Ungdomsarbetslöshet är ett samhällsproblem som måste tas på större allvar. Regeringens insatser så här långt har främst handlat om att lösa ungas problem på arbetsmarknaden med sämre anställningsskydd och lägre lönekostnader.
I en rapport som TCO presenterar i dag visas att många ungas etableringssvårigheter kan förklaras med ofullständig grundutbildning. Drygt var tionde ung uppnår inte målen för grundskolan. Över 20 procent uppnår inte målen för slutbetyg från gymnasiet. Cirka 30.000 ungdomar lämnar gymnasieskolan utan att ha uppnått målen varje år.
Problemen med genomströmningen i skolan har uppmärksammats i olika studier tidigare. Vad som däremot inte uppmärksammas tillräckligt är de stora återverkningar ofullständig utbildning får på ungas möjligheter till arbete och försörjning.
• De som inte fullföljer en gymnasieutbildning är kraftigt överrepresenterade bland långtidsarbetslösa, försörjningsstödsberoende och bland dem som beviljas aktivitetsersättning (tidigare förtidspension).
• Enligt arbetskraftundersökningarna 2009 hade runt 45 procent av de arbetslösa (15–74 år) med högst förgymnasial utbildning aldrig haft ett jobb (SCB). Till detta kom 20 procent som inte hade haft något arbete under det senaste året.
• I gruppen 20 till 24-åringar som har ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomst (socialbidrag), har 70 procent inte uppnått målen i gymnasieskolan. En stor och växande andel bland dem som saknar fullbordad gymnasieutbildning beviljas också aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga. Det handlar om nästan var tionde person i åldrarna under 30 år. Andelen har ökat dramatiskt under senare år.
• Unga vuxna utan fullbordad gymnasieutbildning är överrepresenterade bland ekonomiskt inaktiva, det vill säga står utanför både utbildningssystemet och arbetskraften och saknar känd sysselsättning. En uppföljning som Sveriges Kommuner och landsting (SKL) redovisade för en tid sedan visade att 53 procent av dem som tillhörde årskullen som var född 1981 och som hade högst förgymnasial utbildning var utanför både arbetskraften och utbildningssystemet.
Förhållandena är extremt alarmerande. Samma mönster kan dessutom urskiljas i flertalet jämförbara länder. Andelen unga inom OECD-området som löper stor risk att hamna i varaktiga försörjningsproblem på grund av ofullständig utbildning uppskattas i olika studier till cirka 30 procent.
Forskningen visar att tryggheten för unga människor i hög grad etableras genom en god utbildning. När samhället misslyckas med att skapa utbildningsmöjligheter ökar utanförskapet och den sociala polariseringen i samhället.
För att långsiktigt komma till rätta med problemet behövs självklart insatser för att stötta elever med svårigheter under hela skoltiden. Men det räcker inte med det. Många unga har lämnat skolan med ofullbordat resultat under de senare åren och många kommer att göra det framöver. Samhället kan inte längre stillatigande se på när detta sker.
Kommunerna och Arbetsförmedlingen verkar inte vilja ta ansvar för gruppen. Båda menar att den andre är huvudansvarig. Det kommunala informations- och uppföljningsansvaret omfattar enbart unga upp till 20 års ålder. Samtidigt menar Arbetsförmedlingen att unga vuxna med allt för bräcklig utbildning egentligen inte har tillräckliga kvalifikationer för att betraktas som arbetsföra. I regeringens nya skollag finns inga ansatser till att förstärka kommunernas ansvar för unga och unga vuxna som inte har fullbordat målen för skolsystemet. Det finns inte heller någon vilja att skapa mer omfattande utbildningsmöjligheter inom arbetsmarknadspolitikens ram. Förhållandena måste betraktas som djupt otillfredsställande.
Mot den bakgrunden föreslår vi att det införs ett nytt ambitiöst utbildningspolitiskt mål i Sverige: År 2020 ska 95 procent av en årskull ha uppnått målen för en gymnasieutbildning vid 25 års ålder. Det innebär att målet i praktiken ska omfatta dem som är födda år 1995 och senare.
För att förverkliga målet bör det införas en utbildningsgaranti. Garantin utgör en rättighet för unga att fullborda en gymnasieexamen innan man har fyllt 25 år. Men garantin ska inte bara vara en rättighet för individen. Garantin bör dessutom omfatta en uttalad skyldighet för unga att fullborda en utbildning – och denna skyldighet ska kopplas till rätten att få full ersättning från de sociala trygghetssystemen.
Vi föreslår att särskilda utbildningscenter inrättas i varje kommun eller att det etableras gemensamma center för de kommuner som sluter samverkansavtal. Utbildningscentren ska bedriva ett arbete som täcker alla personer i kommunerna under 25 år som saknar fullständig gymnasieutbildning.
Lågutbildade unga och unga vuxna ska slussas över från arbetsförmedlingarna och socialtjänsten till utbildningscentren. På utbildningscentren ska man utforma individuella handlingsplaner i samverkan med de unga som tydliggör vilka steg som måste tas för att förverkliga målet att uppnå en gymnasiekompetens. Planen bygger på ett ömsesidigt ansvar. Den som påbörjar en utbildning erbjuds ett särskilt vuxenstudiestöd samtidigt som den som inte är benägen att hålla överenskommelsen avstängs från stöd. Ett mentorssystem ska utformas för att erbjuda de berörda kontinuerligt stöd och vägledning. Totalkostnaden för organiseringen av utbildningsinsatsen, och en utbildningsvolym motsvarande 5.000 studieplatser, beräknas till cirka 1,5 miljarder kronor.
Finansieringsansvaret för utbildningsgarantin kan inte enbart åläggas kommunerna, även om det i viss mån handlar om en omfördelning inom ramen för befintliga utgifter. Vi menar att en effektiv och likvärdig utbyggnad av verksamheten förutsätter ett särskilt statsbidrag. Finansieringen kan för det första ske genom att arbetsmarknadspolitiska medel överförs från Arbetsförmedlingen till kommunerna. För det andra kan den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för alla under 26 år ifrågasättas. Den är dyr och har osäkra effekter.
Allt för många unga utestängs från möjligheterna att få jobb med goda försörjningsvillkor. Utanförskapet är ett reellt problem.
Den stora utmaningen ligger i att ge alla unga utbildningsmöjligheter som gör dem attraktiva på dagens och morgondagens arbetsmarknad. Uppluckrat anställningsskydd och låga relativa löner är ingen lösning. Det är att bestraffa ungdomsgruppen för ett i grunden samhälleligt misslyckande – något som inte bara bäddar för tilltagande sociala motsättningar utan också lägre samhällsekonomisk effektivitet.
Jonas Olofsson
TCO-utredare och docent vid Umeå universitet
Roger Mörtvik
samhällspolitisk chef, TCO