Vad är det svenska pressetiska systemet egentligen värt för tidningsutgivarna? Vad är det värt för journalisterna? Och vad är det värt för allmänheten?
Den sista tiden har Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd diskuterats, inte därför att någon skulle vara missnöjd med systemet, tvärtom, förtroendet för systemet och för Yrsa Stenius personligen är grundmurat. Men Svenska tidningsutgivareföreningen, TU, en av huvudmännen bakom PO/PON, uttrycker allt oftare att man vill få hjälp med finansieringen av systemet.
För att diskussionerna i Pressens samarbetsnämnd, som är huvudman för PO/PON, ska bli begripliga måste vi gå tillbaka till 1916.
När Publicistklubben, TU och dåvarande Svenska journalistföreningen år 1916 inrättade Pressens opinionsnämnd, och därmed tog initiativ till ett pressetiskt självsaneringssystem på frivillig grund, gjorde svenska publicister och tryckfrihetsexperter en pionjärinsats på yttrandefrihetens område, också i ett internationellt perspektiv. Systemet kompletterades 1969 med en Allmänhetens pressombudsman, också det en unik svensk uppfinning.
Systemet med PO/PON har varit och är vårt starkaste argument mot ökad lagstiftning på området, något som i längden gynnar yttrandefriheten. Systemet är förstås inte perfekt. Den som drabbats av kränkande behandling i medierna tycker nog att konsekvenserna för övertrampet borde bli mer kännbara för ansvarig utgivare, som självklart tycker tvärtom.
Men i det stora hela fungerar modellen väl, som det bästa av alla imperfekta system.
När Pressens opinionsnämnd bildades 1916 var det naturligt att TU tog finansieringsansvaret. Publicistklubben fick med sitt ideella intresse för pressetiken och yttrandefriheten ta ordförandeskapet i Pressens samarbetsnämnd. Så fungerar det ännu.
Nu vill alltså TU, efter att i 93 år ha betalat för att slippa ha lagstiftarna nafsande i hälarna, att de två andra organisationerna i samarbetsnämnden, Sveriges tidskrifter och Svenska journalistförbundet, SJF, ska bidra mera.
Själva finansieringsmodellen för PO/PON är förstås inte ristad i sten. 1916 existerade till exempel inte Sveriges tidsskrifter som organisation. Det går att förstå SJF:s åsikt att publiceringsbeslutet ligger i ansvariga utgivarens händer. Alltså är det utgivarnas organisationer som ska betala. Ur ett annat perspektiv går det också att dela TU:s åsikt att en del av den goodwill som skapas av Allmänhetens pressombudsman kommer alla publicister till del, både enskilda journalister och ansvariga utgivare.
Men en sak återstår att förklara. TU:s vd Anna Serner har i olika sammanhang, senast i P 1-programmet ”Publicerat”, sagt att ”om inte SJF och Sveriges tidskrifter vill betala mer, så tar vi hand om systemet själva”.
Det är nog menat som påtryckning i god tro men vittnar om en egendomlig syn på yttrandefriheten och det självsanerande systemets legitimitet. Tänk om Swedbank och Nordea i ett anfall av missnöje deklarerade att nu tar de över Finansinspektionen i egen regi!
Jag har svårt att tro att landets chefredaktörer, publisher och ansvariga utgivare verkligen betraktar PO/PON på det sättet. Tvärtom visar ju alla undersökningar att landets chefredaktörer och tidningsledare har ett stort förtroende för det självsanerande pressetiska systemet, just för att det har den konstruktion det har.
För om det visar sig att landets tidningsledare har ändrat uppfattning i sak, att de står bakom Anna Serners uppfattning att de kan driva det pressetiska, självsanerande systemet lika bra på egen hand, då hotas pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd i grunden, som vi känner systemet sedan nittiotre år. Vart har då systemets trovärdighet tagit vägen?
Men när denna avgörande fråga har rättats till, finns det stora förutsättningar för en konstruktiv diskussion i Pressens samarbetsnämnd. Det kan alla som värnar den unika svenska yttrandefriheten vara helt förvissade om.
Ulrika Knutson
ordförande Publicistklubben
ordförande Pressens samarbetsnämnd