Samtidigt som regeringen i dag fattar beslutet om vår nationella strategi för den arktiska regionen befinner jag mig i Nuuk på Grönland tillsammans med mina kolleger från USA, Ryssland, Norge, Danmark, Island, Finland och Kanada för det ministermöte i Arktiska rådet som äger rum vartannat år.
För två år sedan möttes vi i Tromsö och då övertog Danmark ordförandeskapet. Och nu i Nuuk lämnas ordförandeklubban för de kommande två åren över till Sverige.
För några decennier sedan handlade Arktis om föga mer än exotisk forskning i kombination med det kalla krigets rivalitet. Men inom ramen för det Arktiska rådet har nu utvecklats ett lika informellt som fruktbärande och konstruktivt samarbete.
Att såväl USA:s Hillary Clinton som Rysslands Sergey Lavrov kommer till Nuuk är ett tydligt tecken på detta. Och i våra överläggningar har vi dessutom med företrädare för denna rikt varierande regions olika urbefolkningar – i Sveriges fall från Samerådet. Att värna deras intressen är viktigt för oss.
Utvecklingen i Arktis är allt viktigare för oss alla.
Den globala klimatförändringen går snabbare här än någon annanstans – temperaturen har redan ökat dubbelt så mycket som i världen i övrigt – och dess konsekvenser är också tydligare och större.
Nya möjligheter till utvinning av olika naturresurser öppnas, men innebär samtidigt utmaningar för en mycket känslig natur. På sikt kommer helt nya kommunikationsmöjligheter att kunna öppnas mellan Atlanten och Stilla Havet med allt vad det kan komma att betyda.
Av största betydelse är självfallet att bromsa den globala uppvärmningen. Kortlivade klimatpåverkande ämnen som till exempel sot kan stå för upp till 40 procent av uppvärmningen i Arktis och här kan åtgärder ge snabba resultat.
Arktiska rådets samarbete innebär inget ifrågasättande av den jurisdiktion som de olika staterna har när det gäller miljöfrågor och utvinning av naturresurser, men inom dess ram har vi möjlighet att utveckla samarbete kring dessa frågor, och det kommer att stå högt på dagordningen såväl i Nuuk som under de kommande två åren.
Vi kommer till exempel att prioritera arbetet med att utveckla rekommendationer om beredskap inför och förebyggande av eventuella oljeutsläpp och utveckla ett instrument för att säkra de arktiska staternas samordning och kapacitet vid eventuella oljeutsläpp. Miljöhänsyn måste vara centrala när det gäller varje form av råvaruutvinning i denna ytterst känsliga natur.
Även inom andra områden är balansen mellan ekonomisk utveckling och hållbarhet central för att Arktis ska bli en attraktiv region, präglad av framtidstro och entreprenörskap.
Den arktiska regionen har rik tillgång på naturresurser som skog, fisk, vilt, energi och mineraler som spelar en betydande roll för den ekonomiska utvecklingen. Turismsektorn, inklusive jakt och fiske, ger också möjlighet till fler arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt.
Sverige kommer därför att verka för ett samarbete med övriga länder i regionen i syfte att skapa förutsättningar för utvecklingen av en hållbar och attraktiv turismnäring där hänsyn tas till Arktis känsliga miljö och urbefolkningens särskilda behov. Detta bör ske med särskild hänsyn tagen till urbefolkningens förmåga att bibehålla sin identitet, kultur och traditionella näringar.
Sverige är ett land med arktiska traditioner och viktig arktisk verksamhet. Vår isbrytare ”Oden” har till exempel unika möjligheter att kartlägga bottenförhållanden i Arktis, men har också spelat en viktig roll i Antarktis.
Under dagens möte i Nuuk kommer jag och mina kolleger att underteckna ett viktigt samarbetsavtal mellan våra berörda länder om sjö- och flygräddningen i Arktis. Avtalet innebär att de arktiska länderna stärker sitt samarbete och sin samordning av räddningsoperationer betydligt i regionen.
Genom antagandet av en nationell strategi för Arktis och som ordförandeland för Arktiska rådet de kommande två åren kommer Sverige att visa vägen och söka utveckla samarbetet kring det arktiska området ytterligare.
När jag hösten 2006 som ny utrikesminister var på ministermötet med Arktiska rådet i Salekhard i norra Sibirien var dessa frågor knappast i centrum för den globala agendan. Det amerikanska deltagandet var på sparsam nivå, och inte heller alla mina nordiska kolleger var på plats.
Men nu är det annorlunda. De arktiska utmaningarna är alltmer i centrum. Och när vi möts igen om två år någonstans i Sverige är jag övertygad om att det i än högre grad kommer att vara fallet.
Carl Bildt (M)
utrikesminister