Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Var finns ambitionen att hjälpa Stockholms tiggare?”

Ömsesidig förnedring. Ni kastar åtminstone inte sten på oss, säger en av tiggarna på Stockholms gator. Nej, vi kastar inte sten, men vi vänder bort blicken. Och vet varken ut eller in. Om man ger så kanske man uppmuntrar eländet? Om inte – ja, då är man omänsklig. Vad vi ser är en humanitär katastrof, skriver Kerstin Vinterhed, präst och före detta DN-medarbetare.

Nej, nu får det vara nog! Eller rättare sagt: JAG STÅR INTE UT. Jag står inte ut med att se alla dessa tiggare på Stockholms gator längre. Insvepta i filtar, blåfrusna och eländiga sitter de där och sträcker bedjande ut en pappersmugg mot mig med några futtiga kronor i.

En del står på knä, andra sitter på tidningar, ytterligare andra, exempelvis i t-baneuppgången på Stureplan, har slagit läger och ligger och sover medan folk skyndar förbi med sina kassar.

En av dem är jag, en vanlig stockholmare bland alla andra. Ibland lägger också jag några mynt i den där framsträckta muggen, men oftast går jag förbi och vänder bort blicken. Jag tänker på människorna i Tredje riket under Hitler, hur de gick förbi och låtsades inte se när deras judiska grannar forslades bort av Gestapo. Nej, ”de såg ingenting”.

Men vi ser och vet ju. Vi vet att tiggarna är baksidan av EU:s fria rörlighet, att de kommit hit helt enkelt därför att de kan komma, att detta att sätta sig och tigga på Stockholms gator är ett sätt att undslippa utstötningen i ett antal forna öststater som numera ingår i EU, Bulgarien, Rumänien med flera.

”Ni kastar åtminstone inte sten på oss”, är en kommentar. Nej, vi kastar inte sten, men vi vänder bort blicken. Och vi vet varken ut eller in. Om man ger så kanske man uppmuntrar eländet? Om man inte ger – ja, då är man omänsklig.

Men välfärdssamhället, då, det solidariska högskattesamhället med omfördelning som det överlägsna sättet att avskaffa allmosorna, den förnedrande välgörenheten, kränkningen som Strindberg skrev om när han skildrade väl­görenhetstanterna på besök bland Vita bergens fattiga på den tiden.

För det är ju så det är, en ömsesidig förnedring, både av den som tigger och av den som ger – eller inte ger. Av den som – i likhet med mig själv och de flesta andra i det här landet – har varit med om att bygga upp ett samhälle där tiggeri och allmosor ersatts av rätten till bistånd.

Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, visade i höstas att det går att göra något. Det var när han tog upp de hittransporterade bärplockarnas sak i norra Uppland, ni minns de där som gick från Mehedeby till Stockholm till slut, när det visade sig varken finnas bär eller pengar i skogen.

Den lokala bearbetningen av bärplockarkatastrofen i Mehedeby – där Tierps kommun i det längsta försökte hålla sig utanför saken, men till slut tvingades inse att de faktiskt hade ett visst ansvar– är ett utmärkt exempel på hur man kan hantera en sådan här plötslig invasion av fattiga i folkhemmet genom att ta reda på vilka de är, varifrån de kommer, på vilka förespeglade villkor de kommit hit och vad de har för förhoppningar.

Så vad gör vi i Stockholm? Har Socialhögskolan sänt ut sina studenter för att göra strukturerade intervjuer med tiggarna och kartlägga deras situation? Har politikerna i Stockholms stadshus och i Sveriges riksdag tagit upp saken till debatt och diskussion?

Så vitt jag vet har endast motvilligt så kallade papperslösa tagits emot på ett härbärge och Crossroads bistått med viss hjälp. Ett minimum, alltså. Medan nordan viner och snögloppet sveper fram över staden.

I början av femtiotalet gjorde socialläkaren John Takman sina första besök bland husvagnszigenarna i Tantolunden och rapporterade om tbc, våta madrasser, fattigdom och utstötthet. Det var början till den kartläggning av zigenarnas situation i Sverige som till slut ledde till att lägren stängdes och zigenarna – romer säger vi i dag – fick flytta in i normala bostäder som alla andra och barnen gå i vanliga skolor.

Så stark var den sociala ambitionen då, var finns den nu? För det är väl ändå så att de människor som kommer hit och vistas i vårt land, dem har vi ansvar för? Av rent humanitära skäl – det gäller helt enkelt mänskliga rättigheter.

På senare tid känner jag bara till ett initiativ som liknar Takmans, läkaren och riksdagsmannen Sven Brittons erbjudande om hjälp till sprutnarkomanerna på Stockholms gator. Det vore en ren självklarhet att göra samma sak när det gäller tiggarna i Stockholm.

Vad vi står inför i dag är en ren humanitär katastrof.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.