Som vapenexportgranskande journalist reagerar jag på två saker när jag läser Andreas Ekman Duses inlägg på DN Debatt 22/2.
För det första är det välkommet att den svenska vapenexportkontrollanten Ekman Duse i ljuset av den senaste tidens debatt kring vapenexport till diktaturer försöker förklara varför Saudiarabien, Pakistan och Förenade Arabemiraten har blivit Sveriges nya toppkunder. Ekman Duse nämner förvisso inte att det är del av svenska vapenföretags marknadsstrategier att sälja till dessa länder, men hans debattinlägg säger en hel del om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, alltså den politik som bedrivs snarare än den vi hör i deklarationer och tal.
Enligt regeringens riktlinjer är respekt för mänskliga rättigheter ett centralt villkor för att Ekman Duses myndighet ISP ska tillåta export av krigsmateriel. Ändå säljer vi vapen till en av världens grymmaste människorättsförbrytare. Inte konstigt alls, förklarar Ekman Duse: ISP ska tillåta export, även till Saudiarabien, om det är väldigt viktigt för Sveriges säkerhet. ISP:s uppdrag är just att uttolka Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, och Ekman Duse har bättre koll på vad den faktiskt handlar om än de flesta. Han hävdar att det är av ”svenskt säkerhetspolitiskt intresse att bidra till att hålla de internationella handelsvägarna öppna”. Och han har lyssnat. Den 4 december 2010 stod till exempel Carl Bildt på talarpodiet vid en ”säkerhetskonferens” i Bahrains huvudstad Manama. Efter att ha tackat Saudiarabiens kung Abdullah för sina ”viktiga budskap” förklarade Bildt att Gulfregionen ”är en extremt god illustration över den växande betydelsen för vad jag kallar flödes-säkerhet. I denna tid av accelererande globalisering så handlar sann säkerhet i våra samhällen, och för dess medborgare, ekonomi och statliga institutioner /…/ om säkerhet för flödena av alla de människor, varor, energi, information /…/ som flödar genom nationer, regioner och hela globen.”
Sveriges säkerhet handlar alltså numera om att skydda transporter av olja, turister och, för den delen, vapen över hela jordklotet. Våra politiker anser detta så centralt för vår säkerhet att vi själva måste exportera krigsmateriel till några av världens värsta regimer. Det är nog många som undrar när det demokratiska samtalet ägde rum som ledde fram till den här politiken.
Vapenexport och dess logiska konsekvens, krig, lämpar sig inte bra för demokratiska samtal. ”Det var ett krig, vi ställde inga frågor” är ett återkommande svar när jag pratar med amerikanska soldater och säkerhetsvakter som berättar om hur svenska vapen gavs vidare till irakier. Att det strider mot det exportavtal som USA har slutit med Sverige är inget man tänker på i en krigszon. USA, ett land som delger människor ofantligt mycket mer information än Saudiarabien, hemlighöll tortyren i Abu Ghraib, lögnerna som ledde till Irak-kriget och elittruppers dödsräder i afghanska byar. Det gagnar inte den amerikanska staten att offentliggöra sådan verksamhet, och därför kommer informationen ut först genom läckor och journalister.
Jag tänker på det när Andreas Ekman Duse skriver att uppgifter om att ”svenska vapen kommit på avvägar och dyker upp i olika konflikter” ibland varit riktiga. ”ISP:s analys ger emellertid klart besked att det då genomgående handlar om vapen som licenstillverkats eller exporterats innan vi fick nuvarande skärpta krigsmateriellag 1993.” Jag vill be ISP att offentliggöra denna analys. Den inblick jag har i hur ISP:s analyser genomförs väcker inte tillräcklig tillit.
Som journalist har jag tagit fram några av uppgifterna om att svenska vapen hamnat på villovägar. Den 18 november 2010 presenterade jag uppgifter i Sveriges Radios ”Ekot” som pekade på att USA gett svenska pansarskott, AT-4:or, till irakiska soldater, i strid mot avtalet med Sverige. Andreas Ekman Duse tvingades be den amerikanska armén undersöka uppgifterna. Den 21 juli förra året fick han svar: "Baserat på vår genomgång så kan vi inte hitta några bevis för att den amerikanska armén har överfört AT-4:or till irakierna." Lieutenant General William N. Phillips skrev under brevet och lade till en handskriven personlig hälsning till den svenska vapenexportkontrollanten: "Sir, jag står redo att svara på alla framtida frågor! Vi uppskattar verkligen ert partnerskap!”
Andreas Ekman Duse svarade: "Jag uppskattar noggrannheten i er undersökning och att det nu har fastställts att inga AT-4:or av svenskt ursprung har överförts till irakierna via [den amerikanska] armén".
Vad är det som pågår här? Stater som köper svenska vapen förbinder sig att inte sälja vidare vapen, eftersom smugglade vapen är ett enormt problem i världens krigsområden. När myndigheten som ska kontrollera svensk vapenexport blir serverade uppgifter som skulle kunna innebära att mängder av svenska vapen trots detta sprids blir resultatet inte en oberoende utredning, utan en brevväxling mellan partners. Den amerikanska armén undersöker sig själv och kan inte bevisa att AT-4:or har getts till irakier, vilket Andreas Ekman Duse översätter till motsatsen: att det är bevisat att AT-4:or inte getts till irakierna.
Jag vet inte hur den amerikanska undersökningen har gått till, men jag kan konstatera att Michael Kern, den amerikanska soldat som berättade för ”Ekot” var och när svenska vapen har överförts till irakier, inte har kontaktats av den amerikanska armén.
På grund av att ISP inte går ut offentligt med sina analyser är det svårt att dra slutsatser om precis vad som har hänt. Men det är värt att påpeka att varken den amerikanska armén eller Andreas Ekman Duse är primärt intresserade av sanningen – precis som mänskliga rättigheter må vara av värde, men inte viktigast. Ekman Duses främsta mål är att bibehålla Sveriges militära partnerskap med länder som Saudiarabien och USA. Vår säkerhet är beroende av det.
Eller finns det andra sätt att bygga säkerhet i Sverige och i världen? En utredning som undersöker den frågan skulle andra än ISP välkomna.
Christopher Holmbäck, journalist