Ett långsiktigt skydd mot korruption bygger på starka institutioner. Detta visar tydligt våra egna erfarenheter när vårt moderna samhälle byggdes upp under 1800-talet, då Sverige gick från hög till låg korruption.
Sveriges motståndskraft mot korruption är dock inte så stark som många vill tro. Nyckelinstitutioner kan inte garanterat stå emot korruption. I en omfattande alleuropeisk studie utförd av Transparency International – där tolv svenska institutioner undersökts på djupet – är det endast riksdagens ombudsmän (JO) som klarar granskningen och får full poäng. Sett ur ett europeiskt perspektiv får Sverige relativt höga poäng i studien. Men den pekar på klara brister inom den offentliga sektorn och våra politiska partier, två institutioner av central betydelse i den svenska demokratin. Detta är en allvarlig varningssignal.
Korruptionsbekämpning har generellt alldeles för låg prioritet inom den offentliga sektorn. Samtidigt har förändringarna i offentlig sektor med alternativa driftsformer med bolagiseringar och upphandling av tjänster skapat en riskzon för korruption. Förändringarna har inte motsvarats av förstärkningar av systemen för kontroll och ansvarsutkrävande. Tvärtom är den kommunala revisionen omvittnat svag. Kommunalt domstolstrots, ofta i samband med upphandlingar, är en vanligare företeelse än vad som allmänt antas. Den kommunala självstyrelsen är en unik tillgång i vårt samhälle, men innebär inte att kommunerna står över lagen.
Räckvidden av ett av de viktigaste skydden mot korruption och oegentligheter – offentlighetsprincipen – har försvagats på senare tid när nya driftsformer inte omfattas. Vi har också ett alldeles för svagt skydd för så kallade whistleblowers. Systemen för att hantera intressekonflikter vid utnämningar och offentliga upphandlingar bedöms som relativt svaga.
Reglering saknas av övergångar från höga poster i staten till andra sektorer. Transparency International Sverige har länge förespråkat en karantän vid sådana övergångar och det är glädjande att Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) i sin senaste studie (DN Debatt 19/1) kommit till samma slutsats.
Sverige har en otillräcklig reglering av insynen i de politiska partiernas finansiering och skiljer föga smickrande ut sig i en europeisk jämförelse. Lagstiftning om redovisning av partibidrag från privatpersoner, företag och organisationer saknas. Det är anmärkningsvärt att Europarådets grupp av stater mot korruption (Greco) där Sverige är medlem, i sin senaste rapport, för andra året i rad konstaterar att Sverige inte genomfört någon av Grecos rekommendationer från 2009.
Bristen på insyn sätter demokratiska värden ur spel och är ett allvarligt legitimitetsproblem. En förändring i den tidigare avvisande inställningen till förstärkt reglering har dessbättre skett inom de flesta politiska partier. Vad står då i vägen för konkret agerande?
Sverige behöver stärka sitt antikorruptionsarbete också på flera andra områden. I dag saknas ett helhetsgrepp och ingen har ansvar för det viktiga förebyggande arbetet. Det finns till exempel ingen samordning inom regeringskansliet gällande korruptionsfrågor. Avsaknaden av en instans som bär huvudmannaskapet för att sprida kunskap om korruption är också ett problem.
Slutsatserna i Transparency Internationals studie – som presenteras i dag – ligger väl i linje med vad den svenska avdelningen förespråkat under flera år.
Utifrån studien föreslår vi sju åtgärder:
1. Ett meddelarskydd bör införas för den som avslöjar korruption och andra missförhållanden inom privat sektor – med regleringen i offentlig sektor som förebild. Så länge som ett lagstadgat skydd inte gäller bör arbetsgivare och anställda uppmanas att sluta kollektivavtal som garanterar meddelarskydd.
2. Ett förstärkt lagskydd bör införas för whistleblowers oavsett anställningsform och också ett krav på svenska arbetsgivare att underlätta för dem som rapporterar allvarliga missförhållanden. Skyddet bör innehålla repressalieförbud, bevisbörderegler och regler om ersättning samt förbud mot ”utköp”. Arbetsgivare bör införa intern reglering, personalutbildning och konfidentiella anmälningssystem.
3. Regeringen bör påskynda en lag som säkerställer öppenhet och insyn i partifinansieringen.
4. Regeringen bör införa en ettårig karantän för övergång från höga poster i den offentliga sektorn till näringslivet och intresseorganisationerna.
5. Regeringen bör säkerställa öppenhet och insyn i rekryteringsprocesser till höga poster.
6. Riksdag och regering bör tydligt markera att domstolstrots inte är acceptabelt och införa ett system med kännbara sanktioner.
7. Regeringen bör utveckla och offentliggöra en effektiv, samordnad antikorruptionspolitik och ge en statlig organisation ansvar för information i samhället om korruption och dess skadeverkningar.
Korruption är motsatsen till den goda förvaltningens grundläggande principer om integritet, opartiskhet och saklighet, och kan frodas i alla delar av samhället. Även ett relativt litet antal fall av korruption kan skada förtroendet för att Sveriges demokratiska och rättsstatliga principer upprätthålls.
Att bekämpa korruption är en strategisk fråga för vår framtid och för att värna det goda svenska varumärket. Sunt förnuft och god moral utgör inte ett tillräckligt skydd. Diskussionen om det svenska samhällets motståndskraft mot korruption måste ta fart.
Lars-Göran Engfeldt, ordförande Transparency International Sverige