Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Transplanterad livmoder ett steg mot fullt könsbyte”

När idrottskvinnan Caster Semenya fick sin könstillhörighet ifrågasatt vid friidrotts-VM i Berlin nyligen, framstod det i blixtbelysning att alla fall inte är entydiga och enkla, skriver Torbjörn Tännsjö.
När idrottskvinnan Caster Semenya fick sin könstillhörighet ifrågasatt vid friidrotts-VM i Berlin nyligen, framstod det i blixtbelysning att alla fall inte är entydiga och enkla, skriver Torbjörn Tännsjö. Foto: David J Phillip
Filosofiprofessor om en existentiell fråga: Blir vi verkligen lyckligare av att kunna välja vårt kön? De flesta människor låter sig enkelt klassificeras som kvinnor eller män, men vissa existerar i en gråzon. Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda dessa ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar. Detta är säkert just vad transsexuella män – besatta av tanken på att bli riktiga kvinnor – önskar sig. De kan då ta steget fullt ut till det andra könet! Alldeles bortsett från den medicinsk-tekniska utvecklingen är det nog något i tidsandan som driver oss i den här riktningen. Men vill vi verkligen kunna välja vårt kön? Kommer det att göra oss lyckliga? Jag är osäker, skriver Torbjörn Tännsjö.

Så kallad queerteori hävdar att könsskillnader är konstruerade. De existerar inte, oberoende av vår sociala praktik. Vi föds inte med ett bestämt kön, vi får det genom uppfostran. Detta skapar nya möjligheter att frigöra oss, brukar de tillägga. Om kön är något som prackas på oss av våra föräldrar och av samhället, så borde vi kunna bjuda motstånd. Vi borde i själva verket ha rätt och möjlighet att välja vårt kön.

Detta är inte helt lätt att förstå. Ty även om pratet om att vår könsmässiga tillhörighet är konstruerad inrymmer ett mått av sanning, i det att vi ”konstruerar” vissa normer för vad som är manligt och kvinnligt genom vårt sätt att leva och värdera varandras liv (vad som förr kallades könsroller), så finns ju robusta biologiska skillnader att peka på i de flesta fall. Vi tycks ha våra rent biologiska könsmässiga karaktäristika oberoende av uppfostran. Men då en idrottskvinna som Caster Semenya nyligen vid friidrotts-VM i Berlin fick sin könstillhörighet ifrågasatt, framstod det i blixtbelysning att alla fall inte är entydiga och enkla.

De flesta människor låter sig enkelt klassificeras som kvinnor eller män, men vissa existerar i en gråzon. I denna zon kan ett hormontest peka i en riktning, en kromosomanalys i en annan riktning och en inspektion av genitalierna lämna frågan obesvarad. Och det är förstås också klart att många av de förväntningar vi har på vad som är manligt och kvinnligt beteende är bestämda av sociala konventioner. Så visst har det alltid funnits fog för vissa av queerteorins påståenden om att vi borde kunna välja vårt kön och våra könsmässiga karaktäristika.

Ändå är det först på senare tid, som detta tal börjat bli mera bokstavligt sant. Det handlar nu inte bara om nya sätt att tänka, föra och klä sig, eller om nya samlevnadsformer, utan om robusta medicinska ingrepp, som kan företas på människor, för att ge dem de sexuella attribut de önskar. För den transsexuelle går det att få hjälp både kirurgiskt och med hormonbehandling, för att han eller hon ska kunna erövra vad som normalt har setts som attribut vilka är definierande för det motsatta könet. En gräns för män som velat bli kvinnor har emellertid fram tills nu gått vid yttre genitalier. Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar.

De forskare vid Sahlgrenska akademin som arbetar med att utveckla metoder att transplantera livmödrar framhäver själva att detta ger en möjlighet för kvinnor, som har äggstockar men saknar livmoder, att bli mödrar ”på riktigt”. De kan bära sina och sin partners barn. De tänker att de utvecklar reproduktiv medicin på ett nytt men ändå traditionellt sätt.

