DN Debatt

”Tre av fyra svenskar kan inte bedöma sin pension”

Sjunde AP-fondens vd: Pensionssystemet är på väg att bli ett lotteri. Nu måste bristerna rättas till genom självreglering eller ny lagstiftning. En ny undersökning – som Sifo gjort på vårt uppdrag under juni – visar att tre av fyra yrkes­arbetande svenskar inte kan bedöma hur deras ekonomi kommer att se ut när de är pensionärer. Detta pekar på grundläggande problem med dagens pensionssystem. Det är inte primärt utformat för att ta tillvara spararnas intressen. Några chansar och har tur. Andra får betala dyrt den dag de slutar arbeta. Om vi inte får någon form av självreglering inom branschen, återstår lagstiftning. För att inte inskränka valmöjligheterna skulle en väg framåt kunna vara att hårdare reglera skyddet för soffliggarna, skriver Richard Gröttheim.

En dag slutar vi att arbeta och får leva på sparade pengar. Det kan röra sig om pengar vi frivilligt avstått från att konsumera under vårt yrkesverksamma liv eller om olika statliga och privata former av tvångssparande.

Med åren har det individuella ansvaret för pensionen ökat. Det gör att varje individ i dag måste fråga sig hur mycket sparkapital de kommer att behöva den dag de går i pension.

Vi har under juni låtit Sifo fråga svenskar i arbetsför ålder om de vet ifall de kommer att ha tillräckligt med pengar när de går i pension (se bakgrundsruta). Svaren visar att mindre än en femtedel av svenskarna har räknat efter och känner sig säkra på att pensionen kommer att räcka. Bland kvinnor 30–49 år är det bara en tiondel som har räknat på pensionen. Åtta procent vet att pensionen inte kommer att räcka till.

Övriga har inte tagit reda på om pensionssparandet kommer att täcka behoven som pensionär. I den gruppen finns både optimister som tror att det kommer gå bra och pessimister som räknar med problem. Det finns också en stor grupp osäkra som svarar att de har svårt att avgöra hur det kommer att se ut. Den gruppen pekar på de grundläggande problemen med dagens system.

För att skapa en någorlunda välgrundad uppfattning måste spararna börja med att uppskatta hur mycket pengar de kommer att behöva. Att ta ställning till sina egna behov flera decennier framåt i tiden är en utmaning i sig. Vad ska utgångspunkten vara? Hela slutlönen? Halva slutlönen? Existensminimum? När Kronofogden utmäter lön räknar de med att man klarar sig på mindre än 5 000 kronor per månad när boendet är betalt.

Sedan behöver spararna uppskatta hur mycket pengar de kommer att få under rådande omständigheter. Den allmänna pensionen är den enklaste delen att förutsäga, men redan där måste de flesta svenskar bedöma vad den fondportfölj som de själva satt ihop i premiepensionssystemet kommer att ge. Till det kommer tjänstepensionen, som ofta är spridd mellan flera olika försäkringsbolag, med alla dess valmöjligheter.

Först med en sammantagen bild över nuläget kan spararna extrapolera utvecklingen några decennier framåt i tiden och avgöra om de är nöjda med utfallet. Om de inte är nöjda, behöver de anpassa sitt sparande. Och då behöver de veta hur man gör det på bästa sätt.

En konsumentundersökning som Finansinspektionen publicerade i början på 2011 visade att svenskarnas finansiella förmåga är klart begränsad. Till exempel klarar en tredjedel av befolkningen inte att avgöra om aktier eller obligationer har gett bäst avkastning på lång sikt, historiskt sett.

Svenskarnas engagemang i sin egen pension är också begränsat, visade en undersökning från Pensionsmyndigheten i början av juni. Hälften av dem som gav sig ut på fondtorget i premiepensionssystemet år 2000 har inte gjort ett enda byte sedan dess. Den gruppen är systemets förlorare.

Svårigheterna att förutsäga utfallet av pensionssparandet förklarar en del av bristen på engagemang. De två danska professorerna Michael Møller och Christian Nielsen, som utvärderat den svenska tjänstepensionen på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, har konstaterat att dagens tjänstepensioner är resultatet av en lång rad av kompromisser mellan arbetsmarknadens parter. Det har skapat ett oöverskådligt lapptäcke som inte gynnar enskilda löntagare.

Tanken måste vara att yrkesarbetande svenskar ska fatta välgrundade, rationella beslut inför pensionen. Om tre av fyra svenskar inte kan bedöma hur deras ekonomi kommer att se ut, blir hela systemet mer av ett lotteri. Några chansar och har tur. Andra får betala dyrt den dag de vill sluta arbeta. Utan tvekan blir konsekvensen fler dåliga beslut.

Oengagerade kommer att välja lösningar som förutsätter stor aktivitet, som de inte orkar sköta. Många oroliga kommer att ha för låg riskprofil, med lägre pension som resultat. En annan grupp av riskvilliga kommer chansa hej vilt, med följd att några spelar bort sig helt. Stora grupper kommer att betala för mycket i avgifter.

Det finns ljuspunkter i utvecklingen. Webbplatsen minpension.se är ett utmärkt initiativ där statliga och privata aktörer samverkar för att ge spararna bättre översikt. De stora upphandlingarna av tjänstepensionslösningar har givit sänkta avgifter. Från politiskt håll går utvecklingen sakta mot större flytträtt med lägre kostnader för spararen. Och massflyttarna i premiepensionssystemet, som alla förlorar på utom de som genomför dem, är snart borta.

Men förändringsmotståndet gör att processen går trögt. Alla aktörer har ett egenintresse som står i vägen.

Försäkringsbolagen är intresserade av att så många sparare som möjligt låser in så mycket pengar som möjligt i pensionsförsäkringar. Fondbolagen styr gärna spararna mot aktivt förvaltade fonder med höga avgifter, trots att de generellt ger lägre avkastning. Rådgivarna lever på att systemet är invecklat och att spararna är oengagerade. För fackföreningsrörelsen är tjänstepensionsavtalen en del av existensberättigandet. Från politiskt håll är det lättare att dyka ned på enskilda detaljfrågor, än att ta stora strukturella grepp som få förstår.

Det gör att systemet primärt inte utformas för att tillvarata spararnas intressen. En retorisk fråga blir om det är systemet eller befolkningen det är fel på. En del debattörer tycks mena att det är människorna som ska anpassas till systemet.

Utbildning i all ära, med det är knappast lösningen på de strukturella problemen. Systemet måste vara anpassat för att en stor del av befolkningen inte har tid, intresse eller förmåga att fördjupa sig.

De bästa vore någon form av samordnad självreglering. Om det inte sker inom rimlig tid, återstår lagstiftning. Staten kommer ändå tvingas att ta det slutgiltiga ansvaret när spararna har gått vilse i pensions­djungeln.

För att inte inskränka valmöjligheterna skulle en väg framåt kunna vara att hårdare reglera skyddet för soffliggarna genom hela systemet. När Sjunde AP-fonden år 2010 till exempel förbättrade förvalsalternativet i premiepensionssystemet, innehöll direktiven en uttrycklig uppmaning att anpassa risknivån efter inkomstpensionen.

På samma sätt skulle icke-väljar-alternativen i tjänstepensionen kunna samordnas och anpassas till att spararna redan har en allmän pension med en viss utformning. Genom att bidra med ett helhetsperspektiv som passar normalsvensken, undviker systemet att straffa lågt engagemang.

Målet måste vara att ingen känner sig tvingad att välja. De som ger sig ut på de olika fondtorgen gör det för att de är intresserade och roade, fullt medvetna om både möjligheter och hot. Övriga tar systemet hand om.

Richard Gröttheim

vd för Sjunde AP-fonden

Sifo:s undersökning

30 maj–13 juni fick 1.105 förvärvs­arbetande frågan: ”Vet du om ditt totala pensionssparande kommer att räcka för dina behov som pensionär?” 28 % svarade: ”Jag vet inte, jag tycker att det är svårt att avgöra.” 27 % svarade: ”Jag tror att det kommer att räcka, men har inte räknat efter.” 17 % svarade: ”Jag vet att det kommer att räcka. Jag har räknat efter.” 15 %: ”Jag tror inte att det kommer att räcka, men har inte räknat efter.” 8 %: ”Jag vet att det inte kommer att räcka. Jag har räknat efter.” 5 %: ”Tveksam, vet ej.”

Källa: Sjunde AP-fonden