Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Vänsterpartiet är tillbaka där man en gång började”

Dagens Nyheter rapporterar om Socialdemokratiska vänsterpartiets kongress i maj 1917: ”Kongressen uttalar som sin mening att det socialdemokratiska vänsterpartiet bör av all makt medverka till kvinnornas politiska och sociala frigörelse och stödja dem i denna kamp”.
Dagens Nyheter rapporterar om Socialdemokratiska vänsterpartiets kongress i maj 1917: ”Kongressen uttalar som sin mening att det socialdemokratiska vänsterpartiet bör av all makt medverka till kvinnornas politiska och sociala frigörelse och stödja dem i denna kamp”.

Ursprungligen stod Vänsterpartiet för pacifism och radikal demokrati. Man företrädde samhällets mest utsatta. Som en del av Komintern bolsjeviserades partiet och på 70-talet hyllades Marx och Lenin. Man kan dock hävda att partiet, i och med förändringen på 1990-talet, har återvänt till sina rötter, skriver Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi.

Vänsterpartiet firar den 13 maj 2017 sin 100-årsdag. Vad har partiet varit, vad är det, vad kan det tänkas bli?

Frågor om identitet intresserar filosofen. De kan tolkas som frågor om vad man brukar kalla numerisk identitet, och ställs gärna beträffande personer. Vad ska vara uppfyllt för att någon, vid en tidpunkt, ska vara identisk med någon vid en helt annan tidpunkt? Är det en fråga om biologisk kontinuitet eller handlar det om psykiska företeelser som löper genom historien? Samma fråga kan ställas beträffande ett parti. Är verkligen dagens Vänsterparti identiskt med det Socialdemokratiska vänsterparti, som bildades i maj 1917?

Kanske är frågan om personlig identitet inte genuin. Man kan prata på olika sätt om saken, och komma till olika slutsatser i ett konkret fall. Syftet med undersökningen bestämmer begreppsbildningen och resultatet. Det är vad jag tror. Sak samma gäller säkert partier. Det är en lämplighetsfråga om dagens Vänsterparti är identiskt med 1917 års parti. Är syftet att fira ett jubileum blir förstås svaret ja. Rör det snarare identitetsuppfattning, programmatisk utveckling med mera är kanske svaret snarare nej? Mycket har trots allt hänt sedan 1917.

De kommunistiska partierna hade en gång kallat sig så eftersom man såg ordet ”socialdemokrati” som förbrukat sedan ledare för de socialdemokratiska partierna under första världskriget manat arbetare i olika länder att ta till vapen mot varandra. 1990 var ordet ”kommunism” på motsvarande sätt förbrukat.

Namnet har för det första växlat. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, Sveriges Kommunistiska parti (sektion av den kommunistiska internationalen – Komintern), Vänsterpartiet Kommunisterna, och för närvarande just Vänsterpartiet.

Partiet stod ursprungligen för pacifism, radikal demokrati och i en tid av hungerkravaller för intresset hos de mest utsatta i samhället.

Från tidigt 1920-tal till 1940-tal var partiet en sektion av Komintern. Vägen dit innebar stora omvälvningar i partiets inre liv och identitetsuppfattning. Partiet ”bolsjeviserades”, blev ett parti av en ny typ, ägnat inte bara att ställa upp i allmänna val, utan med ambitionen att leda arbetarklassen i en socialistisk omvälvning.

Då Komintern upplöstes under andra världskriget tvingades partiet att skaffa ett eget program och en egen politisk hållning. Det gällde att bredda det, ligga nära socialdemokratin i dagspolitikens frågor och ivra för omvälvning av samhället, med udden riktad exklusivt mot storfinansen. CH Hermanssons studier av koncentration och centralisation av ägandet blev en viktig källa till förståelse av det politiska landskapet. Strategin misslyckades dock i grunden, då Socialdemokraterna slöt en allians just med kommunisternas huvudfiende, storfinansen. På så vis reformerades samhället, men socialismen försvann som mål.

CH Hermansson ledde partiet till allt större oberoende gentemot Moskva, ivrade för en breddning av vänstern … men 1968 kom i vägen. Vi som tillhörde 1968 års generation drev partiet i en dogmatisk riktning och till ett program (1972) som ställde det på den vetenskapliga socialismens grund, hyllade Marx och Lenins revolutionära teori, och eftersträvade en revolutionär regering. Vi ville göra upp med kapitalismen en gång för alla. Nu hette partiet VPK, men många av oss framhävde framför allt ”K:et”, som det som skapade vår identitet.

Vilken var då denna identitet? Fem faktorer var rådande då jag själv (1970) blev medlem av partiet.

  • Namnet. Vi var verkligen ”kommunister”.
  • Filosofin. Partiet vilade på ett filosofiskt fundament, den dialektiska materialismen (få förstod vad denna lära gick ut på, men man utgick ifrån att det fanns någon som i princip borde kunna förklara den).
  • Målet. Vi eftersträvade socialism och visste vad vi talade om. På frågan om vi ville ha det som i Sovjet svarade vi: ja, i princip, beträffande ekonomin. Men med det viktiga tillägget: både samhället och näringslivet skulle genomsyras av radikal demokrati.
  • En gemensam historieuppfattning. Vi hade i studiecirklar tillägnat oss arbetarrörelsens historia, från Sundsvallsstrejken 1879 och framåt, och vi hade tillgång till facit. Vi visste vad som var rätt (partiet hade i alla splittringar valt rätt väg) och fel (till exempel Saltsjöbadsavtalet som lade grunden till Socialdemokratins allians med storfinansen).
  • Vi stod längst till vänster i ekonomiska frågor; vi gick mest konsekvent in för utjämning av människors materiella, sociala och kulturella betingelser.

Då realsocialismen kollapsade ställdes detta på ända. Jag vet, då jag ingick i den programkommission som genomförde förändringen. Först kom kongressen 1990, som präglades av tumult. Då bytte partiet namn till Vänsterpartiet. Några enkla grundsatser fick ersätta rådande partiprogram. 1993 kunde ett nytt antas. Jag skrev utkastet till det.

I ett slag hade partiets identitetsuppfattning ändrats i grunden. Vi var inte längre kommunister. Man kan tycka att ändringen var kosmetisk. De kommunistiska partierna hade en gång kallat sig så eftersom man såg ordet ”socialdemokrati” som förbrukat sedan ledare för de socialdemokratiska partierna under första världskriget manat arbetare i olika länder att ta till vapen mot varandra. 1990 var ordet ”kommunism” på motsvarande sätt förbrukat. Det var bara att släppa det (vilket skedde med knapp majoritet och utan förordande från partistyrelsen).

Partiet ”sekulariserades”. Det vilade inte längre på en bestämd filosofisk grund. Marxistisk, feministisk och ekologiska teorier bjöd på rika källor att ösa kunskap ur, men ingen särskild filosofisk lära utgjorde längre partiets fundament.

Var vi ens socialister längre? Vi behöll ordet, men vad betydde det? Frågor om avvägningen mellan plan och marknad låg i det vida fältet och inte ens tanken om socialisering av de avgörande produktionsmedlen var längre en självklarhet. Olika ägandeformer kunde blandas.

Visst ville också Vänsterpartiet efter 1990 förstå sin och arbetarrörelsens historia, men taken om ett facit var borta. Det var inte längre orimligt att hävda att partiet gjort allvarliga fel i det förflutna. Ja, det blev oacceptabelt att avvisa vissa sådana självkritiska uppfattningar.

På en punkt rådde ändå kontinuitet. Vänsterpartiet var ett vänsterparti, i ordets mest elementära mening. Partiet var tveklöst det parti som mest konsekvent gick in för utjämning av människors materiella och sociala och kulturella betingelser. Till detta kom strävan att värna om miljö och kvinnors rättigheter. Och detta var förstås inte oviktigt. Det var vad som hela tiden hade inspirerat partiets dagspolitik, medan revolutionen dröjde.

Man kan ändå tycka att en så radikal förändring av partiet borde innebära att det i realiteten upphörde att existera. Dagens vänsterparti skulle då datera sin början till 1990. Men vill man undvika den tråkiga slutsatsen kan man kanske hävda, att vad som hände 1990 var att partiet återvände till sina rötter.

Dagens Vänsterparti liknar mer det Socialdemokratiska Vänsterparti, som grundades 1917, än det parti som existerade från tidigt 1920-tal till 1990. Jag tror det är så vi bör se på saken och i så fall är ju partiet fortsatt ungdomligt, med viktiga uppgifter framför sig!

DN Debatt. 13 maj 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.