Torbjörn Tännsjös artikel på DN Debatt 31/7 med utgångspunkt i terrordåden i Norge är problematisk. Han ställer två förhållningssätt mot varandra: Å ena sidan självcensur för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, å andra sidan det öppna samhällets principer, men sedan undviker han själv att ta ställning genom att avsluta sin artikel med orden ”Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta”.

Det är en minst sagt besynnerlig avslutning på en annars tankeväckande artikel.

Enligt min mening bygger dock Tännsjös artikel på felaktiga slutsatser och irrelevanta exempel som gör att hans resonemang till slut havererar.

Jag ska ge exempel på detta.

Tännsjö skriver att det kan hända att en ”individ är fullt ansvarig för ett illdåd samtidigt som andra har ett visst ansvar för att de underlättat det”.

Han konstaterar att Breivik är fullt ut ansvarig för sina dåd men ställer frågan om någon annan också har ansvar för att det gått som det gått och spekulerar i om det finns något i samhällsutvecklingen som bäddar för dåd av den typen som Breivik begått.

Här låter Tännsjö ungefär som de samhällsdebattörer som efter 11 september 2001 ville lägga skulden för det inträffade på USA och George Bush och inte på de som verkligen planerade och utförde attacken.

På vilket sätt skulle den norska samhällsutvecklingen vara skuld till det som hände i Oslo 22 juli? Ökade skillnader i samhället; bestämda gruppers utanförskap leder kanske till att det skapas en grogrund för bland annat högerextremism, det är mycket möjligt. Men detta leder knappast per automatik till att en sådan som Breivik dyker upp på scenen. Och varför i så fall i Norge, ett land som inte karakteriseras av utanförskap och klassklyftor mer än andra länder, snarare mindre.

Tännsjö skriver vidare: ”Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses 'mjuka' mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam. Ja, till och med en saklig kritik mot religiösa föreställningar kan nu kännas problematisk”.

Man får verkligen hoppas att Tännsjös plädering för räddhågsen självcensur inte vinner gehör i det offentliga samtalet, det vore katastrofalt. Trots att han avslutar sin artikel med att vela mellan två ståndpunkter så har han i artikeln i praktiken tagit ställning för en självcensurerande hållning. Tännsjö försvarar i praktiken de som inte tycker att Lars Vilks eller Salman Rushdie hade rätt att satirisera islam. Försvarar han måhända också de som inte tyckte att Chaplin hade rätt att satirisera nazismen i filmen ”Diktatorn” – som gjordes under brinnande krig och där Chaplin var mycket medveten om att nazisterna hade ”fingret på avtryckaren”, beredda att angripa judar och andra för tredje riket misshagliga element?

Naturligtvis har man ett ansvar för vad man säger och uttrycker i skrift men man har knappast ett ansvar för hur detta uppfattas av andra. Det är orimligt. I så fall är de ytterst ansvariga för de tusen och åter tusentals illdåd som begåtts i någon religions namn de personer som författat de religiösa urkunderna samt de miljoner människor som predikat dem och inte de individer som begått illgärningarna. Man måste skilja mellan ord och handling.

Tännsjö borde läsa Peter Wolodarskis artikel på DN:s ledarsida samma dag, 31/7, där han påtalar att de allra flesta av oss lever våra liv utan att någonsin bli våldsamma. Det finns nästan inga restriktioner för vad man kan få säga men ganska mycket restriktioner för vad man får göra. Ett våldsamt språk går inte heller att likställa med våldsamma gärningar.

Är en författare som uppmanar alla författare att ”ta strid för det fria ordet” ansvarig för om någon vettvilling hugger ihjäl en censurvän med motiveringen att ”vi skulle ju strida för det fria ordet”?

Om AIK ”krossade” Djurgården i en fotbollsmatch så betyder det rimligtvis att de vann överlägset och inte att de rent fysiskt gjorde slarvsylta av Djurgårdens spelare.

Att sedan AIK:s så kallade supportrar på ståplatsläktaren inte förstår skillnaden kan man knappast lasta sportkommentatorerna i tv för.

Det kommer alltid att finnas människor som är oförmögna eller ovilliga att förstå språkliga metaforer, satir eller att ord inte nödvändigtvis måste leda till handgripligheter. Det finns heller inget samhälle som kan garantera att sådana individer som Breivik inte framföds. Vi får nog leva med den otryggheten. Om alternativet skulle vara att ålägga sig själv självcensur för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, som Tännsjö tycks tro, så finns det inget som talar för att illgärningar skulle upphöra i ett samhälle där självcensur råder.

I totalitära samhällen råder sannerligen självcensur och finns det något samhälle där illgärningar begåtts så är det väl just i totalitära samhällen. Där formligen vimlar det av Breivik-typer men skillnaden är att massmorden där är institutionaliserade och sanktionerade av regimen.

Så Tännsjös resonemang med de två förhållningssätten vi måste välja mellan, självcensur kontra ett öppet samhälle, är inte giltigt eftersom inget av alternativen innebär någon som helst garanti för att vi ska undvika illdåd av det slag som skedde i Norge den 22 juli. När Tännsjö avslutar sin artikel med att konstatera att han inte vet vad han ska tänka om detta så ger han, oavsiktligt, uttryck för en intellektuell ärlighet som är tämligen ovanlig i svensk debatt. Men det hade varit bättre om avslutningen hade varit inledningen på hans artikel ty då hade han kanske rannsakat sig själv och upptäckt att han inte tänkt klart i denna fråga och väntat med att skriva sin artikel.

Göran Ståhle
konsthistoriker, författare