Statsvetarprofessor: Partiets samhällsmodell har slutligen segrat. Socialdemokraterna förlorade valet men moderaterna har tagit över deras politik. Moderaterna tvingades till slut inse att de inte kunde utmana en politik som stora delar av partiets egna väljare är beroende av. Den nyliberala ideologin är nedkämpad både ideologiskt och politiskt. Valrörelsen blev en tävling i socialdemokratisk politik där socialdemokraterna framstod som sämre på att förvalta den generella välfärdsmodellens ideal än moderaterna. Likt Margaret Thatcher som kunde se hur Tony Blair anpassade sig till henne vet nu den besegrade Göran Persson att Fredrik Reinfeldt blir tvungen att hålla fast vid sin motståndares politik. Socialdemokraterna har fått moderaterna att tänka och känna som de själva, skriver professor Bo Rothstein vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.
Intresset för svensk politik är i internationella sammanhang betydligt större än vad landets storlek motsvarar. Inte minst bland samhällsvetare väcker sedan länge svensk politik förundran. Det är främst hur den i internationell jämförelse mycket omfattande välfärdssektorn, de höga skatterna och de för statskassan relativt kostsamma satsningarna på familje- och jämställdhetspolitiken har kunnat förenas med en så pass hög ekonomisk tillväxt som intresserar mina kolleger utomlands. Tillsammans med de övriga nordiska länderna uppvisar Sverige en modell för social och ekonomisk utveckling som starkt avviker från vad som kommit att kallas för "Washington-samförståndet" där mantrat har varit att den globaliserade ekonomin endast kan mötas av omfattande skattesänkningar och minskade ambitioner vad gäller välfärds- och omfördelningspolitik.
Under en längre forskningsvistelse i USA i våras fick jag inte bara frågor om hur den svenska politiken alls var möjlig utan också om vad det nu nyss överståndna valet handlade om. Det visade sig inte helt lätt att svara på dessa frågor. Samtalet kunde se ut ungefär så här: Kommer en ny regering att sänka era skyhöga skatter? Mycket marginellt - vi kommer att ha i stort sett lika höga skatter som tidigare. Kräver oppositionen omfattande nedskärningar i bidrag och förmåner? Snarare tvärtom, de lovar mer av offentlig service och bidrag. Kommer en borgerlig regering att angripa de starka fackföreningarnas position och förändra arbetsrätten? Inte alls, de har lovat värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden med starka kollektivavtal. Är det någon som är mot abort och för obligatoriska skolböner? Nej, nej nej, frågorna är inte alls på den politiska agendan. Den socialistiska familjepolitiken ni har med den kostsamma föräldraledigheten och där alla barn är på statliga barnhem, nog kommer en ny högerregering att montera ner den? Absolut inte, tvärtom stöder de borgerliga partierna jämställdhetspolitiken och det konservativa partiet vill till och med införa extra subventioner för att fler pappor skall stanna hemma med småbarnen. Men utrikespolitiken - nog kommer en icke-socialistisk regering att föra in Sverige i Nato? Kommer absolut inte att ske eftersom socialdemokraterna säger nej och vi har en tradition av enighet i frågor som dessa.
Det visade sig således vara synnerligen svårt för mig att förklara för kollegerna från USA och Europa vad detta val egentligen skulle handla om. Vad vi har sett är ett val där skillnaderna i den reella politiken mellan alternativen varit synnerligen små och där alliansen i allt väsentligt accepterat den socialdemokratiska samhällsmodellen. Mest anmärkningsvärd har naturligtvis moderaternas omsvängning varit. Det tog lång tid och många förlorade val, men till sist insåg den nya moderata ledningen ett enkelt faktum, nämligen att man inte kan vinna val på att utmana en politik som stora delar av ens egna väljargrupper är beroende av och därför sluter upp bakom. En medelklass som under årtionden betalat höga skatter för att i utbyte få hyfsade pensioner, kvalificerad utbildning till sina barn och en fungerande sjukvård har helt enkelt inga pengar kvar för att kunna köpa sig detta privat. Och vad mera är, man uppfattar på goda grunder detta som ett kontrakt mellan sig själv och samhället som inte kan brytas av aldrig så fagra löften om framtida skattesänkningar. Eftersom man ju redan betalat in en gång via de höga skatterna anser man sig ha rätt till dessa välfärdsförmåner från det offentliga.
Det är naturligtvis möjligt att de marginella förändringar i till exempel a-kassan och fastighetsskatten som finns i den borgerliga alliansens program är de första stegen mot ett omfattande systemskifte som skulle innebära ett rejält hot mot den generella välfärdspolitiken. Men ser man till vad de faktiskt säger och till tidigare borgerliga regeringar finns det litet som talar för att så skulle vara fallet. Som statsvetaren Elin Naurin visat så håller dessutom svenska politiker i allmänhet vad de lovat i sina program. Det kan nog finnas en och annan nyliberal bockfot inom moderaterna, men jag tvivlar på att de kommer att få annat än mycket marginell betydelse.
