Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Välj inte ett parti vars idéarv orsakat så mycket lidande”

Man ska ha klart för sig att missnöjesröstandet på Sverigedemokraterna har ett pris i form av försvagad regeringsduglighet, skriver Carl Bildt.
Man ska ha klart för sig att missnöjesröstandet på Sverigedemokraterna har ett pris i form av försvagad regeringsduglighet, skriver Carl Bildt. Foto: Anette Nantell

Lär av historien. Många som väljer SD gör det nog som missnöjesyttring snarare än att de delar det nästan fascistiska idéarvet i partiets botten. Men extremistiska tolkningsramar riskerar att normaliseras om SD får stort stöd. Anständiga medborgare ger helt enkelt inte sin röst till en sådan rörelse, skriver Carl Bildt.

Vi står i Europa inför några av våra största utmaningar sedan andra världskrigets slut. Dessa utmaningar måste tyvärr betecknas som existentiella hot.

Öster om EU har en rödbrun och alltmer aggressiv och våldsbenägen revisionism vunnit ny kraft. Söder om EU ser vi ett politiskt, ekonomiskt och socialt sammanbrott. Samtidigt måste hela EU fullfölja reformpolitiken för att slutföra återhämtningen efter Europas värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet.

Dessa utmaningar kräver starka och målmedvetna regeringar med ett brett folkligt stöd.

Samtidigt har den auktoritära utmaningen på senare år fått en ny dimension även i vårt land. Tidigare har den handlat om att rida spärr mot kommunismen. Nu ser vi framväxten av nationalpopulistiska partier som Nationella fronten i Frankrike och Sverigedemokraterna i Sverige.

De uppmärksammade demonstrationerna i Malmö och Stockholm har riktat fokus på framför allt Svenskarnas parti. Vi är många som känner stark avsmak inför dessa marginella organisationer, deras åsikter och metoder. Men det är viktigt att konstatera att de utgör randföreteelser.

Desto större konkret oro finns det anledning att känna över Sverigedemokraterna. Partiets krav på stängda gränser är tondöva inför den oroliga omvärld som vi nu ser. Och på sikt skulle en strypt invandring skada Sveriges ekonomi och samhälle. Men utöver detta uppenbara innebär det även flera andra konkreta faror för Sverige när Sverigedemokraterna verkar kunna få relativt stort stöd i valet.

En fara är att det skulle leda till politisk oreda.

De flesta som överväger att rösta på Sverigedemokraterna gör det nog som en missnöjeshandling, snarare än att de delar det nästan fascistiska idéarv som ytterst finns i delar av botten av detta parti. Men alla ska ha klart för sig att missnöjesröstandet har ett pris i form av försvagad regeringsduglighet. Att få en svag regering är det sista Sverige behöver i ett läge när omvärlden håller på att bli oroligare än på mycket länge.

Svaga regeringar saknar också förmågan att göra det som måste göras för att skapa ordning och reda i ekonomin. De kommer inte att kunna reformera de strukturer som har överlevt sig själva. Detta leder landet in i en ond spiral nedåt, där svagheten i sig undergräver förtroendet ytterligare.

En annan fara är att vi riskerar att förlora den breda säkerhetspolitiska enighet som traditionellt har kännetecknat svensk politik.

Med Sverigedemokraterna som vågmästare och Vänsterpartiet kanske till och med i regeringsställning slås en extremistisk kil in i denna säkerhetspolitiska enighet. När nu den europeiska sammanhållningen är viktigare än någonsin kräver dessa partier att Sverige ska lämna EU. Det skulle försvaga både Sveriges inflytande och det europeiska samarbetets tyngd. När vi nu behöver mer internationell samverkan med likasinnade stater, riskerar den påbörjade förstärkningen av vårt försvar och utbyggda samverkan med Nato och andra partnerskapsprojekt att offras i någon inrikespolitisk kohandel.

Och när vi nu i förlängningen behöver mer av öppenhet och frihet för att värna den globaliserade värld som hotas, vill dessa partier minska rörligheten och sluta Sverige från omvärlden.

En tredje fara är att extremistiska tolkningsramar och beteenden normaliseras om Sverigedemokraterna ges ett stort röststöd.

Länge var det otänkbart att någon som gjorde anspråk på folkets förtroende i en politisk församling skulle uppträda med metallrör på stan eller beskriva folk som ”halvapor” och hota dem med ”nackskott”. Men det är detta beteende som tolereras med en röst på Sverigedemokraterna. Trots all den kunskap som i dag finns om partiets hårda kärna av sympatisörer och om åtskilliga av dess företrädare.

Under snart fem decennier har vi kanske tagit alltför lätt på de extremistiska yttringarna i vårt samhälle. Debatten har haft en alltför överslätande hållning till kommunisternas totalitära anspråk och till våldskulturen inom extremvänstern. Nu riskerar samma sak att hända när snålblåsten kommer från andra håll.

Den extremvänster finns kvar som ser våldet som ett politiskt vapen och därigenom ställer sig vid sidan av det öppna samhället. Till detta kommer nu alltså en växande nationalistisk extremism som grundas i xenofobi och allsköns grumliga ideologiska föreställningar om ras och etnicitet. I storlek närmar den sig de kommunistiska partierna när dessa var som störst.

De rödröda, rödbruna och brunsvarta extremismerna sammanfaller inte sällan. Det viktigaste gemensamma draget är deras försök att skylla samhällets brister på vissa mer eller mindre väl definierade grupper – kapitalister, invandrare, fascister, jihadister. Och de hämtar styrka ur varandras fanatism och agitation.

Samma idémässiga släktskap ser vi i Marine Le Pens hyllningar till Putin. Hon säger sig betrakta honom som en försvarare av de sanna europeiska värdena och den antiamerikanism som nationalpopulisterna och den yttersta vänstern har gemensamt.

För mig personligen är denna utveckling plågsam att följa. Drivkraften i mitt politiska engagemang har, precis som för så många i min generation, i hela mitt liv varit bekämpandet av totalitära ideologier och frihetsinskränkningar varhelst de kommit till uttryck. Såren efter fascismens och nazismens förstörelse. Det delade Europa där ena halvan hölls fången bakom förtryck och förföljelse. Upplevelserna på ett sönderslitet Balkan där tidigare grannar hade fördrivit och mördat varandra under förevändning av detta grumliga idégods.

Steget mellan Srebrenica och Sölvesborg är mycket långt. Men anständiga medborgare ger helt enkelt inte sin röst till en nationalpopulistisk rörelse som delar ett idéarv med ideologier som har skapat sådant enormt elände och lidande tiderna igenom.

Historien har lärt oss att Europa står starkt och förmår att värna sig mot de yttre hoten så länge vi slår vakt om friheten och det öppna samhällets värden på hemmaplan. Den har också lärt oss vad det kostar i lidande och förstörelse om tilltron till dessa värden sviktar.

Sverige är en del av detta Europa. Vår röst och vårt exempel behövs för att stödja de goda krafterna i Europas institutioner och i andra länder. Det finns tillräckligt många anständiga och genuint demokratiska alternativ att välja på valdagen. Vi ska slippa att vakna upp på måndag och undra över vad som egentligen har hänt med Sverige.