De flesta är i dag eniga om att Grekland knappast kan betala sin statsskuld, och att någon form av skuldnedskrivning är oundviklig. Därför är kanske inte debatten om en grekisk statsbankrutt lika spännande nu som för ett år sedan. Det är i stället en annan fråga som ter sig mer intressant: kommer Grekland att lämna eurosamarbetet? Den frågan har vida implikationer – även för ett land som, i likhet med Sverige, inte är med i valutaunionen.
Kan man över huvud taget lämna en valutaunion, eller sitter man fast i den när man väl har gett sig in?
Grekland har i dag tre problem:
1. En stor statsskuld som dessutom växer snabbt eftersom man måste låna till räntorna.
2. Ett akut likviditetsproblem. Staten saknar pengar att betala sina löpande utgifter, främst lönerna till de statsanställda och pensionerna till de gamla.
3. En svag konkurrenskraft. Lönekostnaderna är höga i exportnäringarna och turistindustrin, vilket leder till lågkonjunktur med en hög arbetslöshet.
Kan dessa tre problem lösas av att Grekland lämnar euron och går över till en egen valuta, säg drachmer? Låt oss först klargöra vad det innebär att ”lämna euron”. Det finns flera möjligheter.
Vi börjar med en minimalistisk övergång till en egen valuta. Det innebär att regeringen proklamerar att från exempelvis den första januari är drachmer det legala betalningsmedlet: statliga löner och pensioner kommer att betalas ut i drachmer, och de nuvarande löne- och pensionsnivåerna räknas om till drachmer med en viss växelkurs – säg 1:1. En pensionär som tidigare hade 1 000 euro i pension får nu 1 000 drachmer.
En minimalistisk övergång löser inte det första problemet, det med statsskulden. Den är nämligen uttryckt i euro, och långivarna vill få tillbaka exakt så många euro som de har lånat ut, plus ränta. Att Grekland går över till en annan valuta för sina interna transaktioner spelar ingen roll; statsskulden är ändå i euro.
Det andra problemet, med likviditetskrisen, löses dock. I och med att Grekland inför en egen valuta får man en egen sedelpress. Någon sådan hade man inte tidigare, men nu kan man börja trycka drachmer och därmed betala pensionerna och de statliga lönerna. Resultatet blir naturligtvis inflation, kanske till och med hyperinflation, men det är priset man får betala. Det finns naturligtvis bättre sätt för stater att skaffa pengar, till exempel höjda skatter. Men om Grekland inte tidigare kunde kunna höja skatterna eller minska utgifterna är det knappast troligt att man kan göra det när man har fått en egen sedelpress.
Det tredje problemet, med konkurrenskraften, kan kanske lösas genom en minimalistisk övergång till drachmer. Men det är svårt. Sedelpressar och hyperinflation är ingen bra start för en ny valuta. Eftersom alla vet att Grekland lämnar euron för att kunna trycka egna sedlar kommer drachmans växelkurs att falla drastiskt, långt under kursen 1:1 som regeringen fastställde den 1 januari. Ett sådant kursfall kan förbättra näringslivets konkurrenskraft genom att de anställdas reallöner sänks. Det är i själva verket idén bakom varje devalvering, i alla länder.
Men receptet håller bara om de anställda inte genomskådar politiken och kräver kompensation för inflationen. Eftersom alla vet att själva syftet med att lämna euron är att kunna trycka egna sedlar och starta inflation, så är det knappast troligt. Löntagarna kommer nog att kräva kompensation för inflationen, kanske i form av en indexklausul. Eller också kanske man, åtminstone i vissa företag, håller fast vid den stabilare och pålitligare euron; om både löntagare och arbetsgivare är överens om att lönerna betalas i euro kan knappast regeringen göra något åt saken.
I själva verket är erfarenheterna från länder med hyperinflation att befolkningen i stor utsträckning struntar i den egna valutan och använder sig av en mer stabil och pålitlig valuta, som USA-dollar eller euro. Kommer detta att ske i Grekland? Det är svårt att säga – det beror på hur hög inflationen förväntas bli. Och detta beror i sin tur på vilket förtroende medborgarna har för att regeringen ska kunna lösa de verkliga, underliggande problemen i ekonomin.
Så ett minimalistiskt utträde ur valutaunionen löser inte Greklands skuldproblem. Däremot löser det statens likviditetsproblem, till priset av inflation. Och det kanske löser problemet med konkurrenskraften – under förutsättning att löntagarna inte genomskådar politiken.
Men grekerna kanske inte nöjer sig med en minimalistisk övergång till en egen valuta? De kanske också vidtar andra åtgärder?
Man kan då tänka sig en övergång till drachmer, enligt vad jag beskrev ovan, samtidigt som regeringen proklamerar att statsskulden från och med den 1 januari skrivs om till drachmer, till kursen 1:1. Detta är egentligen ett utträde ur unionen plus en samtidig statsbankrutt; när den nya valutans växelkurs faller drastiskt till följd av hyperinflationen, så sjunker realvärdet på skulden.
Ett utträde ur unionen plus en omskrivning av statsskulden till drachmer ”löser” därmed skuldproblemet – liksom varje statsbankrutt gör. Men det blir naturligtvis kostsamt; Grekland skulle stängas ute från världens kreditmarknader i många år.
Vi kan tänka oss ytterligare åtgärder som kan kombineras med ett utträde ur unionen och en omskrivning av statsskulden. En sådan åtgärd skulle kunna vara att den grekiska regeringen proklamerar att inte bara statsskulden ska skrivas om till drachmer med kursen 1:1, utan också alla privata skulder och fordringar. Om man tänker efter inser man snart att en sådan åtgärd är ganska absurd, med helt oöverskådliga konsekvenser – men icke desto mindre tycks många av de bankmän jag pratar med ha ett sådant scenario i bakhuvudet. Den åtgärden skulle dock skapa gigantiska, och helt slumpmässiga förmögenhetsöverföringar inom befolkningen. Och blotta misstanken om att regeringen planerar något sådant skulle skapa panik på alla marknader.
Nej, en sådan ”fullskalig” övergång till drachmer, med godtyckliga konfiskationer och gåvor, är knappast möjlig. Men eftersom många personer som jag talat med här i Sverige tycks ha tänkt i sådana banor skulle rykten om detta lätt kunna uppstå, med risk för bankpaniker som följd. I så fall måste nog Greklands finansminister försöka dämpa paniken. Han skulle då kunna säga: ”Vi tänker visserligen inte lämna euron, men även om vi skulle göra det (vilket vi inte ska) så blir det bara en minimalistisk övergång till drachmer, utan några ytterligare konstigheter”.
Slutsatsen är att en övergång från euro till drachmer – vare sig den är minimalistisk eller fullskalig – nog inte löser så många problem för Grekland. Det finns visserligen många länder som har lämnat valutaunioner och gått över till egna valutor. Om man har ordning på sin ekonomi är det lika enkelt att gå in i en union som att gå ut ur den. De baltiska staterna lämnade den ryska rubeln när Sovjetunionen föll samman – och deras nya valutor var minst lika trovärdiga som den gamla rubeln. Men de staterna lämnade rubeln för att de ville ha egna nationella symboler, inte för att de ville starta hyperinflation. Därför fungerade övergången bra för dem. I Greklands fall är det helt annorlunda.
Det är därför möjligt, men inte särskilt troligt, att Grekland lämnar eurosamarbetet. För att lösa verklighetens problem krävs helt andra åtgärder än att man trixar med valutan.
Mats Persson,
professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, ledamot av Kungl Vetenskapsakademien och av Nobelkommittén för Ekonomipriset.