För att kompensera för rasism och diskriminering går politikerna högljudda islamistiska grupper till mötes och beviljar pengar och resurser. Politikerna – liksom medierna – talar inte direkt till muslimerna utan går via självutnämnda företrädare för religionen. Samma kollektivisering är ett verktyg för de främlingsfientliga krafterna att skuldbelägga alla muslimer för allt ont som händer i landet.

Förlorare på den här retoriken – att definiera samtliga muslimer genom religionen – är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska eller ateistiska svenskar, skriver Dilsa Demirbag-Sten.

I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen. Kollektiv existerar knappast oberoende av sina enskilda medlemmar och är inga självständiga subjekt med egna rättigheter. Detta garanterar förstås enskildas rätt, men ger också kollektiv den legitimitet som ligger i att samhörigheten byggs på frivillighetens grund.

Det borde vara självklart i dagens Europa, en kontinent som återuppbyggdes ur ruiner och folkmord – och där detta sorgliga arv alltid haft förtryck av individer som sin orsak, lika självklart som att vår världsdels triumfer förknippas med demokratiska reformer eller åtminstone en liberal praxis.

I många europeiska länder har främlingsfientliga partier, med goda marginaler, tagit sig in i parlamenten. Även politisk islam stärker sina positioner. Antidemokratiska krafter värvar allt fler anhängare och verkar dessutom numera i symbios med varandra.

Sedan den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie har skäggiga islamistiska män – som bränner böcker och hatar individuell frihet – blivit representanter för alla muslimer. Islam befästes i den fria världens medvetande som ett mäktigt hot mot yttrandefriheten, demokratins stolthet och de dödligas möjlighet att kräva sina rättigheter. Men som alla andra svenskar har de flesta muslimer en högst demokratisk relation till islam och sin omgivning.

För några rastlösa, vilsna och trängda har däremot religionen blivit en politisk kraft och ett medel. Dessa är tillräckligt många och högljudda för att bevara den bilden av islam som intolerant, och också för att ibland erbjuda konkreta säkerhetshot.

Banden mellan politisk islam och en grupp unga européer knyts ihop av samma krafter som förespråkar stening av kvinnor, fängslar och mördar oppositionella, är homofobiska och antisemitiska. Fortfarande är anhängare av islamistiska organisationer och rörelser en minoritet bland muslimer i Europa. Men de har fått tolkningsföreträdet för muslimer i det politiska och offentliga rummet. Hur kommer det sig?

Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister.

Därför hade islamisterna varit föga framgångsrika om det inte varit för hur väl mottagna de har blivit av medierna, politikerna och det kulturella etablissemanget. Om individuella fri- och rättigheter hade varit självklarheter och försvarats som sådana hade politisk islam inte haft några större framgångar.

Politiker vänder sig till gärna till organiserade grupper för att bredda väljarbasen. Muslimer har blivit ytterligare en sådan grupp. Såväl denna som den föregående regeringen har vänt sig till självutnämnda företrädare som gärna ger röst och ansikte åt ”muslimers” kränkthet och krav.

För att kompensera rasism och diskriminering går man högljudda islamistiska grupper till mötes och beviljar pengar och resurser för att stärka ett islamiskt identitetsbyggande. Snart har väl varje statligt finansierad institution, organisation och stiftelse inlett ”brobyggande” och ”dialogarbete” med olika islamiska organisationer. Politiker talar inte direkt till muslimer, som till andra svenskar, utan går genom självutnämnda företrädare för religionen.

Sekulära föräldrar ser med förfäran sina barn söka sig och värvas till politisk islam. Vad samhällsdebatten gör är att kasta en ung orolig och sökande generation barn och ungdomar i armarna på just de religiöst ortodoxa krafter där demokratiska värden föraktas. Välvilligt göder vi den minoritet som bör marginaliseras och som alltid varit en marginalgrupp bland muslimer.

Men det politiska Sverige agerar inte i ett vakuum. SVT:s ”Halal-tv” är ett tydligt exempel på hur medierna likt våra politiker tror att man endast kan kommunicera med muslimer genom islam. För att kompensera bristande mångfald inom SVT och det allt mer växande muslimhatet skapade man ett, för den muslimska gruppen, ytterst stigmatiserande program.

Tre beslöjade, ortodoxa, kvinnor var vad man fann. Programmet speglade mer redaktionens bild av den muslimska gruppen än verkligheten. En välvillig kollektivisering av muslimer är inte särskilt mycket bättre än ett generellt skuldbeläggande.

En vanlig medborgare med muslimsk bakgrund, som trots en akademisk utbildning aldrig kallas till arbetsintervju, blir föga hjälpt av att SVT visar upp tre djupt religiösa kvinnor som inte tar män i hand och gör uttalanden om profeten och koranen i varje program. Denna medborgare är med stor sannolikhet emot slöjan och anser att kvinnorna är homofoba och konservativa.

Men SVT är inte på något sätt ensamt om att inte förstå skillnaden mellan islam och muslimer. I svenskt kulturliv har de mycket populära postkoloniala teorierna lett till ett relativiserande av de individuella fri- och rättigheterna. Liberala förespråkare som står upp för individers rätt till frihet beskylls oftast för ”intolerans” och ”fundamentalism”.

Samma kollektivisering som missriktat används för att kompensera för rasism och diskriminering är ett verktyg för de främlingsfientliga krafter att skuldbelägga alla muslimer för allt ont som händer i landet. Utgångspunkten är att alla muslimer är förprogrammerade att vara odemokratiska och kvinnoförtryckande. Återigen är det islamisterna som är tankefiguren. Utifrån rader i koranen och politisk islam målar, bland andra Sverigedemokraterna, sedan upp hotbilder av muslimer som genetiskt onda, redo att med våld erövra hela den fria världen. Muslimer bär, i samma tankevärld, kollektiv skuld för allt som sker i islams namn. I Sverige och resten av världen.

Förslaget om minaretförbudet i Schweiz antogs av rädsla för politisk islam. En demokrati i den fria världen var villig att göra avkall på religions- och yttrandefrihet för att markera mot en annan frihetsfientlig grupp. På så vis fråntas muslimer det individuella handlingsutrymmet i sitt förhållningsätt till islam. Den politiska symbolhandlingen mot radikal islam blev ett kollektivt bestraffande av alla muslimer.

I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar.

Dilsa Demirbag-Sten
journalist och författare