Utrikespolitiska frågor spelar sällan en avgörande roll i svenska valrörelser. Två skäl brukar framföras till varför de politiska partierna i valrörelsen undviker att lyfta fram dessa frågor. För det första betraktas det som ett nationellt intresse att uppvisa en hög grad av inrikespolitisk enighet i utrikesfrågor. För det andra vet partierna att utrikespolitiska frågor endast undantagsvis ligger till grund för väljarnas val av parti, och därför finns det inga partistrategiska skäl att prioritera dessa frågor i valrörelsen.
Inför valet 2010 är förutsättningarna förändrade. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet går till val som ett gemensamt regeringsalternativ och har blåst till strid om utrikespolitiken. I rapporten ”En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder” betonas de signifikanta skillnader ett regeringsskifte skulle innebära för svensk utrikespolitik, till exempel Sveriges relationer till Nato. Den aktuella debatten om att de rödgröna kräver att alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas visar också på utrikesfrågornas konfliktpotential.
I 2009 års SOM-undersökning – vilken inom kort redovisas i boken ”Nordiskt ljus” (red Sören Holmberg & Lennart Weibull) – studeras väljarnas åsikter i flera utrikespolitiska frågor. En av de tänkbara stridsfrågorna i valrörelsen är Sveriges relationer till Nato. Tidigare har Nato-motståndarna haft ett stabilt övertag och varit ungefär dubbelt så många som Nato-anhängarna. Så är fallet även nu, och Nato-motståndet har till och med ökat något. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2009 minskat till 22 procent, mot 24 procent 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2009 till 42 procent, mot 41 procent 2008. Andelen som anser att förslaget varken är bra eller dåligt har ökat till 36 procent, mot 35 procent 2008. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister.
Opinionen har sedan 2007 blivit något mer negativ till Sveriges militära deltagande i Afghanistan. Bland dem som har en uppfattning har andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande i Afghanistan ökat till 42 procent, mot 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 35 procent, mot 32 procent 2007. Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och kristdemokrater.
Svensk vapenexport är alltid kontroversiell. Formellt är svensk vapenexport förbjuden, men undantagsregler gör Sverige till relativt sett en av världens största vapenexportörer. I 2009 års SOM-undersökning ansåg 37 procent att det var ett bra förslag att införa ett totalförbud för svensk vapenexport medan 32 procent ansåg att det var ett dåligt förslag och 31 procent ansåg att det var ett varken bra eller dåligt förslag. Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt totalförbud för vapenexport bland miljöpartister och vänsterpartister, följt av centerpartister, socialdemokrater, folkpartister och kristdemokrater.
Synen på Israel har under flera decennier varit ett konfliktämne i svensk debatt. Israel hade från sitt bildande 1948 fram till mitten av 1970-talet en stark ställning i svensk opinion, en ställning som sedan klart försvagats. Opinionen är också nu i huvudsak negativ till Israels agerande. Av dem som hade en uppfattning var endast 6 procent positivt inställda till Israels agerande, medan 77 procent var negativa och 17 procent varken var positiva eller negativa. Resultaten är i princip desamma som vid föregående mättillfälle 2006.
Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för Israels agerande i konflikten bland kristdemokrater och sverigedemokrater. I övrigt är skillnaderna mellan partiernas sympatisörer väldigt små.
De rödgröna partierna har markerat att de vill gå på offensiven i de utrikespolitiska frågorna under 2010 års valrörelse. Sveriges relationer till Nato är sannolikt en av de frågor där de rödgröna tänker profilera sig starkast. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan, samtidigt som motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap har ett stabilt övertag i opinionen. Debatten kommer troligen främst att kretsa kring vilka samövningar med Nato som Sverige givet sin militära alliansfrihet ska kunna medverka i.
I frågan om Sveriges militära deltagande i Afghanistan är de strategiska förutsättningarna svårbedömbara. Den borgerliga alliansregeringen kan lyfta fram de rödgrönas öppna splittring i en för landet viktig fråga. Å andra sidan har den svenska opinionen blivit alltmer negativt inställd till Sveriges militära insats i Afghanistan och de rödgröna är det enda blocket som inrymmer partier som är kritiska till den svenska insatsen. En Sifo-mätning efter dödsskjutningarna av två svenska soldater visar att den svenska opinionen blev mer positiv till en fortsatt svensk militär närvaro. Det är osäkert hur länge den effekten håller i sig.
I fråga om vapenexporten finns det ett knappt övertag i den svenska opinionen för dem som vill införa ett totalförbud. De rödgröna är splittrade i sak, men har enats om att hantera frågan genom att tillsätta en ny utredning ifall de vinner valet 2010. De borgerliga allianspartierna har knappast några skäl att lyfta frågan.
Frågan om den israelisk-palestinska konflikten är ständigt aktuell och väcker alltid starka känslor. De rödgröna partierna står här närmare varandra i sak än vad de gjort tidigare. Opinionen är starkt kritisk till Israels agerande i konflikten. Men frågan är känslig – inte minst mot bakgrund av de anklagelser om antisemitism som då och då lyfts fram i debatten. Bland de rödgröna partierna är Vänsterpartiet och Miljöpartiet också mer öppna för olika former av sanktioner mot Israel än vad Socialdemokraterna är.
Mycket talar för att de utrikespolitiska frågorna kommer att spela en något större roll i årets valrörelse än vad de brukar göra. Kanske inte därför att det i sig står så många röster att vinna i dessa frågor. Men utrikesfrågorna kan vara viktiga för att mobilisera till exempel vänsterflanken inom det rödgröna samarbetet eller att använda som ideologimarkörer i ett läge där politiken tenderar att trängas ihop i mitten.
Ulf Bjereld
professor i statsvetenskap Göteborgs universitet