Svensk integrationspolitik står inför stora utmaningar. I höstbudgeten räknar regeringen med omkring 135.000 nya flyktingar till Sverige de närmsta fyra åren. Antalet beviljade uppehållstillstånd väntas fördubblas.
Detta sker mot bakgrund av en anmärkningsvärd enighet bland experter och opinionsbildare att den hittills förda politiken inte varit framgångsrik. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda är 14 procentenheter, det största gapet bland OECD-länderna. Sveriges Kommuner och landsting (SKL) räknar med att minst 70 procent av de nyanlända flyktingarna kommer förbli arbetslösa efter två år.
Även framöver kommer det att vara relativt fattiga kommuner som bär det stora ansvaret för att ordna bostad, skola och försörjning. För att kunna upprätthålla en liberal migrationspolitik måste denna utveckling vändas.
Vad kan göras? I debatten tenderar borgerliga debattörer att prata om arbetsmarknaden medan vänsterdebattörer pratar om diskriminering. Samtidigt tenderar den mest uppenbara förklaringen till integrationssvårigheterna att glömmas bort. Få reflekterar över att Sverige har valt en för invandrarländer unik väg. De länder som har lyckats bättre har tagit emot färre flyktingar, haft en högre andel arbetskraftsinvandring och villkorat sociala och politiska rättigheter med krav på assimilation.
Vi bör slå vakt om den generositet som präglat svensk flyktingpolitik och det jämlikhetsideal som kännetecknat svensk invandrarpolitik. Däremot finns goda skäl att ifrågasätta om samhället skickat tillräckligt tydliga signaler till nykomlingar om att de också är välkomna i den svenska nationella gemenskapen.
Vi vet nämligen att identitet spelar roll för välfärd och för demokrati. Att välfärd fungerar bättre i nationellt homogena samhällen beror på att människor generellt premierar sin egen grupp. Det är lättare att vara solidarisk med någon man identifierar sig med. Av samma skäl förutsätter en fungerande demokrati att invånarna delar en känsla av samhörighet som överbryggar de politiska och kulturella skiljelinjerna i ett samhälle.
I traditionella invandrarländer har detta skett genom naturlig assimilation. USA är ett framgångsrikt exempel på ett land där invandrare assimileras in i en amerikansk identitet utan att behöva överge sin kultur.
Men i Sverige har svenskheten betraktats som ett hinder för integrationen, som ett hot mot invandrarnas välbefinnande. Denna tankemodell har varit lika dominerande som förödande.
Utöver ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska reformer och en riktad antidiskrimineringspolitik behöver vi därför också verka för en mer inkluderande nationell identitet. Vi behöver erbjuda invandrare en möjlighet att bli svenskar i stället för att fastna i en invandrarroll som hämmar ett jämlikt deltagande i samhället.
Ett av de bästa tillgängliga medlen för att påverka utvecklingen är medborgarskapet. Tidigare i år tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att se över hur medborgarskapet definieras i Sverige. Av direktiven framgick att regeringen vill stärka symbolvärdet genom att införa obligatoriska medborgarskapsceremonier.
Detta är positivt, men otillräckligt. Vill man på allvar stärka medborgarskapets betydelsekrävs att detta villkoras med begränsade men tydligt definierade krav. Dessa krav måste vara förankrade i befolkningen. Annars kommer medborgarskapet att förbli en papperslapp utan symboliskt värde.
I nuläget beviljas medborgarskap efter fem år i Sverige (fyra år för flyktingar, två år för nordiska medborgare). Detta gör den svenska lagstiftningen unik i Europa.
Med inspiration från medborgarskapslagar i andra länder har Demoskop fått i uppdrag att undersöka svenska väljares inställning till tre förslag på ytterligare krav för att bli medborgare. Dessa är de reformer som är realistiska att tänka sig även i Sverige, varför det är intressant att undersöka opinionens inställning:
• Grundläggande kunskaper i svenska
• Grundläggande kunskaper om svensk historia och hur det svenska samhället är uppbyggt
• Att man delar grundläggande svenska värderingar.
Undersökningen visar att stödet för att införa liknande krav i Sverige är mycket stort. 79 procent av alla tillfrågade (1 054 slumpvis utvalda svarspersoner) svarar ”ja” på frågan om ”grundläggande kunskaper i svenska språket” bör vara ett krav för att få medborgarskap. Endast 15 procent svarar nej.
En majoritet av alla partiers väljare är för ett språkkrav, med undantag för Vänsterpartiets väljare som är splittrade (44 procent för). Stödet är starkast bland allianspartiernas väljare (86), men stort även bland socialdemokrater (75) och miljöpartister (68).
Även medborgarkunskaper och värderingskrav har stöd av en majoritet av svenska väljare. 56 procent stöder ett kunskapskrav och 57 procent ett värderingskrav. 32 respektive 34 procent svarar nej. De partipolitiska skillnaderna är här större, med en tydlig nej-majoritet bland miljöpartister och vänsterpartister och en tydlig ja-majoritet bland övriga partiers väljare.
De tre föreslagna kraven är inte likvärdiga. Medan krav på språk- och samhällskunskaper är rimliga vore det i ett liberalt samhälle mycket problematiskt om myndigheter skulle kontrollera blivande medborgares värderingar. Det relativt sett starka stödet för ett värderingskrav är därför både oroväckande och anmärkningsvärt.
Här bör de ledande politiker som tidigare pratat om vikten av gemensamma värderingar – till exempel det kontrakt för invandrare som Moderaterna föreslog 2008 – reflektera över vilka signaler de sänder ut.
En ny medborgarskapspolitik löser inte alla integrationens problem. Men den skulle markera en ny riktning för integrationspolitiken, som utöver reformer av arbetsmarknaden och bekämpning av diskriminering också erkänner det bortglömda behovet av en samhällelig gemenskap.
Andreas Johansson Heinö, Statsvetare vid Göteborgs universitet, författare till boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012).