Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Valet av Juholt är logiskt utifrån opinionen i partiet”

Statsvetaren Tommy Möller: Kommer Håkan Juholt – som utpekats som vänsterinriktad – att kunna förnya partiets politik så att den blir intressant även för medelklassväljare? Över hela världen pågår sedan en längre tid ett värderingsskifte. Det materiella välståndet växer och människor blir mer individualistiska. Hur ska Socialdemokraternas grundläggande ideologi översättas till det här samhället? Det är partiets ödesfråga i dag. Att partiet nu av allt att döma väljer en ledare som gjort tydliga markeringar åt vänster är logiskt. Partitester visar att en förkrossande majoritet av riksdagskandidaterna vill driva en traditionell S-politik. Men hur ser en förnyelse ut mot den bakgrunden? Hur ska Juholt få stöd av de medelklassväljare som avgör om han blir nästa hyresgäst i det Sagerska huset? skriver Tommy Möller.

Den socialdemokratiska valberedningen har efter en utdragen och hermetiskt tillsluten process enats om ett förslag till ny partiledare. Den föreslagne, Håkan Juholt, har utpekats som vänsterinriktad. Om det stämmer – och det tycks det göra utifrån de ställningstaganden Juholt tidigare intagit – är det ett logiskt förslag valberedningen lägger fram, hur oväntat det än må ha varit.

Vad händer nu? Ska partiet förnyas och i så fall hur? Om man antar att en eventuell förnyelse är tänkt att ske inom ramen för partiets grundläggande ideologi kan det vara på sin plats att först fixera vilka värderingar det handlar om. Forskning visar att partiets mest basala ideologiska trossats är idén om integrativ demokrati. ”Alla ska med” hette det på valaffischerna 2006. Innebörden var att demokratins inneboende logik utesluter stora klyftor. En fullt utvecklad demokrati förutsätter ett samhälle utan stigmatisering och utanförskap. Idén har funnits tydligt uttalad i samtliga partiprogram och var grunden för Per Albin Hanssons folkhemsvision, liksom i det starka samhällets filosofi, som var Tage Erlanders och Olof Palmes vidareutveckling av folkhemskonceptet.

Hur ska denna trossats översättas till ett samhälle som präglas av materiellt överflöd men samtidigt också av växande materiella och kulturella klyftor? Detta är socialdemokratins ödesfråga i dag. Det sätt man besvarar den på är helt avgörande för i vad mån partiet kommer att framstå som en relevant kraft när det gäller att möta framtiden.

Det finns skäl att påminna om några för Socialdemokraterna förödande siffror. Av den förvärvsarbetande delen av väljarna var det enligt Vallokalundersökningen endast 22 procent som röstade på partiet. Bland de arbetslösa var siffran nästan dubbelt så hög och bland dem som levde på sjuk- eller aktivitetsersättning fick partiet en majoritet av rösterna. När Mona Sahlin i sitt uppmärksammade tal på förtroenderådet i december berättade om väljare som meddelat henne att de skulle rösta på Socialdemokraterna trots att de hade jobb och tjänade bra, satte hon fingret exakt på den springande punkten.

Över hela världen pågår sedan en längre tid ett värderingsskifte i takt med att det materiella välståndet växer. Människor blir mer individualistiska och strävar i allt högre grad efter självförverkligande. Detta skifte får naturligtvis politiska konsekvenser. Särskilt för de partier som är barn av den tidiga industrialismen.

Tony Blairs förnyelse av Labour skedde med insikten om dessa värderingsförändringar som utgångspunkt. Också Blair övertog ett parti i djup kris. Den politiska kartan i England i mitten av 90-talet påminde om den som nu finns i Sverige: Labour höll ställningarna väl i landsändar med hög arbetslöshet och svag tillväxt, där det var fler som fruktade framtiden än som välkomnade den. Vad New Labour handlade om var att bejaka människors längtan efter mer självständighet och personligt ansvar. Det handlade om att höja kvaliteten på utbildningen och ge tydligare incitament för människor att förkovra sig och göra karriär, men också om sådant som att ta krafttag mot den växande brottsligheten. Många i partiet upplevde förnyelsen som ideologiskt svekfull men såg den som nödvändig för att vinna regeringsmakten.

