Tvärtemot den bild som statsvetaren och forskningsledaren Staffan I. Lindberg från World Values Survey målar upp verkar ungdomar ha blivit mer positivt inställda till den svenska demokratin över tid. Inom ramen för forskningsorganisationen IEA arbetar vi med de mest omfattande studierna av ungas demokratiattityder i världen. Attityderna är komplexa och svåra att fånga. Trots att vår bild är mycket ljusare än Lindbergs är allt för den skull inte perfekt. Ungas uppslutning till demokratin kan inte tas för given och mer forskning behövs, skriver Erik Amnå, Andrej Kokkonen, Mikael Persson och Håkan Stattin.
”Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar” konstaterar Staffan I. Lindberg på DN Debatt 3 juni. Vi menar att de frågor som Lindberg ställt till 305 unga vuxna i Sverige i World Values Survey inte ger en rättvisande bild av deras demokratisyn. Vår forskning visar på en rakt motsatt bild: de allra flesta unga svenskar visar ett starkt stöd för demokratin, och allt tyder på att stödet har ökat under de senaste åren.
Det största problemet med Lindbergs resultat är att de frågor som han bygger sina slutsatser på kan upplevas som verklighetsfrämmande i en svensk kontext. De berör, bland annat, hur bra eller dåligt det hade varit om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val och om man skulle lägga sin röst i riksdagsvalet på den politiker som erbjuder en mindre summa pengar eller andra gåvor. Fångar dessa frågor verkligen unga människors syn på demokrati? Onekligen är de relevanta i många länder i världen, men hur ter sig de för unga människor i Sverige? När förekom exempelvis senast röstköp i Sverige? Får man fram demokratins kärna med sådana frågor?
Demokratiattityder är komplexa och svåra att fånga. Vi menar att detta tillsammans med det faktum att Lindbergs frågor är så främmande för en svensk kontext gör det osannolikt att hans undersökning fångar unga svenskars syn på demokrati.Hans frågor bör sättas i relation till andra, mer etablerade, frågor om syn på demokrati.
Sedan några år tillbaka arbetar vi med de mest omfattande studierna av ungdomars demokratiattityder som har utförts i världen, nämligen CIVED (Civic Education Study) och ICCS (International Civic and Citizenship Education Study) som genomförs av den internationella forskningsorganisationen IEA (International Association for the Evaluation of Educational Achievement). För Sveriges del omfattar studierna, som har utförts med 10 års mellanrum (1999 och 2009), över 12 000 15- och 16-åringars svar på hundratals kunskaps- och attitydfrågor relaterade till demokrati.
Forskning baserat på detta material visar upp en helt annan bild av ungas förhållande till svensk demokrati än den som Lindberg förmedlar. Den visar i stället att stödet för grundläggande demokratiska principer är näst intill grundmurat. 95 procent av de 6 000 ungdomar som ingår i 2009 års ICCS-undersökning instämmer till exempel i påståendet att ”alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare”. Ungefär lika många instämmer i påståendena att ”alla ska alltid ha rätten att uttrycka sina åsikter fritt” och att ”människor ska ha möjlighet att protestera om de anser en lag vara orättvis.”
Nu säger inte heller dessa indikatorer hela sanningen om unga vuxnas demokratiattityder, men de illustrerar tydligt hur vanskligt det är att dra slutsatser om demokratins tillstånd utifrån svaren på några få frågor som har lite med svensk politisk verklighet att göra.
Så långt stödet för demokratin som princip. Även när man tittar närmare på unga vuxnas syn på hur demokratin fungerar i praktiken framträder en bild som starkt avviker från Lindbergs.
Ungdomars förtroende för den svenska demokratin har ökat över tid – och det kraftigt. 1999 svarade 36 procent att de hade stort eller ganska stort förtroende för de politiska partierna. 2009 är siffran uppe i 55 procent – en ökning med 19 procentenheter. På motsvarande sätt har förtroendet för regeringen gått från 54 procent till 71 procent, förtroendet för kommunalpolitiker från 43 procent till 64 procent och förtroendet för riksdagen från 65 procent till 70 procent.
Tvärtemot den bild som Lindberg målar upp så verkar alltså ungdomar ha blivit mer positivt inställda till och nöjda med den svenska demokratin över tid. Vår bild bekräftas av mätningar från SOM-institutet och de svenska valundersökningarna, som också visar på ett ökat förtroende för den svenska demokratins institutioner under senare år. Detta är en trend som gör sig gällande bland alla åldersgrupper, även bland unga.
Ungdomarnas beredvillighet att praktiskt engagera sig för demokratin är också påfallande. 85 procent anger att de tror att de kommer att rösta i kommande riksdags- och kommunalval. Därtill uppger hela 21 procent att de tror att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna.
Lindberg söker orsaker till ungdomars negativa syn på demokratin hos skola och politiker. Vi menar att det vore rimligare att fråga sig vad det är som skola och politiker har gjort bättre under senare år och som lett till att ungdomar har blivit mer positivt inställda till demokratin.
Vår samlade bild av svenska ungdomars inställning till demokrati, som bygger på ett stort antal indikatorer, är således mycket ljusare än Lindbergs. Vi tror också att Lindberg hade kommit fram till ett liknande resultat om han hade använt ett bredare spektrum av frågeinstrument istället för det fåtal frågor som han baserar sina slutsatser på.
Med detta inte sagt att allt är perfekt. Många ungdomar brottas med främlingsfientlighet, låg politisk självtilltro och utanförskap. De unga vuxnas uppslutning till demokratins idéer kan inte tas för given. De motstridiga forskningsresultaten pekar också på vikten av fortsatt forskning inom området. Särskilt betydelsefullt är det att kunna följa dagens unga över tid för att se hur deras attityder till demokrati förändras när de blir äldre.
Det vore olyckligt om den offentliga diskussionen bygger på undersökningar som inte anpassats till svenska förhållanden och där några enstaka procentsatser används för att utmåla en hel medborgargeneration som demokratiskt opålitlig.
Erik Amnå
professor i statsvetenskap,Örebro universitet
Andrej Kokkonen
doktorand i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Mikael Persson
doktorand i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Håkan Stattin
professor i psykologi, Örebro universitet