"Utrikesministern pratar för mycket på bloggen"

Är egna bloggar den tribun varifrån statsråd och högre ämbetsmän i fortsättningen ska försvara sig när de angrips och vägrar att tala i riksdagen eller uttala sig för somliga medier? I så fall är Carl Bildts blogg ett gott första steg mot en svensk "Hugo Chávez-kultur" och därmed början till en principiell maktförskjutning mellan den första statsmakten och tredje.

I Venezuela har landets president Hugo Chávez för vana att utan avbrott i timmar föra sin talan dagligen i tv. Han talar fritt ur hjärtat till medborgarna, utpekar motståndare, är sin egen självsvåldige domare, raljerar och knäpper på näsan, berömmer sig själv. Carl Bildts nya oklara dubbelroll som dels bloggande privatperson, dels en regeringens höge företrädare har likheter. På bloggen talar var och en oemotsagd, var bloggare är sin egen utgivare.

Är det bra eller inte?

Den kamp som pågår mellan utrikesministern och medierna - förutom Expressen även radio, tv och andra blad - har vi sett motsvarigheter till förr. Rainerhistorien, Tobleroneaffären och under senaste halvåret den mediekritik som med all rätt ledde till statsråden Stegös och Borelius avgångar är typexempel nog. Skillnaden mellan dessa fall och den brottning som gäller Bildt är att den senare valt att föra sin kamp mot närgångna granskare på sin egen blogg, kallad "Alla dessa dagar" med undertexten "En utrikesministers liv och vardag". Den har i dag en "läsekrets" på uppåt 160000 besökare på tre veckor, motsvarande en rejäl landsortstidnings totala läsekrets, sannerligen icke en publik att förakta.

I ömsom mästrande, ömsom lekfullt tonläge, med arrogans, svepande formuleringar men också i en blandning av privata halvpompösa uppkast ("lugn lördag i halvvinterns halvblaskiga Stockholm. Där ute fortsätter världen att förändras") och saklig UD-information drar sig utrikesministern inte för att kasta en skugga av förakt och löje över den tredje statsmakt som uppfyller tryckfrihetslagarnas anda att bevaka och granska makten.

Med lätt hand avfärdar han nu påståenden som väl underbyggda framförts om hans aktiviteter som avsutten statsminister inklusive tidigare bindningar av affärsnatur, reklambyrån Kreab bara en av många som nyss kommit i dagern. När Expressen på en enda punkt genom sin politiske redaktör medger ett sakfel i en radiointervju skriver Bildt att Expressen "backar helt och hållet" (vilket inte är fallet).

En av våra högsta politiska förtroendemän använder på detta sätt en av honom själv kontrollerad plattform för att döma i en tvist om hans politiska vandel och är i bästa Chávezstil sin egen skiljedomare.

Man kan ha olika uppfattningar om det berättigade på enskilda punkter i den hetta och det allvar varmed exempelvis Expressen bedrivit sin grävjournalistik i fallet Bildt. Det förtar inte kritiken dess politiska udd. Det sensationella är dock att den anklagade inte vare sig i riksdagen, i Utrikesnämnden eller i sitt linjetal på Utrikespolitiska institutet bemött anklagelserna men i stället utnyttjar bloggen för sitt försvar.

Har man då inte rätt att värja sig mot vad man anser vara falska tillvitelser? Är det inte varje fri svensk medborgares rätt att starta en tidning eller öppna en blogg? Jo, självfallet - men är det rimligt att ett statsråd på sin fritid (?) blir sin egen utgivare och förlägger sin politiska argumentation till den privata dagbok som nätet i detta fall utgör och där tonfallet ena ögonblicket är den store statsmannens, nästa den ironiske privatpersonens?

Hur skulle det se ut om varje minister med regeringschefen i täten diskuterade och bemötte och bedömde sina egna tillkortakommanden och felsteg i var sin av dem själva utgiven och kontrollerad tidning eller på en personlig hemsida? Statsråden har politiska mandat och allt de gör rymmer därmed en politisk dimension - det må sen gälla statsministerns familjebil eller hans barnpiga, finansministers tidiga morgonväkter eller försvarsministerns taxiresor hem till lunchen på Östermalm eller - hur de uttrycker sig privat.

Allt sådant bör debatteras eller krävas ansvar för (om det behövs) i det politiska rummet, i riksdagen inte minst. Ett statsråd är inte vilken chattare som helst och bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för.

En utrikesministers ord har därtill en specifik tyngd. Vad vederbörande säger, gör eller kommenterar uttrycker vad regeringen står för, svarar helt enkelt mot den politik Sverige som land är synonymt med och förmedlar också den politiska stil i ämbetsutövningen som ministären vill demonstrera. Utrikesministerns rörelsefrihet för det rent privata tyckandet blir då minst lika begränsad som en statsministers eller statschefens. Ord från UD ska ha passerat rader av instanser innan de blir offentliga. Ord från UD ska vägas på våg för att tåla en genuint seriös analys på ett helt annat sätt än en smart replik i en slagväxling med vanliga medborgare eller enskilda riksdagsmän, vilket uppenbarligen inte Bildt begriper.

Statsråden har därtill nästan obegränsade möjligheter att föra sin egen talan i vitt skilda fora, stödda av kvalificerade medarbetare och utredningsresurser. Ska de också bedriva skyttegravskrig mot medier och enskilda via personliga tribuner förskjuts den maktbalans som i tryckfrihetsförordningen förlänar ett demokratiskt uppdrag till medierna att noga granska de styrande. Sverige är inte Venezuela - vi ska inte lansera en Chávezkultur där makten själv vulgariserar och privatiserar det offentliga samtalet i exempelvis de viktiga jävsfrågor som rests i turbulensen kring Bildt.

Det är märkligt att inte statsministern själv känner att hans utrikesminister med sina självupptagna fasoner gör narr av hela den allians som, i ett uttryck för behovet av ett nytt icke-patronärt ledarskap, av en majoritet fördes till makten för bara drygt ett halvår sedan.
BERTIL TOREKULL

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut