Det är nu snart 20 år sedan Berlinmuren föll. Det kalla kriget är över. De fria demokratierna segrade, kommunistdiktaturerna föll, och Nato och det europeiska gemenskapsprojektet har kommit att omfatta även länderna i östra Europa - de som i dag ofta benämns "det nya Europa".
Men vad vet vi egentligen om våra återfunna grannländer, de som vi under så lång tid inte talade om? Deras erfarenheter av nutidshistorien skiljer sig radikalt från vår.
Freden i väst den 9 maj 1945 innebar inte fred och frihet i öst. Då länderna i västra Europa befriades från den nazityska diktaturen av brittiska och amerikanska styrkor och ett gigantiskt återuppbyggnads- och demokratiseringsarbete kunde ta sin början, ockuperades våra grannländer och de övriga länderna i östra Europa ännu en gång.
Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck - den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet. För människorna i våra grannländer på andra sidan Östersjön och för folken i de övriga postkommunistiska länderna i östra och centrala Europa är den 9 maj en sorgens dag, då en lång diktaturens natt föll. Detta förtryck kom att vara i nära ett halvt sekel, och som på flera håll - bland annat i Estland och Lettland - var ytterst nära att fullständigt utplåna hela länders och folks existens och identitet.
För våra grannländer kom inte den verkliga freden i det andra världskriget förrän 1994, då de sista ryska ockupationstrupperna äntligen drogs bort. Totalt beräknas 100 miljoner människor världen över ha fått sätta livet till på grund av kommunistiskt förtryck - därav många tiotusental i vår omedelbara närhet. Många fler tvingades leva sina liv i förtryck, i total avsaknad av de fri- och rättigheter vi svenskar tar för självklara.
Dessa upplevelser har givetvis satt en mycket djup prägel på våra grannländer. För oss svenskar, som från första parkett i trygghet och frihet kunde bevittna förtrycket av människor bara ett dussin mil från våra kuster, åligger det ett särskilt ansvar att känna till och lära oss av historien. Vi har sluppit de dyrköpta erfarenheterna av att tvingas försvara vår sjävständighet - något som varit en självklar del av nutidshistorien i de allra flesta andra länder.
Under mycket lång tid präglades det svenska samhället av tystnad kring terror och förtryck av våra grannländer. Det så omtalade svenska engagemanget för utsatta människor världen över och för alla folks rätt till självbestämmande gällde uppenbarligen inte våra egna grannländer. Deras gränser och namn retuscherades bort från de svenska skolkartorna och vi vände dem ryggen för att istället blicka västerut. De nämndes inte i radio, tv eller i tidningarna förrän Sovjetimperiet började rämna.
Denna tystnad satte djupa spår i det svenska samhället, men nu har snart tjugo år passerat sedan järnridån och Sovjetimperiet föll samman. En ny generation svenskar har nu fått lära sig om världen och är på väg ut i vuxenlivet med sina kunskaper.
Vad vet dessa unga EU-medborgare om de händelser och ideologier som präglat Europas historia, och vad vet de om sin egen region?
För att undersöka kunskapsläget bland svenska skolungdomar har UOK nyligen uppdragit åt Demoskop att genomföra en landsomfattande undersökning av skolungdomars kunskaper om kommunismen, nutidshistorien och våra grannländer i åldrarna 15-20 år.
Resultatet av undersökningen, som genomfördes 16-22 februari och omfattar 1004 personer, visar på en förskräckande låg kunskapsnivå.
95 procent känner till Auschwitz - men 90 procent känner inte till Gulag.
90 procent vet inte vilken utländsk huvudstad som ligger närmast Stockholm.
50 procent vet inte att Berlin är huvudstad i ett land vid Östersjön.
82 procent tror inte att Vitryssland är en diktatur.
56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
43 procent tror, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel tror, att det är inga alls eller färre än tio tusen.
40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.
22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.
Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med "kollektivtrafik", "att göra saker tillsammans", "alla får det lika bra".
Undersökningen visar dessutom på en mycket stor osäkerhet bland eleverna vad gäller innebörden och av grundläggande begrepp som demokrati och diktatur.
Demoskopundersökningens resultat är skrämmande och visar på en kunskapsnivå som är så låg att den närmast är obefintlig. Resultat som dessa borde vara fullständigt oacceptabla i ett demokratiskt samhällle, där skolan sägs ha en "viktig uppgift att när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på" (Ur inledningen till den aktuella läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo94).
Hur ska svenska ungdomar kunna förstå sina grannar i det nya Europa eller förstå vad som händer i omvärlden, om de inte vet vare sig var våra grannländer ligger eller ens känner till de mest elementära fakta om nutidshistorien? På vilken kunskaps- och värderingsmässig grund ska de basera sina ställningstaganden?
För att kunna vara vaksamma inför totalitära ideologier och förstå att värdesätta och försvara vårt öppna samhälle och de värden detta vilar på, måste vi ha kunskap om vad som skett. Denna kunskap är inte minst viktig för att kunna återknyta de tidigare så självklara och naturliga kontakterna med våra grannar på andra sidan Östersjön och visa människorna där respekt och förståelse.
Det behövs en omedelbar kraftansträngning för att förbättra det oacceptabla kunskapsläget i skolan. I syfte att göra detta krävs att oberoende forskningsmedel frigörs och att breda kunskapssatsningar kan komma till stånd, i form av nya läromedel, lärarhandledningar och långsiktiga upplysningskampanjer. De tidigare utlovade satsningarna på upplysning om kommunismens brott har hittills inte resulterat i någon märkbar omsättning i praktisk handling. Dessa frågor är alltför viktiga, allmäna och grundläggande för att informationen kring dem skall tillåtas att styras av kortsiktiga, partipolitiskt taktiska hänsyn. Här krävs en engagerande, långsiktig och kontinuerlig kunskapsatsning. Den svenska tystnaden om kommunismens brott måste brytas. Det har ofta talats om vad omvärlden kan lära av Sverige. Det är nu hög tid att vi frågar oss vad vi kan lära oss av våra grannar.
ANDERS HJEMDAHL
CAMILLA ANDERSSON