En chockvåg gick genom Sverige när polisen i Örebro berättade att en trettonårig flicka tros ha tagit sitt liv i samband med trakasserier och kränkande behandling på nätet. Diskussioner om näthat, mobbning och skolans ansvar fördes i skolor, i hem, på arbetsplatser och i medier.

Några dagar senare släppte polisen mer information, en vuxen man greps misstänkt för flera fall av sexuellt ofredande och utnyttjande av barn. En av de utsatta ska ha varit den döda flickan. Nu kom diskussionerna i stället att handla om att skydda barn på nätet, om pedofiler och om grooming.

Vi behöver hålla alla dessa diskussioner levande. Vi behöver också på allvar lyfta frågan om självmord bland barn. Allvaret understryks av den statistik som Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet presenterade den 25 mars.

Enligt rapporten Folkhälsan i Sverige 2013 tog 124 barn och unga i åldern 15–24 år livet av sig varje år 2009–2011. För barn under 15 år handlar det om fem barn varje år.

Sedan början av 1990-talet har självmorden minskat i alla åldersgrupper, utom i den yngsta. Bland barn och unga vuxna har självmord istället blivit något vanligare. Det är djupt oroande. Enligt en översikt från Karolinska Institutet (KI) visar ytterst få länder inom EU en tendens som liknar den i Sverige. Utvecklingen i Sverige beträffande självmord bland unga skiljer sig från de flesta andra EU-länder, och förtjänar enligt KI ”speciell uppmärksamhet”.

När Sverige senast granskades av FN:s barnrättskommitté uttryckte de internationella experterna oro över den höga frekvensen självmordsförsök och fullbordade självmord bland unga. Sverige uppmanades att förbättra samarbetet mellan skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård och rättsvårdande myndigheter. Sverige uppmanades också att göra mer för att förebygga självmord bland barn.

Den här kritiken måste tas på stort allvar. Riksdagen antog 2008 en nollvision för självmord och fattade samtidigt beslut om ett 9-punktsprogram för suicidprevention. Men dessa åtgärder har inte vänt den oroande utvecklingen bland barn och unga. Att självmorden bland barn och unga i stället blir fler måste ses som ett samhällsmisslyckande som kräver både ökad kunskap och fler åtgärder.

Vad är det vuxenvärlden missar? I Sverige saknas det en samlad djupgående kunskap om situationen för de barn som fullbordar sina självmord. Det saknas kunskap om hur andra barn och unga i barnets närmaste omgivning har uppfattat situationen. Inte sällan är detta en grupp som tidigt kan ha sett varningssignaler eller fått bära svåra förtroenden från det barn som avslutar sitt liv.

Ska vi förstå vad vuxenvärlden missar krävs också – som FN:s barnrättskommitté påpekat – samverkan och information från flera olika myndigheter. I dag är det inte möjligt eftersom myndigheter har sekretess gentemot varandra. De olika tillsynsmyndigheterna utreder för sig: skola, hälso- och sjukvård, socialtjänst, polis med flera instanser. Ingen ser helhetsbilden och alla riskerar därför att missa de brister i samverkan som kan ha varit avgörande när barnets desperata situation gått alla förbi.

När ett barn dött till följd av brott kan en särskild lag häva sekretessen och möjliggöra att en dödsfallsutredning kommer till stånd. 2008 trädde den så kallade Lex Bobby i kraft. Socialstyrelsen har sedan dess haft i uppdrag att utreda hur myndigheter agerat när barn avlidit till följd av brott. Syftet är att förebygga att barn far illa. Genom att granska flera dödsfall och identifiera bidragande faktorer till dödsfallen kan man hitta gemensamma nämnare och systemfel. Hittills har man publicerat två generella rapporter baserade på 19 dödsfall.

Statskontoret har under 2012 granskat Lex Bobby och ger en bitvis svidande kritik av arbetet. Underlaget för Socialstyrelsens rapporter är för litet, vilket gör det svårt att dra generella slutsatser. Socialstyrelsen lägger för stor del av resurserna på att hämta in skriftligt material och för lite på att analysera materialet, ge förbättringsförslag och kommunicera resultaten. Man samtalar inte med de tjänstemän som varit inblandade och missar därför deras tankar och synpunkter. De rapporter man skrivit har haft begränsad spridning och begränsat värde för dem som ändå läser.

Vi delar Statskontorets bedömning. Regeringen bör som föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag att fördjupa analysarbetet vid dödsfallsutredningar. Enligt vår mening bör inte bara personer i myndighetsvärlden intervjuas, utan nyckelpersoner i den drabbade personens närhet bör också erbjudas möjlighet att få komma till tals.

Den typ av fördjupade dödsfallsutredningar som Statskontoret föreslår bör också vidgas till att omfatta situationer där barn fullbordat självmord. Det är ett haveri när barn dödas eller skadas allvarligt av brott. På ett liknande sätt är det ett haveri när ett barn tar sitt liv.

Vi föreslår att regeringen utvidgar Lex Bobby till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Obligatoriska dödsfallsutredningar efter barns självmord skulle ge oss kunskap om vad det är vuxenvärlden missar. Luckor i samverkan kan täppas till. Unika brister på lokal nivå kan åtgärdas. Det är vad som krävs om självmord bland barn ska förebyggas.

Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut
Fredrik Malmberg, barnombudsman