I november 2005 kom en saudisk försvarsdelegation och den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen överens om att inleda ett militärt samarbete. Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled besökte Sverige och affärsavtalet om att bland annat investera i det svenska luftburna övervaknings- och stridsledningssystemet Erieye var en del av den förra regeringens planer på intimare kontakter länderna emellan.
Detta ramavtal riskerar att skapa ett prejudikat för svenskt militärt samarbete med diktaturstater. Följden av en sådan utveckling blir att regeringens utrikespolitiska mål att främja respekten för demokrati och mänskliga rättigheter undermineras. Idéerna om samarbete med ett av världens grymmaste diktaturländer blev hårt kritiserade och ledde bland annat till en KU-anmälan av undertecknad.
Samma trista historia riskerar nu att upprepa sig. Denna gång med en borgerlig regering och ett nytt diktaturland i Mellanöstern: Förenade arabemiraten. Regeringen kommer inom kort att ta ställning till om Sverige ska ingå ett långtgående militärt samarbete med Förenade arabemiraten.
Efter omfattande förhandlingar har ombud för de svenska och emiratiska försvarsmakterna enats om ett förslag till avtal om samarbete på försvarsområdet. Avtalet inkluderar såväl export som import av vapen, samarbeten mellan ländernas försvarsindustrier både i forskningssyfte och vapenhantering, gemensamma utbildningar och utbyte av militära erfarenheter.
Det är detta avtal som den svenska regeringen nu har att ta ställning till. I stort sett fattas bara signaturen på kontraktet. Folkpartiets linje är glasklar: I den mån Sverige ska bidra till att rusta världen ska vi vara demokratins vapensmedja. Det är dags för alliansregeringen att bryta med den linje som företräddes av den socialdemokratiska regeringen och inte inleda fler militära samarbeten med auktoritära diktaturer.
Enligt Utrikesdepartementets rapport från 2005 om mänskliga rättigheter och demokrati i Förenade arabemiraten är läget allvarligt. Även om landet är ett av världens rikaste saknas en demokratisk tradition. Politiska partier är inte tillåtna och det finns inga demokratiskt valda institutioner. Yttrande- och församlingsfriheten är begränsad.
Landets ledning vägrar att skriva under några av de mest centrala FN-deklarationerna om mänskliga rättigheter med motiveringen att den muslimskt religiösa sharialagen är ett moraliskt rättesnöre som anses tillgodose respekten för de mänskliga rättigheterna. Samma sharia som exempelvis förvägrar kvinnor samma juridiska status som män. Spöstraff utdöms av shariadomstolar för bland annat äktenskapsförbrytelser, prostitution samt narkotika- och alkoholmissbruk. Publikationer med antiislamiskt innehåll är förbjudna. Att konvertera från islam är formellt belagt med dödsstraff. Det finns inga politiska eller fackliga organisationer och strejker är förbjudna. Muslimska kvinnor tillåts inte gifta sig med icke-muslimska män. Homosexualitet är förbjuden i lag och bestraffas hårt i islamisk lagstiftning.
Landet rankas även som "not free" enligt den amerikanska demokratitankesmedjan Freedom House med ett medelbetyg på 6 där 7 är sämst.
I den svenska krigsmateriellagstiftningen står det att tillstånd för vapenexport får endast lämnas "om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik". I den svenska utrikespolitiken, formulerad av regeringen och godkänd av riksdagen, ligger det i Sveriges utrikespolitiska intresse att främja mänskliga rättigheter. I regeringsförklaringen från den 6 oktober 2006 stadgas detta tydligt: "Sveriges utrikespolitik ska förena engagemanget för internationellt samarbete med en tydlig röst för demokrati och de mänskliga rättigheterna. Ambitionen skall vara klar: Sverige ska bättre bidra till frihet, säkerhet, demokrati, välstånd och hållbar utveckling i världen."
Det är oacceptabelt om den svenska regeringen lovsjunger demokrati och mänskliga rättigheter i retoriken, men prioriterar goda relationer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten när det verkligen gäller. Vi borde lära oss av historien och inte samarbeta militärt med diktaturer som bryter mot demokrati och mänskliga rättigheter.
I stället bör vi understödja demokratier som bidrar till fred och säkerhet i sin omvärld och de demokratiska krafter som verkar i odemokratiska länder. Vi i folkpartiet liberalerna har länge menat att ett demokratikriterium i svensk vapenexport bör införas. Ett sådant kriterium skulle innebära att export vägs mot tydliga krav på demokratisk utveckling. Därmed förhindras vapenexport till diktaturer.
Sverige ska som nation även i fortsättningen ha en vital och framgångsrik vapenexport och ett konstruktivt militärt samarbete med demokratiska nationer vars folk själva fått välja sina ledare. Friheten, demokratin och de mänskliga rättigheterna måste ibland försvaras med vapen. Men att understödja diktaturer med vapen är både omoraliskt och olämpligt. Det går inte att förhålla sig neutral mellan demokrati och diktatur.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik vägleddes under 1900-talet av en neutralitetspolitik som vilade på realpolitiska hänsynstaganden. Ett problem med politiken var att svenska regeringar till slut gjorde neutralitetspolitiken till en dygd. Det är dags att slutligen göra upp med denna tradition och i stället på allvar göra stödet till demokratier till en överordnad målsättning för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Demokrati bör ersätta neutralitet som den svenska säkerhetspolitikens ledstjärna.
Avtalet om militärt samarbete med Förenade arabemiraten är det första verkliga testet för den nya regeringen i detta avseende. Menar den allvar med regeringsdeklarationens formuleringar om att den svenska utrikespolitiken ska vara en tydlig röst för demokrati och mänskliga rättigheter eller var det bara tomma ord?
Birgitta Ohlsson