Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Utsläppsminskningar och ökat välstånd måste förenas”

I Indien har utsläppen ökat med över 70 procent på tio år. Indiska företrädare talar om att landets utsläpp kommer att fördubblas till 2030, skriver artikelförfattaren. Bilden visar tegeltillverkning utanför Gauhati.
I Indien har utsläppen ökat med över 70 procent på tio år. Indiska företrädare talar om att landets utsläpp kommer att fördubblas till 2030, skriver artikelförfattaren. Bilden visar tegeltillverkning utanför Gauhati. Foto: Anupam Nath

EU:s ekonomiska kris hotar klimatet. För att få med resten av världens länder i kampen för klimatet räcker det inte att vi minskar utsläppen. Vi måste kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med tillväxt, jobb och välstånd. Därför måste vi våga ompröva både Sveriges och EU:s klimatpolitik, skriver Christofer Fjellner (M).

Om en vecka inleds FN:s stora klimattoppmöte i Paris. Förväntningarna inför mötet är stora och har byggts upp under lång tid. I den svenska debatten kan man lätt få intryck av att det är i Paris världen en gång för alla ska rädda klimatet och att det är Sverige som står för det ledarskap som får resten av världens länder att ta ansvar för klimatet. Men så är det inte. Det är inte i Paris vi räddar klimatet. Och till skillnad från vad många tror betraktas Sverige och Europa inte som några framgångsrika förebilder på klimatområdet över huvud taget.

Klimatpolitiken i Sverige och EU har under lång tid handlat allt för mycket om att framstå som bäst i klassen och leverera det mest ambitiösa budet inför de återkommande klimattoppmötena. Svenska politiker har bjudit över varandra för att framstå som mest klimatvänliga. Men den klimatpolitiska sifferexercisen och svenska politikers överbudspolitik tjänar inte klimatet – tvärtom. Som vi alla vet står Sverige för någon promille av världens utsläpp, och EU för en tiondel. Hur gärna vi än vill kan vi inte rädda klimatet på egen hand, inte ens om vi minskar våra utsläpp med 100 procent. För i andra delar av världen ökar utsläppen snabbt. Det vi gör här hemma påverkar i bästa fall klimatet på marginalen. Det är bara genom att få resten av världen att följa vårt exempel som vi kan rädda klimatet.

Kina är i dag det land som släpper ut mest, med över en tredjedel av världens klimatutsläpp. Utsläppen i Kina ökar dessutom i rasande fart. De senaste tio åren har utsläppen ökat med mer än 130 procent. Under samma period har utsläppen minskat med över 20 procent i Sverige. Även om Kina är ett stort land överträffar de redan i dag både Sveriges och EU:s utsläpp per capita. Samtidigt säger landets ledare att utsläppen kommer fortsätta öka fram till 2030. Vi ser en liknande utveckling i flera andra stora utsläppsländer.

I världens näst största land Indien har utsläppen ökat med över 70 procent på tio år. Men Indien vill inte ens sätta upp ett mål för när utsläppen ska sluta öka. Istället talar indiska företrädare om att landets utsläpp kommer att fördubblas till 2030. Indien blir då världens näst största utsläppsland efter Kina. Att de mätmetoder som används i länder som Kina och Indien för att rapportera klimatutsläpp inte lever upp till en godtagbar standard är ytterligare en försvårande omständighet. I början av november skrev till exempel den kinesiska statistikmyndigheten upp den kinesiska kolförbrukningen de senaste femton åren med 17 procent. Det innebär att landet årligen släppt ut en miljard ton koldioxid mer än tidigare rapporterat. Hur mycket Kina egentligen släpper ut har alltid varit lite osäkert. Men detta förstärker inte Kinas trovärdighet inför klimattoppmötet.

 

Efter att ha följt internationella förhandlingar på både handels- och klimatområdet på nära håll i över tio år kan jag säga en sak säkert: det kommer inga nya utfästelser i Paris. I Paris förbinder man sig att göra det man tänkt göra ändå.

 

Dynamiken i de internationella klimatförhandlingarna är på många håll missförstådd. Efter att ha följt internationella förhandlingar på både handels- och klimatområdet på nära håll i över tio år kan jag säga en sak säkert: det kommer inga nya utfästelser i Paris. I Paris förbinder man sig att göra det man tänkt göra ändå. I veckan meddelade USA:s utrikesminister John Kerry att USA som väntat inte kommer att acceptera några bindande klimatmål i Paris, något EU drivit hårt inför toppmötet. Paris blir en avstämning av redan beslutade åtaganden och ett avstamp snarare än ett forum där det globala klimatarbetet tar nya steg framåt. Det är arbetet efter Paris som har betydelse för klimatet.

