Statens medieråd är en myndighet som ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan. Medierådet publicerade nyligen en granskning av den vetenskap som studerar hypotesen att våldsamma datorspel (VS) kan orsaka eller förvärra aggressivt beteende. Granskningen påskiner att VS troligen inte har några betydande effekter på aggressivt beteende. Vi menar att Medierådets granskning präglas av att sammanställarna låtit sina egna partiska åsikter, som de sedan länge uttryckt, färga innehållet.
Medierådet har redan tidigare ifrågasatt i fall man över huvud taget bör se på frågan utifrån ett hälsoperspektiv: ”Att särskilja dem [datorspel] från övriga medier och politiskt definiera dem som en hälsofråga snarare än en mediefråga skulle vara unikt i den demokratiska världen och svårförenligt med den svenska yttrande- och informationsfrihetstraditionen”. Uttalandet är ungefär som att hävda att vi inte får debattera reklam för rökning eller alkohol utifrån ett hälsoperspektiv, eftersom det handlar om yttrandefrihet. Detta trots att hälsoaspekten ligger i uppdragets formulering om ”skadlig mediepåverkan”.
Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.
Granskningen nämner endast kort det amerikanska psykologiförbundet (APA) som har den internationellt tyngst vägande expertisen inom området. APA drar slutsatsen att orsakssambandet mellan VS och aggressivt beteende är klart belagt. Medierådets slutsats står därför i bjärt kontrast mot en samlad internationell beteendevetenskaplig expertis. Den är ett hån mot flera decenniers seriös forskning och ett sorgligt resultat av förutfattade meningar i kombination med en brist på internationell utblick.
Medierådet granskar tre typer av studier: laboratoriestudier, tvärsnittstudier och longitudinella studier. Man höjer på ögonbrynen när man läser redovisningen av dessa och jämför med granskningens konklusioner. Granskningens författare skriver att ”En tydlig majoritet av laboratoriestudierna redovisar resultat som pekar på att VS ökar aggression hos spelarna” – ungefär hälften av tvärsnittstudierna uppvisar ett samband mellan våldsamma spel och aggression, samt att 11 av 12 longitudinella studier visar ett samband mellan datorspelsvåld och aggression. Detta rimmar illa med slutsatsen att det inte finns något samband mellan VS och aggressivitet.
I granskningen hävdas att resultaten i majoriteten av dessa studier, som publicerats i internationella vetenskapliga tidsskrifter efter granskning av expertis, inte är tillförlitliga eftersom de innehåller metodologiska begränsningar. Detta är ett absurt påstående. Alla vetenskapliga metoder innehåller begränsningar. Vad författarna inte nämner är att olika typer av studier tillsammans väger upp de inneboende metodologiska begränsningar som de var och en innehåller. Att sluta sig till att det inte finns några effekter bara för att de enskilda metoderna har vissa metodologiska begränsningar, duger inte.
Granskningens författare uppvisar brist på kunskap om hörnstenar inom vetenskaplig metod. De har till exempel missat att man i experimentella studier slumpmässigt fördelar försökspersoner till de grupper som man avser att jämföra innan studierna påbörjas. Därmed är inte information om sociala eller andra bakgrundsvariabler nödvändig för att testa i fall VS påverkar beteende på kort eller lång sikt.
Medierådets granskning innehåller även andra felaktiga återgivningar av den litteratur den säger sig baseras på. Ett axplock bland de översikter som lyfts fram för att de sägs hävda att det inte finns en relation mellan VS och aggression säger i själva verket motsatsen: ”… preliminära bevis tyder på att spelandet av sådana spel kan leda till ökad aggressivitet och fientlighet”, en annan konkluderar att forskningen visar både ”… skadliga och gynnsamma effekter av sådana videospel” och en tredje gör klart att den inte motsäger en relation mellan VS och aggression. Granskningen listar flertalet grundlösa invändningar mot de studier som visat en relation mellan VS och aggression, men nämner inte den starka kritik som framförts mot de få tidigare sammanställningar som argumenterat mot en sådan koppling.
Vi ger Medierådets granskning rätt i att det inte är lätt att skilja ut VS som ensam faktor som framkallar våld och aggressivitet hos unga. Familjeförhållanden, genetisk disposition, personlighet, umgänge etcetera är starkare prediktorer. För barn som växer upp i en miljö som normaliserar mellanmänskligt våld blir VS ytterligare en källa till att lära sig aggressiva beteenden och hämma empatisk utveckling. Granskningen innehåller inget resonemang om hur långvarigt spelande med VS kan påverka barns hjärnor, hämma empatiska responser på andras lidande och vad detta innebär för aggressivt beteende, samt hur personer med bristande impulskontroll kan påverkas av spelande.
Som bäst handlar bristerna i Medierådets granskning om okunskap. Tyvärr går Medierådet samtidigt (frivilligt eller ofrivilligt) också starka kommersiella krafters ärenden – de som inser att det finns miljoner att tjäna på extremt våldsamma dataspel.
Datorspelandet är en kreativ del av vår kultur och en viktig källa till underhållning och lärande. Datorspel är med all rätt här för att stanna och kommer att fortsätta utvecklas i en mycket snabb takt. Låt oss just därför bättre förstå hur hjärnan och beteendet utvecklas hos de unga individer som spelar datorspel flera timmar per dag och särskilt för de som har andra riskfaktorer i sin sociala utveckling. Vi menar att Medierådet måste ta sitt uppdrag på allvar och i fortsättningen basera sina slutsatser på en objektiv granskning av existerande forskning.
Andreas Olsson, fil dr, universitetslektor, Karolinska institutet
Predrag Petrovic, med dr, forskare, Karolinska institutet
Martin Ingvar, professor, Karolinska institutet