Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Unga politiskt intresserade engageras inte av partierna”

Ny forskning. Unga människor uppfattas ofta som passiva och ointresserade av politik. Men det är en felaktig bild. Bland stora grupper unga finns ett latent politiskt ­engagemang som partierna och ungdomsförbunden uppenbarligen inte förmår att omvandla till aktivitet, skriver två statsvetare.

När politiker från olika landsdelar i dag träffas på SKL-arrangemanget ”Demokratidagen 2013” bär de förmodligen med sig en bild av att det finns medborgare som är passiva och medborgare som är aktiva. Det är den tudelade bild som sextio år av demokratiforskning har förmedlat. Sedan har man haft olika bud om vilken blandning av passivitet och aktivitet som är bäst för demokratin.

Under efterkrigstiden, i skuggan av 1930-­talets populistiska mobilisering, ifrågasattes medborgaraktivitet som ett demokratimål i sig. Med tiden har dock de mångas aktiva deltagande i politiken kommit att bli en av de gemensamma normerna för demokratiutveckling, globalt såväl som lokalt.

På dagens demokratidag kommer olika försök med ”medborgardialoger” och ”medskapande” att utgöra exempel på denna vilja att maximera inte minst de ungas deltagande och minimera deras passivitet utifrån den dominerande svartvita bilden av det politiska deltagandet.

I ett kommande nummer av tidskriften European Political Science Review presenterar vi en ny och annorlunda bild av det politiska deltagandet i Sverige. Analyserna baserar sig på en av världens största studier av ungas politiska förhållningssätt som bedrivs vid Örebro universitet och finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Under sex år följer medievetare, utvecklingspsykologer och statsvetare tillsammans 4.000 unga i åldern 13–30 år och deras föräldrar. Dessa longitudinella data gör det möjligt att förstå hur ungdomar i sitt vardagsliv i familjer, kompisgäng, föreningar och internetsfärer utvecklar olika politiska värderingar, färdigheter och beteenden.

Olika former av passivitet. Vår studie blottlägger stora skillnader i 16–17-åringarnas engagemang. Enbart ett fåtal är verkligt aktiva och mycket politiskt intresserade (cirka 6 procent). Inga andra tror så mycket på sin egen politiska förmåga som de. Inga andra försöker heller så aktivt att påverka sina föräldrar och kompisar.

De toppar också i fråga om politiska aktiviteter i skolan och, särskilt vad gäller killarna, på internet. De ser sig själva som mindre ekonomiskt privilegierade än andra och är inte särskilt nöjda med hur den svenska demokratin fungerar.

Det stora flertalet förefaller således att vara passiva. Men under den passiva ytan finner vi tre olika sätt att förhålla sig till politik:

• En stor grupp ungdomar är, kanske som vuxna är mest, oengagerade och säger sig inte ha något större intresse av politik (cirka 26 procent).

• En annan distinkt tonårsgrupp är desillusionerade med lågt politiskt intresse och lågt politiskt deltagande (cirka 21 procent). De har fientliga känslor gentemot politik och undviker att ta del av politiska nyheter.

• Men den riktigt intressanta upptäckten är att bland de till synes passiva finns en väldigt stor grupp (46 procent) som är minst lika politiskt intresserade som de aktiva, men som inte formellt aktiverar sig. De tror mer på sin egen politiska förmåga och har högre ambitioner i fråga om politiskt deltagande än de oengagerade och de desillusionerade. De har samma positiva känslor inför politiken och tar del av nyhetsförmedlingen i samma utsträckning som de aktiva.

I likhet med de oengagerade är de nöjda med hur den svenska demokratin fungerar. De uppvisar ett politiskt engagemang i hemmet, bland kompisar, i skolan och på internet.

En beredskap att delta. Den bild vi presenterar ifrågasätter den allmänna föreställningen om ungas frånvaro i den organiserade, öppna politiken som ett uttryck för utbredd apati och passivitet. Våra analyser ifrågasätter också den allmänna förståelsen av politisk aktivitet och passivitet som en dikotomi.

I stället betraktar vi det politiska deltagandet som till vissa delar öppet och manifesterat, men i andra avseenden snarare något latent och potentiellt. Genom robusta statistiska metoder från den moderna samhällsforskningen visar vi att den svartvita bilden osynliggör en stor grupp unga medborgare, vilka inte syns på de gamla måttens radarskärmar.

I vår nya färgbild kliver de fram och presenterar sig som en långt mer differentierad grupp som på olika sätt förbereder och tränar sig för att vara beredda, för det fall deras offentligt ­aktiva medverkan skulle bli nödvändig. Men tills vidare har de förtroende för att andra sköter politiken.

De tycks leva som de ifrågasättande med­borgare som demokratiforskningen och skolans läroplan talar om. De är beredda att delta. Inte nu men förmodligen senare, efter vad de delger oss (huruvida dessa löften också uppfylls handlar några av våra kommande studier om).

Kanske är detta inte några goda nyheter för de politiker som i dag samlas till demokratidag. Att så många unga till synes frivilligt väljer att stå standby eller låta bli att engagera sig är visserligen inte ett problem i sig, om vi betraktar demokratin också som ett frihetsprojekt.

Den kritiska frågan är i stället vad responsen blir: Vad har egentligen politikerna och partierna att erbjuda, utöver medlemskapet? Att vitalisera demokratin får inte enbart bli en fråga om att till varje pris aktivera medborgarna innanför en oföränderlig och oemottaglig struktur.

Om politikerna verkligen vill ha unga till något annat än stödtrupper för en politik som de inte får vara med om att utforma, måste partierna och deras ungdomsförbund reflektera över hur de konventionella kanalerna och organisationsformerna kan förändras.

Det är alltså inte de unga som ska skuldbeläggas. Det är rent missvisande att peka ut dem som passiva på det sätt som forskningen ofta gjort. Hos dem finns redan ett latent politiskt engagemang som partierna och ungdomsförbunden uppenbarligen inte förmår att omvandla till aktivitet.

Erik Amnå, professor i statskunskap Örebro universitet
Joakim Ekman, professor i statsvetenskap Södertörns högskola

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.