De höga avgifter som svenska universitet och högskolor från hösten 2011 kommer att ta ut av studenter utanför EU-området kommer att bli ett oöverstigligt hinder för tusentals ungdomar, främst från Asien, Latinamerika och Afrika. Genom detta – och utan någon egentlig debatt – tar Sverige ett steg bort från internationellt samarbete och kontakter med världen utanför Europa. Det är svårförståeligt. Sverige mister ett nätverk av Sverige-intresserade personer i en tid av växande ömsesidigt beroende. Vi måste göra om denna så kallade reform – eller åtminstone sänka avgifterna, skriver Jan Eliasson.
Om inte regering och riksdag gör något åt det kommer vi att se en drastisk minskning av studenter från världen utanför Europa vid våra svenska universitet och högskolor i september nästa år.
Införandet av höga avgifter för studenter utanför EU-området kommer att bli ett oöverstigligt hinder för studier i Sverige för tusentals ungdomar, främst från Asien, Latinamerika och Afrika.
Utan någon egentlig debatt tar Sverige ett steg bort från internationellt samarbete och kontakter med världen utanför Europa. Vi kommer att kraftigt minska vår internationella kontaktyta och mista ett nätverk av Sverige-intresserade personer i en tid av växande ömsesidigt beroende.
När Danmark införde ett liknande system för tre år sedan tappade man cirka hälften av sina utomeuropeiska studenter. På mastersnivån förlorade man 80 procent av studenterna. Göteborgs universitet räknar med att tappa cirka 60 procent av de utomeuropeiska studenterna och kommer att behöva bygga upp en omfattande byråkrati för att hantera den nya situationen.
Under de senaste två åren har jag varit gästprofessor vid Göteborgs och Uppsala universitet och då upplevt den vitaliserande inverkan på studiemiljön som de utländska studenterna haft. Verkligheten i Kina, Brasilien eller Uganda och andra delar av världen har kommit in i föreläsnings- och seminariesalarna. Vänskapsband har knutits mellan studenter med helt olika kulturell, etnisk eller religiös bakgrund.
En del av de utländska studenterna kommer säkerligen att stanna kvar, i varje fall en tid, i Sverige. Men merparten återvänder till sina hemländer. Med sig har de då en svensk utbildning och kunskap om det svenska samhället. Många av dem ser sig som framtida ”ambassadörer” för Sverige när de återvänt hem. En svensk företagsledare sade mig att dessa studenter är en viktig rekryteringsbas för svenska dotterbolag eller representationskontor i utlandet.
Vi har i Sverige inte heller tillräckligt uppmärksammat att det råder internationell konkurrens om utländska studenter. I USA är man bekymrad över att mängder av utländska studenter nu i stället väljer att studera i till exempel Australien, Nya Zeeland eller Kanada, där avgifterna är betydligt lägre och byråkratin mer flexibel. Dessa länder har insett att internationella studenter på sikt är en tillgång, inte en finansiell belastning.
Den svenska inställningen framstår än mer svårförståelig när man betraktar storleken på de avgifter som kommer att tas ut hösten 2011 – cirka 100 000 kronor per läsår för en humanistisk eller samhällsvetenskaplig utbildning och uppemot 200 000 för en civilingenjör- eller läkarutbildning. En miljon kronor för en avslutad utbildning är astronomiska belopp också för oss svenskar. Det motsvarar vad många välrenommerade universitet i USA skulle ta ut. Hur stort hinder för studier i Sverige innebär då inte dessa kostnader för studenter från fattiga länder i Afrika, Asien eller Latinamerika?
I min idealvärld skall alla studenter i Sverige studera på samma finansiella villkor. Jag blev själv min släkts förste student 1960 just därför att utbildning var fri och en rättighet för alla. Men finans- och utbildningsministrar liksom en riksdagsmajoritet i Sverige har kommit till slutsatsen att utbildning i Sverige i likhet med många andra länder i Europa skall avgiftsbeläggas för utländska studenter. Undantaget är att studenter från relativt välmående länder i Europa (EU-länderna plus Norge och Schweiz) fortsatt får studera på samma villkor som sina svenska kamrater beroende på de regler som råder inom den Europeiska Unionen.
För att möjliggöra för studenter utanför Europa att studera i Sverige planeras nu ett stipendieprogram, inte minst för mindre bemedlade studenter. Detta är välkommet.
Problemet med detta stipendieprogram är att det är helt otillräckligt (60–90 miljoner kronor). Det är dessutom främst avsett för studenter från de länder som Sveriges regering bestämt skall vara våra prioriterade samarbetspartner i den fattiga delen av världen.
Mig förefaller det orimligt att enbart öppna denna möjlighet för ett begränsat antal studenter och därtill endast från Sveriges programländer. Det är väl ändå den enskilde studentens behov och kvalifikationer vi skall beakta, inte varifrån han eller hon kommer?
Bäst vore om vi kunde göra om denna så kallade reform så snart som möjligt och då beakta vad den verkligen innebär för Sverige i internationaliseringens tid. Om detta inte är möjligt eller realistiskt är det angeläget och bråttom att sänka de avgifter som aviserats och genom extra medel kraftigt utvidga det stipendieprogram som nu planeras för Sveriges universitet och högskolor.
Detta skulle öppna för fortsatt utbyte med världen utanför Europa. Dessutom skulle denna satsning utgöra en form av bistånd som utesluter korruption och felanvändning av biståndsmedel – utbildning av unga människor från den fattiga delen av världen.
Jan Eliasson
f d utrikesminister