Bruttonationalprodukten, BNP, är ett mått på den ekonomiska aktiviteten. Många viktiga insatser hamnar utanför. Om vi soltorkar våra kläder har solens gratisarbete inte något värde. Men om vi använder torktumlare blir den en pluspost i BNP. Fixeringen vid BNP som måttstock på den ”goda utvecklingen” måste upphöra. Vi behöver ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaden av olika ekonomiska aktiviteter.
EU-kommissionen och OECD arbetar med att utveckla alternativa välfärdsmått. Här kan Sverige som ordförandeland i EU göra en insats, skriver Anders Wijkman.
Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Hela samhället är uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2–3 procent årligen. När tillväxten går ned – eller är negativ, som i dag – uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen bär syn för sägen. Det är därför föga förvånande att ökad tillväxt är regeringens viktigaste mål.
Problemet är bara att både regeringen och oppositionen jagar fel mål. I stället för att öka tillväxten, genom att öka bruttonationalprodukten (BNP), borde målet vara att öka välfärden.
De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är ett mått på aktiviteten i ekonomin, inte på välfärden. I BNP-statistiken saknas många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden. Samtidigt ingår i BNP saker som är direkt negativa för samhället, som till exempel olyckor av olika slag.
Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter. Vidare att de oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss inte finns med – som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etcetera. Det innebär till exempel att när vi soltorkar våra kläder tillmäts solens gratisarbete inget värde. Om vi däremot använder en torktumlare blir den en pluspost i BNP, både vid inköp och drift.
BNP som begrepp introducerades på 1930-talet och var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, pappan till förslaget, underströk att ”välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP”. Ändå är det precis detta som hänt. Den politiska debatten domineras helt av tillväxten i BNP.
Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till litet gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. En studie utförd av Kinas naturvårdsverk har till exempel gjort bedömningen att den snabba tillväxten i landet lett till skador på hälsa och miljö som uppgår till minst 10 procent av BNP, i realiteten lika mycket som den årliga tillväxten.
Orkanen ”Katrina” i augusti 2005 är ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. ”Katrina” orsakade mer än 1.100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendomsskador. Ändå bidrog ”Katrina” till att BNP i USA steg, genom att byggandet i delstaten Louisiana ökade.
En orsak till att orkanen slog så hårt var att våtmarkerna runt New Orleans dikats ur. Ekonomin växte därigenom men samtidigt ökade risken för översvämningar dramatiskt. Våtmarkerna hade utgjort ett ovärderligt katastrofskydd, men den viktiga funktionen redovisades ingenstans, allra minst i BNP-sammanhang.
Orkanen ”Katrina” är bara ett exempel på hur ofullständig BNP-statistiken är. Genom att intresset fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus- som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med.
De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten jämfört med naturen. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?
Men invänder någon: ”Miljön i till exempel Sverige är väl mycket bättre i dag än förr?” Både rätt och fel. Vi har städat upp i den lokala miljön. Samtidigt har de globala miljöproblemen ökat dramatiskt. Klimatförändringen är ett exempel. Färska forskarrapporter visar dessutom att två tredjedelar av alla viktiga ekosystem – som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser med mera – utnyttjas över sin förmåga. En sådan utveckling kan inte fortsätta i längden.
Genom globaliseringen har olika regioner byggt upp komplicerade beroendeförhållanden. Alltmer av konsumtionen i Sverige tillgodoses genom tillverkning i andra delar av världen. Sveriges ekologiska fotavtryck – den yta som krävs för att få de råvaror vi behöver och ta hand om vårt avfall – har därigenom ökat, inte minskat, under senare år.
Utvecklingen är inte skriven i sten. Våra inkomster kan naturligtvis användas för aktiviteter som har liten inverkan på energi- och materialefterfrågan. Tjänster på nätet, kultur i olika former samt vård och omsorg är exempel på detta. Men ekonomin i dag är inriktad på maximal konsumtion av prylar, mat, resor etcetera där miljöpåverkan är stor.
Vi behöver finanskapital, vi behöver infrastruktur och fabriker för varuproduktionen. Men vi behöver också naturkapital. Det är här den avgörande bristen i BNP ligger. Ekosystemen finns inte med i redovisningen. Men även naturkapitalet måste vårdas, precis som finanskapitalet. Skillnaden är bara, att när naturkapitalet är förbrukat så kan det inte enkelt räddas av aldrig så många ”krislån”.
I debatten om den ekonomiska krisen har förslag väckts om att satsa på ”gröna investeringar”. Det är helt rätt tänkt. Hela ekonomin måste anpassas till naturens förutsättningar. Överutnyttjandet av centrala ekosystem världen över måste upphöra. Vi går annars mot en situation där knappheten på naturresurser kommer att dominera vardagen. En konsekvens måste vara att flödet av energi och råvaror i de rika länderna planar ut och på sikt minskar. Hur annars skapa utrymme för en höjd standard i de fattiga länderna?
En första förutsättning för en hållbar utveckling är att vi redovisar den ekonomiska utvecklingen på ett riktigt sätt. Fixeringen vid BNP som måttstock på den ”goda utvecklingen” måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.
Både EU-kommissionen och OECD arbetar intensivt med att utveckla alternativa välfärdsmått. Viktiga konferenser förbereds under hösten, för EU i Bryssel i september och för OECD i Sydkorea i oktober. Men detta arbete behöver draghjälp av enskilda länder. Här kan Sverige som ordförandeland i EU göra en historisk insats.
Anders Wijkman
vice ordf Romklubben och Tällberg Foundation
fd EU-parlamentariker (KD)