Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Universiteten måste ta sin folkbildaruppgift på allvar”

Forskarna inom humaniora bör inte bara sprida sina rön till kollegor och studenter, utan kunskaperna bör föras ut i hela samhället – universitetens ”tredje uppgift” skriver Jonas Ingvarsson.
Forskarna inom humaniora bör inte bara sprida sina rön till kollegor och studenter, utan kunskaperna bör föras ut i hela samhället – universitetens ”tredje uppgift” skriver Jonas Ingvarsson. Foto: Foto: Jonathan Nackstrand

Humaniora syns för lite. Alltför få humanistiska forskare deltar i det offentliga samtalet. Därför har deras forskning lågt förtroende hos allmänheten. Högskolor och universitet måste öka den humanistiska forskningens genomslag, vilket är universitetens ”tredje uppgift”, skriver Jonas Ingvarsson, tankesmedjan Humtank.

Äntligen syns humaniora i rubrikerna. Men skälet är dystert: regeringen annonserar i sin budgetproposition att man ska strypa anslagen till de så kallade Medelhavsinstituten, något som fått såväl forskare som kulturskribenter att reagera med bestörtning. Detta eftersom summan är så liten, 10 miljoner, och nästan exakt samma pengar skjuts till ESS, den påkostade partikelacceleratorn i Lund, som väntas omsätta 140 miljoner euro om året. 10 miljoner kronor är kaffepengar alltså.

Skälet till denna omprioritering är kanske ändå att humaniora syns för lite. Alltför få forskare inom fältet deltar i det offentliga samtalet, något som också får till effekt att forskningen inom humaniora åtnjuter lågt förtroende hos allmänheten (och tydligen också hos regeringen). I den rapport som Vetenskap och Allmänhet publicerat (VA-rapport 2014:3) bekräftas en bild som med små variationer funnits i ett drygt decennium: förtroendet hos allmänheten för forskningsfältet humaniora ligger på under 40 procent (lägst av alla vetenskapsgrenar), och var tredje person i undersökningen anser sig inte ha någon åsikt alls om humaniora eftersom man inte känner till något om verksamheten. Som jämförelse saknar endast en tiondel uppfattning om medicinsk forskning.

Vi, tankesmedjan Humtank, vill härmed uppmana ledningarna för högskolor och universitet till att öka den humanistiska forskningens genomslag och förtroende hos allmänheten. Detta sammanfaller med högskolelagens kapitel 1, paragraf 2, det som en gång i tiden kallades för ”den tredje uppgiften”:

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Universitet och högskola ska enligt lagen ägna sig åt 1) utbildning och 2) forskning, men alltså även 3) åt att förmedla sina resultat på ett sätt som kommer samhället till del på ett produktivt sätt.

Men något har hänt. Ledningarna på våra universitet och högskolor talar inte längre om ”den tredje uppgiften”. I stället lutar man sig mot lagparagrafens första satsdel och talar om ”att samverka med det omgivande samhället”. Uppdraget att ”informera om sin verksamhet” samt se till att ”forskningsresultat […] kommer till nytta” har inte samma prioritet.

Vad innebär då denna förskjutning? Orden: ”samverkan med det omgivande samhället” tolkas numera oftast som att man vill uppmuntra lärosätets kontakter med näringsliv och offentlighet. Alltså är utnämnandet av hedersdoktorer, de humanistiska utbildningsprogrammens praktikplatser inom produktiva sektorer samt donationer till forskningsmiljöer eller till inrättande av professurer prioriterade framför forskarens nit att sprida sina alster till allmänheten.

I Svenskt näringslivs rapport ”Från departement till doktorand: På vilka grunder fördelas de direkta statsanslagen för forskning” (Emil Görnerup, Svenskt näringsliv 2013) påpekas att i synnerhet humanioraforskare känner lite eller ingen uppmuntran att delta i olika former av samverkan: ”Inom humaniora var det endast en av fem forskare som ansåg att arbetsgivaren tydliggjort [vikten av] detta. Över hälften av forskarna i undersökningen ansåg att samverkan gav litet eller inget meritvärde i forskarkarriären.”

En diskussion jag hade förra året med en rektor vid ett svenskt universitet bekräftar denna bild. Jag undrade om skälet till att så få akademiker syntes i den offentliga debatten skulle kunna vara det inte finns några belöningsstrukturer för denna verksamhet. Rektorn hade dock ”lite svårt för att förstå att förklaringen till [detta] skulle vara att ’det inte betalar sig’. Samhällsengagemang för mig är något annat.”

Den tredje uppgiften ska alltså skötas på fritiden, och på arbetstid får du ägna dig åt mer poänggivande publikationer. Attityden har sin förklaring i att det naturvetenskapliga poängsystemet för publikationsvärdering i allt högre grad styr verksamheten vid våra lärosäten. Men det är olyckligt att såväl universitetsledningar som forskningsfinansiärer (däribland staten) är så blinda för de spridningseffekter en uppmuntrande inställning till ”den tredje uppgiften” skulle kunna få.

Denna misstro mot – eller okunskap om – vårt forskningsområde måste förändras för att stärka humanioras position inom den akademiska sfären såväl som inom den offentliga arenan, något vi är övertygade om också kommer att gynna samhällsdebatten. Men för humanistiska akademiker gäller alltså att ett av yrkets tre huvuduppdrag ska utföras utanför arbetstid.

Humtank vill därför återerövra ”den tredje uppgiften” som den kategori inom det akademiska arbetet som särskilt tar fasta på lagtextens bisats: att ”informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”. Med ”den tredje uppgiften” vill vi alltså särskilt peka på forskarnas förutsättningar att delta i det offentliga samtalet. Som konkret utmaning föreslår därför Humtank nu Sveriges universitet och högskolor följande:

återupprätta ”den tredje uppgiften” som en specifik aspekt av samverkan med det omgivande samhället; nämligen den enskilde akademikerns möjligheter att popularisera och kommunicera sin forskning till offentligheten,

implementera ”den tredje uppgiften” i era strategiska dokument,

meriteringsvärdet av ”den tredje uppgiften” ska förtydligas i karriärbedömningar, rekryteringar och lönedialog,

redovisa, med start år 2015, antalet populära publikationer och offentliga framträdanden som humanioraforskare vid era lärosäten bidragit med.

Vi kräver ingen partikelaccelerator, men en artikelaccelerator. Humtank vill därför utmana samtliga lärosäten att fram till 2017 öka humanioraforskarnas offentliga framträdanden (dagspress, populärvetenskap, föreläsningar, debatt, etermedier, digitala fora, med mera) med 25 procent.

Att synliggöra vår forskning är en nödvändighet för att öka allmänhetens kännedom om och förtroende för de humanistiska vetenskaperna. Med ökat genomslag i samhället ökar också nyfikenheten på vår verksamhet, vilket torde generera högre studentantal, ökade anslag, höjd status, och rikare forskningsmiljöer. För samhällets vidkommande innebär en ökad närvaro av akademiska inspel att kvaliteten i det politiska samtalet kommer bli bättre, det intellektuella klimatet friskare. Baske mig om inte kaféerna kommer att sälja mer kaffe också.