Vilket börsfall klarar en genomsnittlig pensionssparare utan att gripas av panik? Det borde arbetsgivare och politiker fråga sig efter de senaste tio årens snabba förändringar av det svenska pensionssystemet. Valfrihet har varit honnörsordet, men extrem aktieexponering har blivit effekten. Det syns i den svenska fondstatistiken.

Under den senaste börskrisen, från sommaren 2007 till november 2008, strömmade 45 miljarder kronor netto ur de svenskregistrerade aktiefonderna. Det var första gången sedan 90-talets bankkris som vi hade nettoutflöden. Rörligheten i dag är också mycket snabb. Tolv månader efter ovanstående kraftiga utförsäljningar slog insättningarna rekord. Då hade drygt 100 miljarder kronor netto strömmat in igen. Även på månadsbasis är kasten stora, som i maj 2010, under Greklandskrisen. På en månad forsade 26 miljarder kronor ur aktiefonderna, parallellt med att börsen föll sju procent. Två månader tidigare hade 15 miljarder strömmat in. Då steg börsen 8 procent. Normalt ligger nettoinsättningarna på ett par miljarder kronor.

PPM-systemet förklarar en del av rörligheten, men ännu viktigare är den ökade valfrihet som utvecklats inom det privata pensionssparandet. I stället för att placera i livbolag med professionell förvaltning och balanserad risk, väljer svenskar numera så kallade fondförsäkringar, vilket i praktiken medfört att pengarna placeras i aktiefonder. I början av 1990-talet utgjorde fondförsäkringarna ungefär en fjärdedel av livbolagens aktierelaterade tillgångar. I dag är andelen nästan hälften. Under 2010 började därtill det avtalsbundna området att övergå till fondförsäkringar, vilket medför att mycket stora löntagargrupper nu skall fatta placeringsbeslut.

Därtill reformerades AP-fondssystemet för tio år sedan. Effekten blev att den samlade aktieandelen i systemet ökade. Samtidigt kopplades utbetalningen av den statliga grundpensionen till AP-fondernas förvaltningsresultat. Av det skälet sänks nu den statliga grundpensionen, för andra året i rad, vilket är en effekt av fondernas svaga utveckling 2007 och 2008.

Vanliga svenskar är helt oförberedda på de placeringsval som måste göras. I min roll som rådgivare inom aktieområdet upplever jag en betydande uppgivenhet hos stora grupper sparare. Bara begreppet ”fond” är svårt att förstå, ännu svårare är att förstå skillnaderna i risk och avkastning för olika fonder. Visserligen har varje förändring av systemet föregåtts av massiva informationskampanjer. Där beskrivs emellertid valfriheten enbart som en rosaskimrande möjlighet till en bättre ålderdom, aldrig som en gigantisk risk att förlora stora delar av sitt pensionskapital.

Arbetsgivare och politiker måste visa större intresse för systemets risker. Ökad utbildning, ökad information om riskerna, liksom begränsningar i risktagandet måste införas. ”Pensionskunskap” måste införas som ett obligatoriskt ämne redan på gymnasiet. Utbildningen måste lyfta fram pensionens stora betydelse för den samlade livsinkomsten, liksom lära ut grunderna kring risk och avkastning för olika sparformer.

Även marknadsföringen måste regleras ytterligare. Riskerna i sparandet måste lyftas fram mycket tydligare. I dag marknadsförs ”spännande” sparalternativ med drömlika avkastningssiffror. Risken omnämns i en fotnot. Tyvärr är de specialiserade nyckeltal som används för att illustrera kursfallsrisker helt obegripliga för vanliga människor. Här behövs en mer lättbegriplig information.

Mitt förslag är att risk skall beskrivas som det största kursfallet under ett år som en sparprodukt råkat ut för under den senaste tioårsperioden. För exempelvis placeringar på Stockholmsbörsen skulle den siffran i dag bli minus 53 procent, att jämföra med exempelvis index för svenska statsobligationer, där det största kursfallet stannat på 1,6 procent. Det är denna maximala aktierisk som sparare riskerar att drabbas av om de har oturen att gå i pension det år börsen kraschar.

Utbildning och information räcker dock inte. Pensionsspararna måste även utrustas med en tvångströja ju närmare pensionsdatum de kommer. En nybliven pensionär skall inte kunna ha allt bundet pensionskapital placerat i aktierelaterade produkter. De senaste fyrtio åren har vi nämligen drabbats av nio börskrascher, varav de två senaste varit de kraftigaste. Det vore naivt att tro att detta inte kommer att upprepas.

Den svåra frågan är vilken risknivå som kan accepteras. Svaret är att ingen vet, trots mycket forskning. Min egen bedömning är att vi generellt tål cirka 15–20 procents kursfall i vårt långsiktiga sparande (pengar vi inte behöver de närmaste tre åren) utan att gripas av panik. Med ett värsta börsfall, enligt ovan, på 50–60 procent skulle det innebära att högst en tredjedel av pensionskapitalet bör vara investerat i aktierelaterade produkter på pensionsdagen. Nedtrappningen till denna nivå bör uppskattningsvis starta tio år före pensioneringen.

Riskkalkylen kompliceras dock av att den statliga grundpensionen är kopplad till AP-fondernas årsvisa avkastning. Det skapar en osäkerhet i grundpensionen, vilket medför att aktieandelen vid pensionering måste vara lägre än ovan, troligen ner mot en fjärdedel.

Överhuvudtaget är det obegripligt att den statliga grundpensionen har en direkt koppling till börssvängningarna. Med Sveriges växande grupp av pensionärer medför detta en uppenbar deflationsrisk vid kraftiga börsfall. Ingen vet i dag hur detta kan komma att påverka de svenska konjunktursvängningarna. Tids nog kommer vi dock att få veta. Det system som vi nu skapat kommer nämligen att bli allt känsligare för just kraftiga börsnedgångar.

Peter Malmqvist
oberoende finansanalytiker,
lärare i redovisning/finansiering,
ordförande Sveriges Finansanalytikers Förening