: ”Vi gjorde fel. Jag ångrar mig och tar konsekvenserna.” Den eller de vinner vår respekt och ska räknas till dem som skriftställaren Hans Magnus Enzensberger kallar Återtågets hjältar.
Fallet Quick har, oavsett domslut och medicinska diagnoser, uppdagat allvarliga missförhållanden. Patienten har överlevt en svindlande resa inom psykiatrin och rättsväsendet. Sture Bergwall har inte bara förståndet utan också en författarbegåvning i behåll. Han stiger fram som psykiatrins och rättsväsendets ofrivillige wallraffare. Lyssna, den frihetsberövade patienten har något att berätta om vårt samhälle och om oss.