Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Väljarnas politiska identitet dramatiskt försvagad”

En stark identifikation indikerar att man är stolt över sitt partival och de värderingar man delar med sitt parti. Just det förhållningssättet är i dag ovanligt bland väljarna, skriver Anders Lindholm.
En stark identifikation indikerar att man är stolt över sitt partival och de värderingar man delar med sitt parti. Just det förhållningssättet är i dag ovanligt bland väljarna, skriver Anders Lindholm.

Väljarnas relation till de politiska partierna blir allt svagare och kärnväljarna är en krympande skara. Förändringen har pågått länge, men de senaste två åren har väljarnas politiska identitet dramatiskt försvagats. Ironiskt nog sker detta samtidigt som identitetspolitiken tagit allt större plats på den politiska scenen, skriver Anders Lindholm, Demoskop.

Möjligheterna för ett politiskt parti att bygga en stabil väljarbas ter sig allt mer avlägsna. Ett utryck för utvecklingen är en sjunkande partiidentifikation. 2015 var det 66 procent som identifierade sig med det parti man avsåg att rösta på, 2017 var andelen 55 procent, vilket är den lägsta nivån under perioden 2012–2017 då mätningarna gjorts.

Att identifiera sig med ett parti har säkert varierande innebörd beroende på individ, men i grunden är det ett uttryck för vilken samhörighet man känner med partiet, och i vilken utsträckning det utgör en del av den egna personen. En stark identifikation indikerar att man är stolt över sitt partival och de värderingar man delar med sitt parti. Just det förhållningssättet är i dag ovanligt bland väljarna.

Den sjunkande partiidentifikationen är tydlig för samtliga riksdagspartier under den senaste tvåårsperioden. Bland de socialdemokratiska väljarna är det 66 procent som identifierar sig med det egna partiet, vilket är den högsta nivån. Det kan jämföras med Centerpartiet, där bara 43 känner samma identifikation med sitt parti. Det ger i sig en antydan om att partier som tappar väljare kan få en starkare identifikation när bara kärnväljarna återstår, medan de partier som vinner nya väljare har svårt att omgående ta en position i de nya väljarnas personlighet.

Foto:

Det är emellertid inte fullt så enkelt. Sverigedemokraternas opinionsframgångar under senare år har inneburit dramatiska tapp för andra parter, inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna. Den kvarvarande kärnan i de partierna har emellertid inte en starkare partiidentitet än de väljare som stod bakom partierna 2015. För Moderaternas del handlar det nu om 58 procent, medan nivån för både Liberalerna och Kristdemokraterna är 51 procent. Det är lägre än för Sverigedemokraterna, där 54 procent av sympatisörerna identifierar sig med partiet, alltså en genomsnittlig nivå trots nyvunna väljare. För Miljöpartiet är nivån 48 procent och för Vänsterpartiet 59 procent.

Väljarna är inte beroende av partierna för sin identitet. Partierna är däremot beroende av både en egen identitet och av väljare.

Väljarnas ideologiska orientering borde utgöra en naturlig drivkraft för graden av identifikation med det parti man stödjer. De partier vars ideologi finns angiven i partibeteckningen har visserligen anhängare som också beskriver sig själva utifrån den ideologin. Däremot är det inte alls tydligt att en ideologisk orientering ger en tydlig partiidentifikation bland väljarna.

Den minskande identifikation väljarna känner med sina partier har åtminstone tre huvudsakliga orsaker:

Foto: DN Samhällsutvecklingen. Svårigheterna att skapa stabila grupperingar med gemensamma intressen, visioner eller problemformuleringar är en mer långsiktig utveckling som inte är unik för politiken. Utan värdering eller inbördes ordning kan några exempel vara sjunkande medlemskaror i många organisationer, mindre genomslag för dominerande nyhetskanalerna, ökat tempo och större informationsutbud på bekostnad av faktakontroll och objektivitet, men också konsumenter som är alltmer öppna för nya vanor och köpmönster. Mänskliga egenskaper som dynamik och öppenhet är tydligt överordnade stabilitet och förutsägbarhet. Individualistiska uttryck är viktigare än samhällsbygget. För politiska partier som eftersträvar en stabil väljarbas innebär det svårigheter.

Även om samhällsutvecklingen, i all sin komplexitet, skapar nya och snabbt föränderliga utmaningar, så kan också konstateras att den mest grundläggande komponenten, politiskt intresse, inte är i minskande. Tvärtom, bland såväl unga som gamla debatteras samhällsfrågor och politik som aldrig förr. Under 2011 var det 44 procent som uppgav att de inhämtar information och tar del av den politiska debatten. 2014 var nivån 53 procent, för att i år stiga till 61 procent.

Foto:  De politiska partiernas svar på samhällsutvecklingen. De politiska partiernas respons på utmaningarna, och den sjunkande väljarlojaliteten har, ur ett väljaridentitetsperspektiv, inte varit lyckade. Det har handlat mer om väljartaktik – kortsiktiga utspel som syftar att öka väljarstödet – än politisk strategi – en tydlig politisk riktning i linje med partiernas grundläggande idé.

Det politiska taktiserandet har blivit politikens svar på näringslivets kvartalsekonomi, med kortsiktiga landvinningar som mål. Politiska strateger har närmast stoltserat i hur man genom triangulering – positionering i förhållande till andra partier – vunnit mark. Identitetspolitik, vars syfte är att tillvarata intressen utifrån tillhörighet av en social grupp, har också vuxit sig starkare i det politiska spelet.

Väljarna vill av allt att döma inte uppfattas som brickor i ett spel, utan som målet för seriösa politiska ansträngningar. Politikens kortsiktiga spelteorier har därför slagit tillbaka, och missnöjesyttringar och distansering från partierna har blivit vanligare.

Foto:  Hanteringen av flyktingkrisen. Perioden 2015 till 2017 har starkt präglats av internationella oroshärdar och flyktingströmmar vi inte tidigare upplevt i modern tid. Oavsett om man uppfattar att Sverige borde tagit emot fler eller färre flyktingar, och även med hänsyn taget till svårigheten att hantera situationen väl, för såväl Sverige som för flyktingar i nöd, så har hanteringen av frågan, politiskt sett, varit ett misslyckande. Den dramatiska kappvändningen med införandet av tydligt stramare migrationspolitik, symboliserat av Åsa Romsons tårar, i november 2015 vittnar om att man antingen inte hade förstått, eller inte varit ärlig om situationen före den tidpunkten. Inte heller alternativet, att man då medvetet av taktiska skäl, fattade ett felaktigt beslut, ter sig särskilt smickrande.

Här faller skuldbördan tung på såväl allians- som regeringspartierna, som i sin ambition att isolera Sverigedemokraterna konsekvent vägrade nyansera debatten, befatta sig med eventuella målkonflikter och stigmatiserade all form av volymdiskussion. I det perspektivet är det inte heller förvånande att identifikationen med partierna sjunkit dramatiskt under just den senaste tvåårsperioden.

Pragmatiska svar, på de nya frågor som verkligheten ställer, är inte samma sak som att frångå den grundläggande politiska idén. Ibland är svaren obekväma, och kan ha ett kortsiktigt pris, men om de baseras på övertygelse och en välgrundad uppfattning om vad som är rätt, snarare än antagandet om vad väljarna uppskattar i stunden, så inger de respekt och trovärdighet. Dessutom ger en sådan linje bättre förutsättningar att bygga identifikation med det egna partiet. Väljarna är emellertid inte beroende av partierna för sin identitet. Partierna är däremot beroende av både en egen identitet och av väljare.

DN Debatt. 4 maj 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.