När vi summerar klimatkonferensen kommer den viktigaste frågan istället att vara om världen lyckats komma överens om grundläggande principer för transparens och regelbunden uppföljning av åtaganden och genomförande. Att kunna mäta, rapportera och verifiera länders utsläpp är en grundläggande förutsättning för stärkta åtaganden över tid. Men det räcker inte. Paris måste också leverera nya forum för uppföljning av såväl genomförande som åtaganden med tätare regelbundenhet än i dag. Det behövs helt enkelt ett mer dynamiskt förhållningssätt till klimatpolitiken där alla länder successivt höjer sina ambitioner. Det är inte de stora klimattoppmötena som räddar klimatet. Däremot är arbetet som sker i varje enskilt land mellan toppmötena en förutsättning för att minska utsläppen i världen. Där kan Sverige och EU spela en viktig roll och fungera som förebild för resten av världen. Men inför Paris blir det allt mer uppenbart att vi måste tänka om.

Foto: Fredrik Persson/TTFoto: Fredrik Persson/TT

Det förutsätter att vi vågar ompröva både Sveriges och EU:s klimatpolitik. För det är uppenbart att Sverige och EU inte är exempel som resten av världen följer på klimatområdet. Tvärtom ses svensk och europeisk klimatpolitik ofta som avskräckande exempel. Det är inte våra utsläppsminskningar som övertygar resten av världen att ta ansvar. Det är vår förmåga att kombinera minskade utsläpp med tillväxt, jobb och välstånd som vinner resten av världen för vår sak.

Den ekonomiska krisen och Europas konkurrenskraftsproblem, med låg tillväxt och hög arbetslöshet, är därför det största hotet mot klimatet i dag. Tillväxten i EU:s medlemsländer har i flera år legat långt under två procent och förväntas vara låg flera år framöver. Sverige tjänar knappt som förebild ens i EU. Sedan år 2000 har Sverige förlorat 160 000 jobb i industrin och bara de senaste fem åren har var tionde industrijobb försvunnit. Det är lika illa som i länder som Grekland och Spanien. Problemet är att varje gång ett svenskt företag väljer att flytta sin produktion utomlands på grund av att vi med politiska beslut drivit upp kostnaderna kommer utsläppen att öka. Men det stannar inte där. När våra företag flyttar utomlands minskar attraktionskraften för våra värderingar om att värna en god miljö. Det gör oss allt mindre till det föredöme som resten av världen vill följa.

Europa kan inte fortsätta prata om hur dyrt det borde vara att släppa ut ett ton växthusgaser. Det är irrelevant. Det klimatdebatten måste handla om är hur vi minskar utsläppen så billigt som möjligt, utan onödiga förluster i tillväxt och jobb. Men när EU nu ska reformera utsläppshandeln är det hur dyrt det borde vara att släppa ut som står i fokus. Det är ett förhållningssätt som leder fel. Vi måste faktiskt ställa lika höga krav på kostnadseffektivitet på klimatpolitiken som vi gör på alla andra politikområden. Annars kommer vi inte att klara våra högt ställda ambitioner på klimatområdet.

Vi måste vara öppna med att klimatpolitiken i Sverige och EU är ett misslyckande. Visst minskar utsläppen i snabb takt här, men toppmötet i Paris visar om något att vi inte lyckats få andra länder att ta motsvarande ansvar för klimatet. Och det borde ju vara så vi mäter framgång i klimatpolitiken. För vi kan faktiskt inte rädda klimatet på egen hand.

DN Debatt. 21 november 2015

Debattartikel

Christofer Fjellner (M):
”Utsläppsminskningar och ökat välstånd måste förenas”.  Det kommer inga nya utfästelser under klimattoppmötet i Paris.

Repliker

Jytte Guteland (S):
”Oroande att Fjellner kastar in handsken om klimatet”
Jens Hom (V):
”Att skylla på andra håller inte”
KTH-forskaren Göran Finnveden:
”Miljöåtgärder har hårdare krav på kostnadseffektivitet”
Göteborgsforskarna Thomas Sterner och Gunnar Köhlin:
”Inga belägg för att ambitiös klimatpolitik ger minskad tillväxt”
SEI-forskarna Måns Nilsson och Johan Kuylenstierna: 
”Sverige har förenat minskade utsläpp med ökat välstånd”
Daniel Engström Stenson, Fores: 
”Fjellner har rätt om Paris men fel om EU:s klimatpolitik”
Slutreplik från Christofer Fjellner:
”Miljö- och klimatpolitiken måste bli mindre byråkratisk”

Läs mer om klimatet

FN pekar ut Sverige som klimatförebild. Sveriges system med elcertifikat framhålls som ett föredömligt exempel på åtgärder som kan rädda klimatet i en ny FN-rapport.
Sverige vill inte ha EU-klimatskatt. Klimatbiståndet blir en knäckfråga på FN-mötet i Paris i december när ett nytt globalt klimatavtal ska slutas.
Minst klimatoro i Kina och USA. En majoritet i världen ser klimatförändringar som ett mycket stort problem och tycker det är bra att deras länder minskar utsläppen, visar en ny global mätning.
Nya matvanor kan rädda planeten. Vi behöver inte bli vegetarianer men vi måste äta mindre kött, framför allt nötkött, och slänga mindre mat om vi ska klara klimatmålen.

Läs fler DN-artiklar om klimatet

Läs fler artiklar på DN Debatt


Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.