Tidningsutgivarna: Att driva branschfrågor som ökar förtroendet för journalister borde värderas högre.
Ulrika Knutson, ordförande för Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben, frågar på DN Debatt 8/12 retoriskt: Vad är det svenska pressetiska systemet egentligen värt för tidningsutgivarna? Vad är det värt för journalisterna? Och vad är det värt för allmänheten?
Svaret från TU är entydigt och klart. Pressombudsmannen (PO) och Pressens opinionsnämnd är tillräckligt mycket värda för att vi i snart 100 år bekostat systemet nästan helt själva.
Frågan som Ulrika Knutson borde ställa är: Hur mycket är systemet värt för övriga huvudmän i Pressens samarbetsnämnd? TU har väckt frågan om det principiellt är skäligt att TU:s medlemmar ska stå för kostnaderna för ett system som en hel bransch har nytta av.
Att Sveriges tidskrifter inte anser sig ha råd att betala mer än 300 000 kronor årligen för något som TU värderar till 4 miljoner kronor säger mer om dem än om TU. Att Svenska journalistförbundet (SJF), som har som paradfråga att argumentera för egenåtgärder inom yttrandefriheten, inte värderar PO till mer än 10 000 kronor årligen säger också en del om dem. SJF anser att utgivarnas ensamansvar är skäl till den ekonomiska fördelningen. Journalister ska inte besluta om utgivarfrågor, det är korrekt. Men att driva branschfrågor som ökar trovärdigheten för de egna medlemmarna borde värderas högre, tycker vi på TU. Enligt SOM-undersökningarna är förtroendet för journalisterna nästan bara hälften så högt som för tidningarna de skriver för. Det borde var skäl nog. Dessutom riskerar allmänhetens förtroende för PO att påverkas negativt av att TU nästan totalt dominerar finansieringen.
Otaliga är de gånger då SJF och Sveriges tidskrifter slår sig för bröstet för det pressetiska system som de inte värderar tillräckligt mycket för att vara beredda att betala för det.
Det är den obalansen TU vill råda bot på.
Vi kommer att fortsätta betala för att säkerställa det pressetiska systemets fortlevnad men vi tycker att det av flera skäl är orimligt att vi ska göra det ensamma.
TU menar också att det pressetiska systemet bör utvecklas för att möta den förändrade mediebilden. För allmänhetens skull bör det finnas några som vill ta ett större ansvar än att bara säkerställa tidningsetiken. Radio och tv men även alla de åsikter som kommer till utryck via bloggar och andra sociala medier borde också omfattas. Allt faller inte under ett utgivaransvar, men under yttrandefriheten. Hur etablerade medier ska agera i denna nya terräng återstår att utreda, men åtminstone på TU är vi beredda att utsträcka vårt ansvarstagande. Vi hoppas att vi inte är ensamma om att inse att detta kostar pengar!
Anna Serner
vd för TU, Tidningsutgivarna