Just den form av reproduktiv medicin de försöker utveckla har emellertid ifrågasatts, bland annat av gynekologen Lars Hamberger som annars inte brukar tveka att bejaka medicinsk teknikutveckling. I just det här fallet menar han emellertid att den är onödig. Dessa kvinnor och par kan ju i stället anlita en surrogatmoder, för att få det barn de önskar, påpekar han. Han pläderar också för legalisering av en sådan ordning i vårt land. Den är bättre, menar han, då den inte innebär några farliga kirurgiska ingrepp och då den inte medför att kvinnor måste undergå medicinering avsedd att sätta ned deras immunförsvar för att motverka bortstötning av det transplanterade organet (Läkartidningen nr 39, 2002).

Hamberger har visst fog för denna uppfattning, men för vissa kvinnor är det nog av vikt att de verkligen får bära sitt eget barn. Just dessa kvinnor skulle ju bara kunna få hjälp med den nya tekniken. Forskarna som arbetar med den nya tekniken brukar också framhålla att vissa människor, av religiösa eller andra skäl, motsätter sig surrogatmödraskap. Dessa kan inte få hjälp på annat sätt än genom transplantation av en livmoder. Och transsexuella män, som är besatta av tanken att bli ”riktiga” kvinnor, kommer säkert att se möjligheten att få en transplanterad livmoder som just vad de önskar. Troligen kommer de också att önska att man i en framtid dessutom ska kunna transplantera äggstockar tillsammans med livmödrar. I så fall kan de ju ta steget fullt ut till det andra könet!

Queerteorin ser valet av kön som inte bara något nödvändigt, som något vi inte kommer ifrån, utan också som något önskvärt. Vi frigörs då vi får möjlighet att välja våra sexuella attribut. Tanken att det finns några naturliga kategorier, manligt och kvinnligt, kan uppges. Den som vill kan renodla vissa drag, andra kan renodla andra, och den som så önskar kan välja en attraktiv mix. Den sexuella ”normaliteten” kan uppges.

Något i tidsandan driver oss nog i den här riktningen, alldeles bortsett ifrån den medicinskt tekniska utvecklingen. Just nu gör en ammande man sensation i våra medier. Allt fler tycks känna vantrivsel i det kön de fått. Kan i så fall teknikutvecklingen ge oss nya utvägar? Vi får den valfrihet vi önskar?

Jag är inte helt övertygad. Så snart ett val erbjuds är vi ivriga att göra det och att göra det rätt. Men många av de val vi i dag gör är påtvingade. Vi tvingas välja mobiloperatör, elleverantör och förvaltare av vårt intresse i pensionslotteriet. Det är svåra val, de stressar oss,vi grips av ångest då vi tror att vi valt fel. Åtminstone just dessa val vore vi sannolikt lyckligare förutan.

Valet av kön är förstås mera basalt. Vill vi verkligen göra det? Vissa vill det uppenbarligen, de ser på sig själva som transsexuella, och de vill byta könstillhörighet. Men de flesta har nog inte reflekterat över om de har rätt kön, eller om de har rätt mix av sexuella attribut. Den medicinska tekniken kommer att ändra på det. Den kommer att medföra att Sartre och existentialisterna sent omsider får rätt, då de säger att existensen föregår essensen. Vi kommer att kunna ställas till svars för vårt val av kön. Kommer det att göra oss lyckliga?

Jag är osäker.

Torbjörn Tännsjö
professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

Könskorrigering

Ett 30-tal personer i Sverige per år genomgår ett juridiskt könsbyte och könskorrigerande operationer. Antalet som i Sverige söker vård för transsexualism har ökat under de senaste fem åren.
Det är färre biologiska kvinnor än män som genomgår juridiskt byte och kirurgiska ingrepp, men mörkertalen är stora och skillnaden har minskat under de senaste fem åren.
Källa: Wikipedia