Det enda undantaget från denna bild av en fortsatt socialdemokratisk politik skulle i så fall vara om alliansen gör allvar av att infria löftet om vårdnadsbidrag. Men jag har svårt att tro att kvinnor med ens minimala yrkes- och karriärplaner väljer att lägga dessa på hyllan för ett liv som hemmafru för några tusenlappar i månaden. Min gissning är att ett sådant vårdnadsbidrag som man nu föreslår är avsett som en liten dusör för den lilla grupp kvinnor som av ideologiska eller andra skäl ändå väljer att inte yrkesarbeta när de har små barn. Det är därför utomordentligt svårt att tänka sig att ett vårdnadsbidrag i den storlek som föreslås skulle rubba de i ett internationellt sammanhang mycket stora framgångar som den svenska familje- och jämställdhetspolitiken haft. Något krav på att ändra på maxtaxereformen till dagis som var socialdemokratins stora nummer i den förra valrörelsen har jag inte sett till.
I tv-soffor och på ledarsidor har vi de senaste dagarna fått höra en mängd uttalanden om att detta är ett historiskt katastrofval för den svenska socialdemokratin. Spekulationerna om orsakerna till regeringsskiftet varierar från Göran Perssons personliga tillkortakommanden till en misslyckad valstrategi. Men ser man frågan i ett historiskt och internationellt jämförande perspektiv så kan valet den 17 september 2006 betraktas som en av den svenska socialdemokratins verkligt stora politiska triumfer. Skälet är att det var då partiets samhällsmodell slutligen segrade såväl ideologiskt som i den praktiska politiken eftersom man fick sina motståndare att omfatta den. De stora politiska segrarna vinner man nämligen inte genom att besegra sina motståndare utan genom att få denne att tänka på samma sätt som man själv gör. En besegrad motståndare kommer dessutom förr eller senare att hitta ett motmedel och slå tillbaka. De verkligt stora segrarna vinner man i motståndarnas sinnen och i deras hjärtan. Det är när man fått sina motståndare att acceptera den världsbild och det program man står för som man har segrat och det har den svenska socialdemokratin uppenbarligen nu gjort. Valrörelsen har därför närmast framstått som en tävling i socialdemokratisk politik - kanske tydligast symboliserat i moderatledarens uppmaning till sina valarbetare att "vad än socialdemokratin föreslår när det gäller vård, skola och omsorg så skall vi föreslå mer". Man kan till och med säga att det socialdemokratiska partiet i denna valrörelse framstått som sämre på att förvalta de klassiska idealen i den generella välfärdsmodellen än vad moderaterna verkat vara, inte minst när det gäller synen på arbetslösheten.
Vad som rent sakpolitiskt hänt är att den svenska socialdemokratin såväl ideologiskt som i praktisk politik helt enkelt nedkämpat den nyliberala ideologin. Från den bataljon svenska nationalekonomer som under den första halvan av 1990-talet satte sin vetenskapliga heder i pant på att Sveriges ekonomiska problem bara kunde lösas genom kraftiga skattesänkningar och motsvarande nedskärningar i de offentliga välfärdssystemen är det numera tyst så det dånar. Jag har frågat många av dem hur de förklarar att vi kan ha en exceptionellt hög tillväxt med så höga skatter, men de blir mig svaret skyldiga. Det är länder med betydligt lägre skattenivåer än de svenska (till exempel Tyskland, Frankrike, Italien) som det numera går riktigt knackigt för.
Låt mig ta en historisk parallell. USA, England och Frankrike besegrade i grunden Tyskland 1918. Med svansen mellan benen tvingades den stolta tyska armén till en neslig reträtt. Men de demokratiska ideal som USA och dess allierade stod för slog aldrig rot i tyskarnas sinnen och enbart 18 år efter nederlaget gick Tyskland åter med militärmakt till offensiv. Det var först efter andra världskriget, när man lyckades vinna en majoritet av den tyska befolkningen för den västliga demokratins ideal, som man i grunden kunde vinna över det militaristiska Tyskland. I stället för stöveltramp har vi nu mitt i Europa ett fredligt och demokratiskt Tyskland. På motsvarande sätt kan man se på Mellanösternkonflikten där Israel gång på gång militärt besegrar sina fiender men som det verkar till ingen annan nytta än att man måste förbereda sig på nästa krig. I Storbritannien fick Margaret Thatchers politiska framgångar till följd att Tony Blair aldrig vågat sig på att genomföra en socialdemokratisk politik som i sina omfördelningsambitioner kommit i närheten av den svenska.
De verkliga segrarna i politiken kommer när man lyckas få sina motståndare att tänka och känna som man själv - när ens verklighetsuppfattning och politiska ideal blir det som samhällsvetare benämner hegemonisk. Dit har den svenska socialdemokratin nu nått. Visserligen kommer det i nominella termer att sitta företrädare för andra partier vid köttgrytorna och visst kan åsynen av detta svida i en och annan rättrogen eller simpelt makthungrig socialdemokratisk själ. Men alla analyser vi matas med av det historiska nederlag som socialdemokratins valresultat innebär glömmer att när det gäller sakpolitiken är detta ett segerval om inte för partiet så för den socialdemokratiska samhällsmodellen.
BO ROTHSTEIN