DN Debatt

”Universiteten hotar bli Sveriges nästa Pisa-haveri”

Lunds universitet har, liksom Uppsala, tidigare rankats bland de 100 bästa i världen, men nu har de svenska lärosätena fallit bort från den listan, skriver Mats Alvesson ochBo Rothstein.
Lunds universitet har, liksom Uppsala, tidigare rankats bland de 100 bästa i världen, men nu har de svenska lärosätena fallit bort från den listan, skriver Mats Alvesson ochBo Rothstein. Foto: JOHAN NILSSON

Kvalitetskris. Ledningarna är alltför svagt meriterade, den intellektuella inaveln grasserar och det går inflation i professorsutnämningar, vilket urvattnar kompetens. Om inte dessa sammanlänkade problem löses riskerar högskolesystemet bli nästa skolhaveri, skriver professorerna Mats Alvesson och Bo Rothstein.

Resultaten från Pisa-undersökningarna har i grunden skakat om synen på den svenska skolan. De skarpt fallande resultaten har fått de politiska partierna att försöka övertrumfa varandra i olika åtgärdsprogram. Ungdomsskolan är emellertid inte hela utbildningssystemet. En viktig fråga är hur vi framöver skall kunna undvika en likartad genomklappning för de svenska universiteten och högskolorna. Det finns nämligen ett antal tecken som gör att vi kan komma att se ett likartat fall för den högre utbildningen och forskningen, som vi nu har tvingats beskåda för ungdomsskolan.

De internationellt jämförande rankningarna som görs av lärosäten är förvisso bemängda med en hel del mätproblem, men det bär likväl syn för sägen att universiteten i både Uppsala och Lund nu har fallit ut ur 100 bästa-ligan i den rankning som görs en av de mest ansedda tidskrifterna inom området. De analyser som gjorts av hur väl svenska forskningsresultat uppmärksammas i det internationella forskarsamhället ger också anledning till oro. Rapporter från såväl Vetenskapsrådet som Kungliga vetenskapsakademin pekar på allvarliga problem när det gäller universitetens förmåga att stödja ny och banbrytande forskning. Ett annat exempel är det ras i matematikkunskaperna som nyligen rapporterats från landets ledande tekniska högskolor (DN 21/4). Dessa illavarslande tecken på att den högre utbildningen och forskningen kan bli nästa Sveriges nästa ”Pisahaveri” skall ses i ljuset av att svensk forskning aldrig haft så stora ekonomiska resurser som nu. Mer pengar är naturligtvis alltid bra, men vi vill hävda att huvudproblemet inte ligger i bristen på pengar utan i hur systemet är organiserat vilket lett till ett svagt resursutnyttjande.

Det första problemet gäller det akademiska ledarskapet. Nyare forskning ger härvidlag ett tämligen entydigt besked: ledande universitet leds av ledande forskare. Det som utmärker framstående lärosäten är att de lyckas få mycket framstående forskare att axla tunga ledarskapsuppdrag. I Sverige ser det med några undantag annorlunda ut. En särskild karriärväg till ledningspositioner för administrativt fingerfärdiga personer med mycket begränsade forskningsmeriter i bagaget har etablerats. Universitetsledningar består numera ofta av svagt meriterade akademiker – även vid de tunga universiteten ofta av lektorer befordrade till professorer i anslutning till erhållande av rektors- eller vicerektorsuppdrag. Forskare som aldrig själva har varit i närheten av den främsta internationella forskningen vet naturligtvis inte hur man kan få andra att ta sig dit. De kan oftast inte heller urskilja de yngre forskare som faktiskt har möjlighet att hävda sig i den internationella konkurrensen från de som lägger större delen av sin energi på att skapa sig ett namn i den provinsiella myllan för att skaffa sig stöd lokalt. Vad vi ser är akademiska ledare som faller offer för allehanda opportunism och lägger stora medel på forskning av tveksam kvalitet. Klåfingrigt inför man olika system och procedurer som ökar byråkratin.

Dagens universitetsstyrelser, som i huvudsak består av externa ledamöter, förmår uppenbarligen inte hantera akademisk ledning. Det beror i stor utsträckning på att en majoritet av ledamöterna tycks se sig som sin sektors representant gentemot verksamheten i stället för att ha lärosätets bästa för ögonen. Även här måste en radikal ändring till stånd – om svenska universitet skall kunna fungera bättre måste de ha styrelser som sätter universitetets intressen främst.

Det andra – och relaterade – problemet gäller den svårt grasserande intellektuella inaveln vid svenska lärosäten. Detta problem har lyfts fram under lång tid, nu senast för någon månad sedan i en SNS rapport där men jämfört Lund och Uppsala med två spetsuniversitet i USA. En slående skillnad är att medan enbart omkring tio procent av professorerna vid de senare är interna produkter är siffran för de svenska universiteten ibland så hög som nittio procent. Internationella utvärderare som de senaste åren städslats av de stora universiteten, kritiserar genomgående den svenska inaveln med ord som att man är ”bestört” och ”förfärad” och att ett system som det svenska vore ”otänkbart” i andra länder. Det svenska systemet skapar repetitiv i stället för kreativ forskning eftersom den bästa strategin för unga forskare blir att anpassa sig till det redan ingrodda tänkandet vid den egna institutionen. Beroende av intern karriärgång ger också osjälvständighet. Lösningen på detta problem är enkel: Minimera benägenheten för svenska universitet att anställa sina ”egna produkter”.

Ett tredje – och till inaveln relaterat – problem vi vill lyfta fram gäller den så kallade befordringsreformen som lett till en synnerligen kraftig ökning av antalet ”professorer” i landet. Inom till exempel statsvetenskap finns det i dag tio gånger så många ”professorer” som för femton år sedan. I många fall är dessa befordringar välmotiverade men reformen har också genererat en betydande inflation, inte minst vid de mindre och medelstora högskolorna. Kompetensen hos personer med professorstitel är ofta svag. Det finns inom våra ämnen i dag ett relativt stort antal till professorstiteln befordrade personer som i princip är helt osynliga i det internationella forskarsamhället. Den stora ökningen är kostsam och försvårar möjligheten att utlysa öppna tjänster som tillsätts i konkurrens. Systematiskt minskar man möjligheterna att optimera forskar- och lärarkompetensen. Många gör helt intern karriär – från studentår till pensionering – utan att röra på sig eller behöva konkurrera om jobb. Lösningen på detta problem är också enkel: Minimera möjligheterna att befordra personer som saknar erfarenhet från andra lärosäten än det egna.

Dessa tre problem hänger ihop. Ett akademiskt svagt ledarskap förmår inte hävda betydelsen av till lärosätena få in nytt friskt blod utifrån utan faller lätt till föga för interna maktgrupperingars krav att befordra sina lokala påläggskalvar. Svaga akademiska ledare förmår inte upprätthålla höga kompetenskrav på professorskåren. När ett väl ett utbildningssystem kollapsat är det synnerligen tungt att vända skutan. Om inte det svenska universitets- och högskolesystemet skall bli vårt nästa ”Pisafall” är det hög tid för kraftfulla åtgärder för att höja kvaliteten på det akademiska ledarskapet, kraftigt minska internrekryteringen och hejda kompetensfallet i professorskåren.