Jag har under ett antal år haft anledning att begrunda utformningen av och kvaliteten på ekonomutbildningen i Sverige. Dels som ordförande i direktionen för Handelshögskolan i Stockholm (HHS), dels som ordförande i den sakkunniggrupp som nyss avgett sina rekommendationer till Högskoleverket angående vilka lärosäten som ska få rätt att utfärda den nya civilekonomexamen. Högskoleverkets generaldirektör har nyligen beslutat enligt våra rekommendationer.
Denna examen skiljer sig från den hittillsvarande magisterexamen med företagsekonomi eller nationalekonomi som huvudämne populärt kallad civilekonomexamen - på några punkter. Den ska vara en så kallade yrkesexamen och det sista av fyra års studier ska ligga på en högre akademisk nivå. Den tillkom efter många års lobbyverksamhet från den fackliga intresseorganisationen Civilekonomerna, som lyckades övertyga en riksdagsmajoritet att stödja kravet. Syftet var gott att höja kvaliteten på och renommén för civilekonomexamen.
Likväl kan klokskapen i detta beslut ifrågasättas. Sverige, liksom nästan alla övriga europeiska länder, är långt framme med att anpassa den högre utbildningen till den så kallade Bolognamodellen. Den innebär i korthet att man, efter en treårig kandidatexamen, ska kunna bygga på med en tvåårig mastersutbildning, dvs sammantaget en femårig utbildning. Genom att de europeiska länderna anammar en gemensam struktur på högskoleutbildningen kommer examina att vara internationellt gångbara och rörlighet över nationsgränserna att uppmuntras. Det är oklart om man i omvärlden kommer att förstå och erkänna den nya svenska civilekonomexamen, som inte passar in i Bolognamodellen.
Men beslutet är taget och då gäller det givetvis för alla berörda inte minst de lärosäten som bedriver ekonomutbildning att göra det bästa möjliga av situationen. Detta har också gällt för den sakkunniggrupp som utsetts av Högskoleverket. Det finns inte mindre än 26 lärosäten i Sverige som bedriver ekonomutbildning. 23 av dessa har ansökt om rätt att få utfärda den nya examen. De tre som inte ansökte var HHS, Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.
Vi i sakkunniggruppen enades om att det var viktigt att betona kvalitet och kompetens i ekonomutbildningen hos de sökande lärosätena. Avgörande är att lärosätet ska kunna tillhandahålla både bredd och djup i utbildningen, inte minst inom ämnet företagsekonomi, som är centralt i ekonomutbildningen. Förekomsten av disputerade lärare och, på avancerad nivå, lärare med docent- och professorskompetens har varit utslagsgivande.
Med de minimikrav som vi i sakkunniggruppen valde att tillämpa blev resultatet att endast sex av de 23 sökande lärosätena ansågs uppfylla kraven. De sex lärosätena är universiteten i Lund, Göteborg, Stockholm, Linköping, Umeå och Växjö. Övriga universitet och samtliga högskolor som sökt har alltså inte befunnits uppfylla kraven.
Detta innebär ingen katastrof för dessa 17 lärosäten. De kan alltjämt bedriva ekonomutbildning och ge både kandidat- och magisterexamina som tidigare. Men de får alltså inte rätt att ge en civilekonomexamen. Det finns också möjlighet att ansöka på nytt under kommande år, givetvis efter att ha åtgärdat de brister som påtalats.
Men det är likväl en tydlig signal om att det finns betydande kvalitetsproblem i ekonomutbildningen på många håll i landet. Jag vill här utveckla några personliga tankar kring detta. Jag skriver inte i egenskap av ordförande i HHS styrelse och mina uppfattningar är inte heller nödvändigtvis representativa för andra deltagare i sakkunniggruppen eller för Högskoleverket.
1. Sverige och övriga nordiska länder särskiljer sig internationellt genom att bunta ihop ett antal ämnesområden redovisning, ekonomistyrning, finansiering, marknadsföring, management m fl under ämnet företagsekonomi. Internationellt ses dessa som olika ämnen. På åtskilliga lärosäten i Sverige erbjuds under rubriken företagsekonomi utbildning som snarare hör hemma under sociologi, psykologi, pedagogik, filosofi, etnografi m m.
2. Det borde övervägas om vi i Sverige skulle närma oss den internationella standarden på detta område, dvs en tydligare uppdelning i olika ämnen och en uppstramning av vad som ska anses vara ekonomutbildning. Kanske ska själva begreppet företagsekonomi utmönstras.
3. Med gängse kriterier, dvs publicering och citering i ledande internationella vetenskapliga tidskrifter samt internationellt kända ämnesföreträdare, är den vetenskapliga standarden i företagsekonomi i Sverige i allmänhet låg. Här finns en avsevärd skillnad jämfört med t ex nationalekonomi.
4. Det finns en besvärande obalans mellan de delar inom företagsekonomin som studenterna vill fördjupa sig i (redovisning, finansiering och marknadsföring) och de delar som många lärare är verksamma i (framför allt organisation/management). Särskilt påtaglig är bristen på disputerade lärare och docenter/professorer inom redovisning. Ett sätt att ändra på detta, låt vara att det tar tid, är att tillämpa en flexiblare lönesättning. I klartext handlar det om att höja lönerna för personer som forskar och bedriver utbildning inom redovisning och finansiering och kanske också inom marknadsföring. Detta för att stimulera flera att disputera inom dessa ämnen och för att kunna behålla/locka tillbaka personer med hög kompetens inom dessa ämnen. Ett sätt att påskynda en sådan process skulle vara om man rekryterade framstående utländska forskare till Sverige.
5. Resurserna som tilldelas ekonomutbildning är för låga jämfört med t ex naturvetenskapliga ämnen. Det leder bl a till att en student endast får ett fåtal lärarledda undervisningstimmar i veckan. Här har situationen försämrats under senare år. Problemet förvärras av att det förekommer att man på några lärosäten, trots den måttliga resurstilldelningen, likväl slussar över pengar från ekonomutbildning till andra områden.
6. Företagsekonomi är vad gäller studentantal det största ämnet på svenska universitet och högskolor. För närvarande läser ca 35 000 studenter företagsekonomi ungefär 10 procent av det totala studentantalet. Det kan ifrågasättas om detta är rimligt.
7. Det kan likaså ifrågasättas om det är möjligt att uppnå tillräckligt hög kvalitet, särskilt vad gäller undervisning på avancerad nivå, på 26 lärosäten. Att det inte går att skapa starka forskningsmiljöer på så många ställen samtidigt är uppenbart. Det betyder inte att ekonomutbildningen måste läggas ned. En annan modell skulle kunna vara att man bildar cluster, vart och ett bestående av kanske ett universitet och några högskolor, som samverkar och där grundutbildning kan ges på alla lärosäten medan avancerad utbildning och forskning koncentreras till universitetet.
Om vi tror att den utbildning och forskning som bedrivs i ämnet företagsekonomi har betydelse för kompetensen hos de människor som rekryteras till ledande befattningar i näringslivet, och för den delen också i den offentliga förvaltningen och organisationsvärlden, då finns det starka skäl att se över och förnya företagsekonomin i Sverige.
Erik Åsbrink