DN Debatt

”Välfärden undermineras av vårt fokus på utvärderingar”

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Inskränkt yrkesfrihet. Allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Läkare och lärare ägnar högst hälften av sin arbetstid åt att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra sådant som syftar till att mäta servicen, vilket ökar risken för utbrändhet. Professionerna måste få utvecklas och förstärkas, skriver tre forskare.

De svenska riksdagspartierna bullar upp för en traditionell valrörelse. Skola, sjukvård, forskning och företagande: allt ska vara i ”världsklass” Och för att komma dit ska det satsas nya pengar – på allt. Men att alltid mäta mot ”världsklass” är problematiskt på många sätt. Låt oss här diskutera New Public Management-premissen om att alla tjänster som produceras för skattemedel bara kan bli bättre om de ständigt mäts, utvärderas och jämförs. För i Sverige tyder mycket på att ”utvärderingssamhället” skenat och allt oftare leder till försämrad service.

I skoldebatten brukar Finland framhållas som ett gott exempel. Där har lärarna fått stor frihet att utforma sin undervisning – utan skolinspektion (SOU 2014:5). I Sverige däremot granskas våra lärare och skolor bland annat via kommunal revision, SCB, Statskontoret, Riksrevisionen, ESO, utredningsväsendet, Skolverket, IFAU, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och nu senast en ny myndighet för skolforskning. Utrymmet för våra lärare att i stället stärka sin kompetens (Löwing och Bennet, DN Debatt 10/4), och att utveckla sin professionalism riskerar därmed att trängas undan. Förvaltningsforskaren Lena Lindgren varnar exempelvis för att det i Sverige uppstått en ”trängsel” av utvärderande myndigheter som till slut kan motverka syftet med utvärderingarna. Vi kan lätt hitta exempel.

Samtidigt som bandy, dans, cirkus eller ”media” accepteras som profiler för våra skolor stoppade Skolinspektionen en Uppsalaskolas satsning på språk – mitt under pågående debatt om att svenska elevers läsförståelse försämras. Beslutet togs förra året på oklara grunder och trots att det inte fanns några invändningar mot undervisningens kvalitet. Följden blir att lärare och elever tappar förtroende för de utvärderande myndigheterna, och på så sätt underminerar utvärderingssamhället både sig självt och kärnverksamheten. Nu väntar fler utvärderingar av andra myndigheter med andra krav, och de kompetenta lärarna upplever att utrymmet för deras kreativitet minskar. De skolor som belönas mest tycks vara de som är följsamma och slutar ta egna initiativ. Under sådana omständigheter kan hur många hundratals nya miljoner som helst satsas utan att våra barn nödvändigtvis lär sig mer.

Mer resurser löser inte heller problemen när utvärderingssamhället medför att allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Forskare som till exempel Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg visar hur läkare, sjuksköterskor och lärare producerar information som inte kommer till någon nytta. Överdokumentationen uppstår bland annat som följd av en rädsla för att prickas i granskningar för att inte ha dokumenterat på rätt sätt. Det har gått så långt att läkare, sjuksköterskor och lärare spenderar högst hälften av sin arbetstid med att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra alltmer av det som inom psykologiforskningen internationellt benämns som ”oskäliga arbetsuppgifter” – sådant som inget alls har att göra med yrkesrollen – och som markant ökar risken för utbrändhet. Bland annat visar organisationspsykologen Gunnar Aronsson i en studie av läkarprofessionen i Sverige att bland de ”som rapporterar att de ofta har uppgifter de upplever som oskäliga” ökar ”risken för att ha en hög nivå av utmattning” med fem gånger. Forskare och journalister såsom Maciej Zaremba, Michael Power, Shirin Ahlbäck Öberg och Sverker Gustavsson har bidragit till att blottlägga granskningssamhällets mekanismer och effekter. För mycket granskning förstör verksamheter som tidigare byggde på tillit, och i stället får vi kontrollstrukturer där huvudsyftet med verksamheten kommer i andra hand.

Som stöd för den slutsatsen kan nämnas att vad som får stort utrymme när myndigheter ska tävla och konkurrera internt mot varandra och komma ut väl i utvärderingar är hur man ”porträtterar” sin verksamhet med hjälp av så kallade ”kommunikationsstrategier”. Här handlar det om att kontrollera ”bilden” av verksamheten utåt. Medie- och kommunikationsforskarna Josef Pallas och Magnus Fredriksson har visat hur fokuseringen på ”varumärkesorientering” riskerar att tränga ut det innehållsligt relevanta i förvaltningen. Skandalerna vid Försäkringskassan visar, anser vi, hur långt det kan gå. I stället för att ägna sig åt verkliga hot som stöld eller dataintrång har de säkerhetsansvariga fått rollen som säkerhetspolis. I desperat strävan att hålla varumärket ”rent” har man bland annat försökt spåra de som anses illojala. Försäkringskassan är inte ett unikt fall. Till exempel har Läkemedelsverket haft en liknande intern kris, och vid våra universitet och högskolor förekommer det att rektorer antar kommunikationsstrategier som strider mot den grundlagsskyddade yttrandefriheten.

Det tycks tyvärr vara så att ett av världens rikaste länder, Sverige, under ett par decennier har slösat betydande delar av välfärdssystemets gemensamma resurser på – ingenting. Eller på att, i klåfingrig välmening, försämra verksamheter som en gång kan ha fungerat bra. Men den stora frågan är förstås hur man kan ge byråkrater, tjänstemän, läkare, sjuksköterskor och lärare mer frihet utan att korruption och godtycke tar över. Just nu anser så gott som samtliga av våra partier att lösningen stavas konkurrens och det är utvärderingar som ska tala om vem eller vad som är bäst. Samtidigt visar forskningen att om den idén tillämpas ohämmat skadas verksamheten.

Utvärderingar mäter ofta fel saker eller så missar man det som är viktigt bara för att det inte enkelt låter sig mätas. Perversa effekter uppstår. Kunskapsorganisationer slutar att dela med sig av viktig information, vårdinstitutioner slutar att samarbeta och personal bränns ut. En gång i tiden skapades New Public Management av politiker som ville härma marknaden. Men i dag vill inte ens marknaden kännas vid de kontrollsystem som vår egen förvaltning tillämpar. Vägen framåt handlar alltså inte om att skapa nya myndigheter, ställa högre återrapporteringskrav eller bara kasta in mer resurser.

Framtidens handlingsförslag måste syfta till att utveckla och förstärka våra professioner snarare än att underminera dem. De flesta som upplever att deras yrkeskunnande respekteras vill handla rätt. Och just här kan utrymmet uppstå för enskilt ansvar utan omfattande granskningssystem. Självfallet kommer det alltid att behövas någon form av kontrollmekanismer. Men en grundläggande tillit mellan arbetsgivare och anställda är helt nödvändig för att de anställda i hög utsträckning ska göra rätt saker, även när ingen granskar och ser på. Det är grunden för att bygga en offentligt finansierad välfärd som är mänsklig och effektiv samtidigt.

Ett korrekturfel i artikeln har rättats efter publicering.