Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Välfärd behöver både privat och offentlig verksamhet”

Ett polycentriskt system där ideella, privata och offentliga verksamheter kompletterar varandra kan gynna den svenska välfärden, skriver debattörerna.
Ett polycentriskt system där ideella, privata och offentliga verksamheter kompletterar varandra kan gynna den svenska välfärden, skriver debattörerna. Foto: EMMA ERIKSSON

Orimlig polarisering. För att utveckla den svenska välfärden borde regeringen bejaka att ideella, privata och offentliga aktörer kan verka sida vid sida i stället för att förbjuda vissa organisationsformer inom välfärden, skriver Nils Karlson och Mattias Lundbäck, vd och forskare vid Näringslivets forskningsinstitut.

Debatten om vinst i välfärden har i hög grad präglats av tanken att det finns två alternativa sätt att organisera verksamheten. Antingen den offentliga förvaltningsmodellen eller också den privata marknadsmodellen. Det är hög tid att vidga perspektiven.

Vård, omsorg och utbildning är till för att hantera grundläggande mänskliga behov. De utmärks också av ”samproduktion”, det vill säga att brukarna själva är involverade i produktionen av välfärdstjänsterna, ett faktum som i hög grad glöms i debatten. Det gör att välfärds­sektorn är olämplig att entydigt kategorisera som antingen byråkrati eller marknad.

Det är väl belagt i forskningen att offentliga byråkratier tenderar att förstenas och inte tillräckligt snabbt förmår utvecklas i takt med att omvärlden förändras. Detta är en viktig förklaring till skillnaden i effektivitet mellan marknadsekonomier och planekonomier. Ju fler regler och hinder för omprioritering som det finns, desto svårare blir det för dessa organisationer att anpassa och förnya sig.

Därför är det inte så lite ironiskt att merparten av de reformförslag som lagts fram på exempelvis skolområdet de senaste tio åren går ut på att låsa upp verksamheten ännu mer. Det visar att vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar förstått att centralstyrning riskerar att kväva innovationskraften och arbetsglädjen i välfärdssektorerna.

Regleringar med krav som berör skolbibliotek, lärartäthet, gympa, matte och klasstorlek, förväntas lösa problem som bara kan hanteras genom att man ger skolornas anställda större inflytande och ansvar. Det är här den form av New Public Management som tillämpats sedan de socialdemokratiska regeringarna i mitten på 1980-talet gått fel.

Lika fel är det att beskriva dessa offentligt finansierade och reglerade verksamheter som marknader. Visserligen finns i dag en mängd olika privata utförare av välfärdstjänsterna; utförare som med dagens valfrihetssystem ofta är populära hos brukare och anställda. Men det är inte någon marknad i egentlig mening, eftersom vare sig priserna, konkurrensen eller tjänsternas utformning är fria.

Det är därför intressant att regeringen, i den i dag förvisso förkastade budgetpropositionen, vill ”... ta ett första steg i en riktning som innebär att professionernas kunnande och yrkesetik blir mer vägledande än vad de är i dag” inom välfärdssektorerna. Regeringen aviserar att en ny form av styrning av den välfärdssektorn ska utredas. Ardalan Shekarabi, ansvarig civilminister, har dock ännu inte – närmare fyra månader efter valet – specificerat hur denna översyn ska ske.

Som forskare inom statsvetenskap, nationalekonomi och offentlig förvaltning menar vi att nobelpristagarens i ekonomi Ellinor Ostroms forskning inom Bloomingtonskolan skulle kunna tillföra fruktbara perspektiv. Hon har visat att gemensamma, kollektiva nyttigheter ofta bäst kan utvecklas i en polycentrisk process underifrån mellan de närmast berörda aktörerna. De normer, regler och institutionella strukturer som bär upp de gemensamma lösningarna skapas i huvudsak av aktörerna själva, eftersom det är på lokal nivå relevant kunskap finns. Det är också en analys som ger ideella aktörer en viktig roll.

I själva verket finns ofta förvaltningar, ideella organisationer och vinstdrivande företag parallellt i de flesta välfärdssektorer. De kompletterar varandra. Ibland dominerar förvaltningar – ofta under stabila förhållanden då stordriftsfördelar kan nyttjas. Ibland dominerar ideella organisationer, vilket kan vara för att brukarna hyser stort förtroende för ideella utförare. Där finns oftast starkast professionell kultur. Ibland dominerar vinstdrivande företag, vilket kan vara fallet då det behövs innovationer, snabb omställning och uppbyggnad av nya strukturer, exempelvis rikstäckande ”kedje­företag”.

Den vanligaste modellen internationellt sett är just polycentrisk, där ideella, vinstdrivande och offentliga utförare verkar sida vid sida. I exempelvis USA utgör de icke-vinstdrivande sjukhusen 65 procent av samtliga sjukhus, medan motsvarande siffra för särskilda boenden är drygt 30 procent. På kontinenten i Europa dominerar de ideella aktörerna oftast helt välfärdsområdet.

Sverige är en avvikare. Här dominerades välfärdssektorn länge av den kommunala förvaltningsformen. De senaste 30 åren har dock privata utförare övertagit en betydande del av produktionen inom vård, omsorg och skola. I vissa kommuner bedrivs hemtjänsten uteslutande av privata utförare.

Problemet för oss i Sverige är dels att en sammanhållen analys av polycentriska system för välfärdsproduktion saknas, dels att styrformerna för denna typ av system är helt outvecklade – något som torde vara uppenbart med tanke på de kvalitets- och effektivitetsproblem som dagligen rapporteras.

Tillämpat på välfärdsområdet ligger den viktigaste utmaningen i att utveckla ett antal professionella normer kring kvalitet och effektivitet som är gemensamma inom skol-, vård- eller omsorgssystemen.

En nyckel ligger här i att bejaka välfärdens ”samproduktion”, att producenter och brukare tillsammans producerar utbildning, omsorg och hälsa. Det är så gemensamma normer utvecklas, oavsett om produktionen är ideell, privat eller offentlig. Det kan endast ske lokalt, organiskt och underifrån, och med bevarad valfrihet.

Om regeringen vill ta diskussionen om välfärdens styrning ett steg längre kan det första steget vara att acceptera att allt kanske inte kan eller bör styras uppifrån. New Public Management-tänkandets centrala läroplaner, riktlinjer och prestationsmål är medel som i dag används för att styra verksamheter som snarare, mer än något annat, är i behov av yrkesstolthet, brukarmedverkan, generella normer och flexibilitet.

Svaret på välfärdssektorernas problem finns sannolikt i att i ökad utsträckning bejaka professionernas autonomi, etik och personliga ansvar för vårdens, omsorgens och utbildningens kvalitet. Inte i att förbjuda vissa organisations- eller verksamhetsformer. Tvärtom bör välfärdens polycentriska inslag förstärkas och bejakas. Inte minst genom att ge de ideella aktörerna väsentligt större utrymme, men också genom att ge bättre förutsättning för såväl kommunala som vinstdrivande verksamheter att fylla sina respektive roller.

Om detta är syftet med regeringens satsning på nya styrmodeller välkomnar vi initiativet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.