Mellanösternexpert: Förhoppningsvis är Usamas död en del av en process där åtminstone den radikala islamismens tid är förbi. Målet för de nya unga revolutionärerna i Mellanöstern är att skapa ett värdigt liv och att etablera demokratiska samhällen, skriver Leif Stenberg.
Jakten är över. Usama bin Ladin är död. Sedan al-Qaida bildades 1988 har rörelsens främste ledare blivit sinnebilden för en islamiskt grundad terrorism som utmynnat i bland annat de tragiska attentaten den 11 september 2001. Symbolvärdet i att amerikanska styrkor till slut lyckats oskadliggöra honom är förmodligen störst i relation till en amerikansk opinion. Inte minst för den amerikanska allmänheten har vreden knutits till Usama bin Ladin som person.
Sin största roll har Usama bin Ladin nog spelat för att ge allt annat än enhetliga våldsbejakande muslimska grupperingar ett närmast ikoniskt och enhetligt ansikte. Kriget mot terrorismen har i Usamas ansikte fått en tydlig konkretisering. Därav de glädjescener som utspelats i bland annat Washington DC.
En helt annan fråga är vilken betydelse Usama bin Ladins död ska tillmätas i ett globalt muslimskt sammanhang och speciellt i relation till de pågående revolter och förändringsprocesser som sker i Mellanöstern.
I muslimska samhällen har uppfattningarna om Usama bin Ladin i första hand varit negativa, men samtidigt mångfacetterade och komplexa. Usama som en symbol för islam i såväl medierna som folkliga opinioner i Amerika och Europa har underblåst en polarisering mellan ”väst” och ”islam”. En uppdelning som många gånger varit ett problem för muslimer globalt, speciellt för den muslimska majoritet som inte delar Usamas tolkning av islam. I anslutning till detta är det viktigt att understryka att Usama och al-Qaida i sin retorik stått för en våldsbejakande och könskonservativ tolkning som varit kritisk mot regimer som de anser inte följer islam. Hit hör till exempel Saudiarabiens kungahus, men naturligtvis även mer sekulära regimer som de i Algeriet, Syrien och Egypten.
Trots att många muslimer i Mellanöstern inte delat Usamas islamtolkning, har han ändå uppnått viss status på grund av sitt motstånd mot det som definieras som ”icke-islam”, främst symboliserat av USA. Al-Qaida ses ur detta perspektiv som en närmast subversiv motkraft till vad som beskrivs som amerikansk imperialism. Det kan här vara viktigt att förstå att radikala muslimska rörelser har tillskansat sig ett stort utrymme i den meningen att de har gjort sina röster tydligt hörda. Dessa rörelsers rop på att stater bör islamiseras, har sjunkit ner i bredare befolkningslager och argument som rör politik, relation mellan könen har i den folkliga debatten förskjutits i islamistisk riktning. Dock inte alltid våldsbejakande. I Usama bin Ladins egen retorik är motståndet och kriget mot USA inte avslutat och hans martyrskap existerar på ett slagfält där striden ännu inte är avgjord. Bland radikala islamister var hjälten Usama martyr långt före sin död.
I de revolutioner och förändringsprocesser som präglat Mellanöstern under de senaste månaderna har islamistiska grupper inte spelat några avgörande roller. Överhuvudtaget har inte speciellt mycket av protesterna kanaliserats genom – eller skett med referenser till – islam. Dock har de regimer som människor i dag protesterar emot under lång tid använt hotet från Usama och al-Qaida som ett eget vapen. Detta har riktats mot den egna befolkningen lika mycket som mot regimer i Europa och Amerika.
I Egypten har Muslimska Brödraskapet varit en del av upproret, men samtidigt uttalar ledare för åtminstone ett av de partier som Brödraskapet bildar inför valet att de ska acceptera den demokratiska processen och påpekar att de inte är ett teokratiskt parti. Samtidigt försöker mer radikala islamistiska grupper mobilisera, men de har ännu inte nått något större inflytande i den förändringsprocess som pågår i Egypten.
Hamas bland palestinierna och Hizbollah i Libanon är exempel på andra islamistiska grupper som ibland kopplas samman med al-Qaida och Usama bin Ladin. Samtidigt har Usama kritiserat islamistiska rörelser för att dessa verkar nationellt och inte deltar i en tidlös universell kamp mot islams fiender. Dessutom har spänningen mellan shiitiska och sunnitiska grupper ökat markant i Mellanöstern under de senaste åren och Usama företräder en tydligt antishiitisk tolkningstradition inom islam.
I den mån Usama bin Ladin är populär i Mellanöstern och muslimska länder är det följaktligen för sitt allmänna motstånd mot USA. Populariteten ska inte ses som ett stöd för terroristhandlingar eller en radikal tolkning av islam. Han är i dag en representant för en radikal islam som inte är liktydigt med en politisk rörelse som strävar efter en frigörelse av ett fysiskt territorium. Det vill säga Usama fungerar snarare som en symbol i ett evigt krig än som en tänkande politisk frihetssträvande strateg.
Förhoppningsvis är Usamas död en del av en process där åtminstone den radikala islamismens tid är förbi. De nya och unga revolutionärernas mål i Mellanöstern är att skapa ett värdigt liv för invånare och att etablera demokratiska samhällen. En tolkning av detta är att hotet från radikal våldsbejakande islamism avtar i ett längre perspektiv.
I slutändan menar jag att Usamas död inte kommer att spela någon större roll för de förändringsprocesser som nu pågår. Det kommer gissningsvis inte att föranleda vare sig landssorg eller några större översvallande glädjeyttringar i Mellanöstern.
Leif Stenberg
chef, Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet