Allt fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år. Det medför betydande kostnader för samhället, och för studenterna själva. Högskolesektorn står inför betydande utmaningar. Fler studenter bör ha arbetsveckor som liknar löntagares. Många utbildningar kan också förbereda studenterna bättre för arbetsmarknaden.

Sedan början av 1990-talet har antalet studenter i högskolan mer än fördubblats. I Sverige – liksom i de flesta jämförbara länder – har närmare 50 procent av den yngre arbetskraften högskoleutbildning. De direkta offentliga utgifterna för svensk högskola, inklusive studiestödet, är kring 40 miljarder kronor per år. De samhällsekonomiska kostnaderna är långt högre.

I min rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – Lärda för livet? En ESO-rapport om effektivitet i svensk högskoleutbildning – som presenteras i dag går jag igenom de faktorer som påverkar högskolans samhällsekonomiska effektivitet. Slutsatsen är att högskoleutbildningen kan effektiviseras väsentligt genom snabbare genomströmning, bättre arbetslivsförberedelse och minskade kostnader, främst ett lägre produktionsbortfall.

Större delen av den samhällsekonomiska kostnaden för högskoleutbildning består av produktionsbortfall – det vill säga att studenten inte jobbar. Uppskattningsvis kostar en student i genomsnitt samhället 200.000–300.000 kronor per år på så sätt. Hälften av detta är utebliven nettolön; hälften är uteblivna skatter. Det är långt mer än de 50.000–100.000 kronor som undervisningen kostar.

Sedan början av 1990-talet har normalstudietiden förlängts på de flesta inriktningar – i genomsnitt med mer än ett halvår. Många studerar också längre än de måste för sin examen. Samtidigt uppger allt fler studenter att de inte upplever studierna som en heltidssysselsättning. Främst gäller det inom samhällsvetenskap och humaniora, där undervisningsresurserna är minst. Medianstudenten i dessa ämnesområden lägger runt 25 timmar i veckan på sina studier.

Studenterna lär sig mindre på fyra år i högskolan än vad de skulle göra på tre år med fyrtiotimmarsveckor. Så korta arbetstider utgör knappast heller en bra förberedelse för yrkeslivet.

Varken studenter eller institutioner verkar ha tillräckliga incitament att välja respektive erbjuda intensiva utbildningar, snarare än lågintensiva studier under en längre tid. På senare år har det blivit betydligt mer lönsamt med omfattande lönearbete parallellt med studierna. Därmed finns en risk att studenter väljer bort mer krävande utbildningar.

Ett relaterat problem är de uppenbara svårigheterna med att mäta genomströmningen i svensk högskola. Dessa brister försvårar väsentligen uppföljning och styrning. Rapporten pekar på flera förklaringar till att genomströmningen varierar mellan olika utbildningar och i många fall är svag. Bristande förkunskaper, begränsat lärarstöd och svag motivation är några av anledningarna.

Antagningen kan vara ineffektiv på grund av betygsinflation och högskoleprovets tveksamma urvalsförmåga. Däremot verkar inte höga krav vara en rimlig förklaring till låg prestationsgrad. På vissa håll verkar studenterna snarare sakna stimulans i form av undervisning och examination.

Många högskoleutbildningar leder till högre lön och därmed högre skatteinkomster. Generella utbildningar i samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap verkar däremot ge låg avkastning i form av högre sysselsättning och lön. Detsamma gäller flera yrkesutbildningar inom pedagogik och beteendevetenskap.

Rapporten visar på svagheter i högskolans arbetslivsförberedelse. Framför allt gäller det bristande information till studenter och frånvaro av praktikinslag i många utbildningar. Även examensstrukturen medför problem – det är till exempel svårt att växla inriktning efter några år på högskolan.

I Storbritannien och USA kan man bli jurist genom tre års studier efter kandidatexamen. I Sverige förväntas en kandidat börja om och läsa 4,5 år med kurskamrater direkt från gymnasiet. Problemet är delvis en konsekvens av att många längre utbildningar saknar tydlig etappindelning i en grundexamen (kandidat) och en avancerad examen (master). Det kan leda till onödigt långa utbildningsvägar eller till att studenter avstår från att skaffa sig en attraktiv examen.

I rapporten föreslås en reformagenda för att förbättra situationen. Här ges några exempel på åtgärder som kan göra att fler klarar studierna, att studenternas jobbchanser förbättras och att samhällets kostnader begränsas.

Högre intensitet. Studieintensiteten bör utvärderas och explicit regleras. Normen bör likna den i arbetslivet. Studiestödssystemet kan i hög­re grad styra mot hög intensitet.

Stärkt samarbete. En delegation för att stärka samarbetet mellan högskolan och gymnasieskolan bör inrättas. Delegationen ska ta in och analysera högskolesektorns synpunkter på hur gymnasiet bättre kan förbereda eleverna för högre studier. I uppgiften bör också ingå att se över högskolans antagningssystem.

Bättre uppföljning. Högskolans institutioner bör få ett utökat ansvar för att följa upp sina studenter, och för att informera blivande studenter om tidigare studenters arbetsmarknadsutfall. För att matcha detta större ansvar föreslås ökade möjligheter för institutionerna att kräva att studenterna gör arbetsmarknadspraktik under utbildningen.

Mer flexibilitet. Övergången mellan grundnivå och avancerad nivå bör bli mer flexibel genom att de flesta yrkesprogram etappindelas.

Tre års studier. Kandidatexamen och tre års normalstudietid bör vara normen för högskoleutbildning. Masterprogram bör dimensioneras efter ett tydligt behov på arbetsmarknaden eller för forskarutbildning. Masterexamen bör kunna ges redan efter ett års studier på avancerad nivå, som exempelvis i Storbritannien.

Högskoleutbildning ger i genomsnitt en mer produktiv arbetskraft och medverkar till ett vidgat intresse för ökad kunskap. Dessutom bidrar den till personlig utveckling för dem som tar del av den.

Inte desto mindre har medborgarna rätt att förvänta sig att högskolesektorn på bästa sätt använder sig av de resurser den tar i anspråk. Svensk högskola har mycket att vinna på en öppen diskussion om effektiviteten i utbildningen.

Per Sonnerby, Doktor i nationalekonomi, utbildningsdebattör och för närvarande föräldraledig från en tjänst på Riksbanken.