REPLIK.
I debatten om kommunernas försörjningsbörda missar man en sak. När det offentliga ser sig tvunget att dra ner sin verksamhet och skära i olika välfärdssystem står de flesta medborgare svarslösa. Hög beskattning har effektivt hindrat dem från att bygga upp egna sparbuffertar som kan ge trygghet när verkligheten tränger sig på. Det är detta som är välfärdens paradox, skriver Timbros Philip Lerulf i en replik.
Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver på DN Debatt 21/2 att Sveriges kommuner och landsting står inför betydande utmaningar. Ny statistik som Statistiska centralbyrån tagit fram på uppdrag av banken SEB tyder på att försörjningsbördan förväntas växa mot nya höjder de närmaste 20 åren. Allt färre ska med andra ord arbeta och försörja allt fler.
Debatten om hur glappet ska överbryggas är redan i full gång och krav framförs till stöd för både ökade offentliga resurser och för större personligt ansvarstagande. Men samtidigt missar många ett självklart men sällan uppmärksammat faktum.
Välfärdsstaten har en inbyggd paradox.
Efter att ha betalt sin skatt har välfärdsstatens medborgare kvar mindre pengar och sämre möjligheter att klara ekonomiska påfrestningar. Varje krona som används till att bygga gemensamma säkerhetssystem innebär följaktligen en krona mindre som den enskilde individen kan bygga sig en egen trygghet med.
När det offentliga ser sig tvunget att dra ner sin verksamhet och skära i olika välfärdssystem står de flesta medborgare svarslösa. Hög beskattning har effektivt hindrat dem från att bygga upp egna sparbuffertar som kan ge trygghet när verkligheten tränger sig på. I ett sådant läge växer paradoxalt nog behovet av offentliga stödåtgärder. Resultatet är lika ofta förbisett som brutalt.
Philip Lerulf, Timbro, ansvarig för området Folkkapitalism