De politiska likheterna mellan Blairs politik och Sahlins förtroenderådstal är påfallande. Sahlin uttalade sig kritiskt om samarbetet med Vänsterpartiet och om partiets skattepolitik – särskilt förslaget till fastighetsskatt och otydligheten när det gäller jobbskatteavdraget – och hon poängterade betydelsen av incitament, för företag och arbetstagare (”det ska alltid löna sig att arbeta”). Hennes grundtes var att det inte bara är svaga och utsatta som ska känna att Socialdemokraterna är ett bra alternativ.  

En fråga många ställt sig är varför Sahlin valde att föra en politik som hon själv uppenbarligen inte trodde på. Svaret är att hennes handlingsutrymme inte medgav det slags förnyelse hon själv önskade.

För några år sedan använde sig Åke Ortmark av ett partitest när han i sitt intervjuprogram i TV8 och Axess-TV ställde makthavare mot väggen. Det visade sig att av de 18 ledande socialdemokrater som gjorde testet fanns en anmärkningsvärt stor politisk närhet till Vänsterpartiet. Två blev faktiskt mer vänsterpartister än socialdemokrater: Nalin Pekgul och Hans Karlsson, som då var arbetsmarknadsminister. Nästan alla andra hade Vänsterpartiet som andrahandspreferens. Det kastar onekligen visst ljus över beslutet att ingå i en allians med Vänsterpartiet. Mona Sahlin är i efterhand inte ensam om att tycka att detta var ett strategiskt misstag. Men ur ideologisk synvinkel var det en logisk allians.  

Mönstret är detsamma om vi ser till opinionen bland partiets riksdagskandidater. Inför valet 2010 genomförde SvT och SR en Valpejl där inte bara den intresserade allmänheten utan också partiernas samtliga riksdagskandidater kunde göra testet. Av de sammanlagt 740 socialdemokratiska kandidaterna svarade 53 procent (392 kandidater). Här är ett axplock på hur opinionen bland partiets främsta aktivister såg ut i typiska vänster-högerfrågor:

94 procent ville höja fastighetsskatten för villor med taxeringsvärden över 4,5 mkr, 96 procent ville ha högre skatt för höginkomsttagare, 94 procent att skatten skulle vara densamma för såväl pensionärer som löntagare (det vill säga var kritiska till jobbskatteavdraget), 89 procent ville återinföra förmögenhetsskatten och 82 procent motsatte sig utförsäljning av statliga företag. Vidare var det bara var tionde S-kandidat som ville behålla rut-avdraget, lika få tyckte att vårdföretag som erhåller skattemedel ska kunna gå med vinst, och nästan ingen kunde tänka sig att sjukförsäkringen ska vara tidsbegränsad.

Mönstret är tydligt: en förkrossande majoritet av partiets riksdagskandidater vill driva en traditionell socialdemokratisk politik. Eftersom talet om förnyelse oftast bygger på den underförstådda premissen att det handlar om att gå mot mitten är detta värt att notera. En partiledare med en sådan ambition hade haft ett begränsat handlingsutrymme.

Att partiet nu av allt att döma väljer en ledare som åtminstone tidigare gjort tydliga markeringar i en helt annan riktning är, som sagt, logiskt sett till hur den interna opinionen ser ut.

Det återstår att se om den nya partiledaren har ambitionen att ändå förnya partiets politik så att den blir intressant för de medel­klassväljare vars stöd är helt avgörande för om Juholt ska bli nästa hyresgäst i Sagerska huset – och vad det i så fall handlar om för typ av förnyelse.

Tommy Möller
professor i statsvetenskap

Tommy Möller

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han har bland annat skrivit boken ”Politiskt ledarskap” (2009) och medverkar som en av författarna i Bonniers statsministerprojekt där han skrivit om Carl Bildt. Hans lärobok ”Svensk politisk historia 1809–1975” utgavs 2004 och används vid flera svenska högskolor. Han har därtill ingått som sakkunnig i flera statliga utredningar om välfärdspolitik och demokrati. Tillsammans med Christer Isaksson och Stigbjörn Ljunggren har han konstruerat de båda valtest som nämns i artikeln.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.