Politisk popularitet vinns inte genom åtgärder allena. Politikerna måste också berätta om vad de uträttat. Det har kungar och regeringschefer vetat i alla tider, alltifrån Peder Svarts oförlikneliga krönika om Gustav Vasas äventyr i Dalarna till socialdemokraternas berättelse i vår tid om hur de förvandlade Fattig-Sverige till det lyckliga folkhemmet.
Vad bryr vi oss om att några cyniska nationalekonomer säger att det kanske inte var det socialdemokratiska partiet som i början av trettiotalet räddade landet från den ekonomiska krisen utan i stället den ekonomiska krisen som räddade socialdemokraterna från politisk handlingsförlamning. Socialdemokraternas berättelse har gått hem genom ständig upprepning i ord, musik och inte minst film. Ruinerade godsägare, halvskumma fabrikörer och lyxälskande borgarfruar som tyranniserar sina hembiträden kontrasteras mot skötsamma arbetarledare, som inte sällan vinner kapitalistdotterns hjärta och på köpet förmår henne att överge högern för arbetarrörelsen.
Denna saga tog slut någon gång på sjuttiotalet, osäkert om felet var Palmes, den nya grundlagens, oljekrisens eller löneexplosionens. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Den roll som socialdemokraterna senare tog på sig som skuldsanerare var inte nog för att skapa entusiasm, hur retoriskt målande uppgiften än presenterades: ”Den som är satt i skuld är inte fri”.
I en ny tid behöver vi en ny kompass att orientera efter. Vi hungrar efter en klargörande berättelse om tiden efter den socialdemokratiska hegemonin när vi också haft borgerliga regeringar. Vid universiteten får man rent av lära sig att i vår postmoderna tid kan man inte vänta sig någon annan kunskap än sådana subjektiva berättelser, då tron på allmängiltiga sanningar är förlegad. Den ”sanning” får i stället försteg, som presenterar den mest sammanhängande, motsägelsefria, heltäckande och engagerande berättelsen.
Till viss del vet vi nog vari den borgerliga berättelsen består. Den handlar om de borgerliga dygderna. De har fört en tynande tillvaro men blommat upp på senare tid. Det kanske inte låter så sexigt. Visserligen kan man komma långt, sjunger Ulf Peder Olrog, ”med sparsamhet och flit och hederlighet”. Men, tillägger han: ”man drar sig i det längsta för sådana metoder”.
Det är därför typiskt att i dagens politiska landskap är stödet för allianspartierna svagast i de världsförbättrande yngsta väljargrupperna, som ännu inte lärt sig att uppskatta borgarklassens diskreta charm.
Sedan fyra år tillbaka har de borgerliga fått chansen igen och den här gången har de verkligen gått in för en systemförändring, men utan att riktigt berätta för oss om den. Vi ser skärvor av berättelsen men helheten kan vi än så länge bara ana, trots tappra försök från många sagesmän. En orsak är, som jag ser det, att makten över det politiska samtalat har gått ifrån politikerna och tagits över av journalisterna. Det är programledarna som ställer frågorna och politikerna ska svara kort och rappt och inte lägga ut texten med några krusiduller eller fågelperspektiv.
Som förre statsministern Ingvar Carlsson påpekat är detta byte av huvudrollsinnehavare på den politiska scenen djupt problematiskt från demokratisk synpunkt. För det är ju inte programledarna vi väljer – med deras ofta godtyckliga, påfallande urbana, för att inte säga Stockholmscentrerade vinklingar (”nollåttor är smartare än lantisar”) – utan politiska representanter, som ska uttrycka de känslor och intressen som finns i olika regioner, klasser, religioner och kön. Det började lovvärt med skjutjärnsjournalistiken. En ny generation av journalister framträdde, som gjorde rent hus med auktoritetsmoralen och avbröt politiker som försökte slingra sig. Men sedan dess har det blivit mer och mer av skjutjärn och mindre och mindre av möjligheter för riksdagspartierna att själva utforma presentationen av sitt budskap, åtminstone i de publikt stora massmediala framträdandena.
Bråket i början av sommaren när Mona Sahlin tackade nej till slutduell i TV4 med Fredrik Reinfeldt är signifikativt. Det är en urgammal tradition att socialdemokraterna avslutar valrörelsen den aktuella dagen i Göteborg. Men det ville TV4 inte acceptera. Det var starkt av Sahlin att hålla fast vid traditionen och inte dansa efter TV4:s pipa.
Men politikerna tar inte heller själva chansen när de får den. Det blir för mycket siffror och för lite sammanhang.
Fredrik Reinfeldts artikel på DN Debatt på moderaternas dag i Almedalen liksom hans olika sommartal har varit en styv uppvisning i konsten att hamra in ett budskap: moderaternas nya roll är att företräda allmänintresset gentemot särintressena. Idéhistoriskt är det den tydligaste brytningen med den nyliberalism som behärskade moderaterna från Gösta Bohman till Bo Lundgren. Denna riktning grundades bland annat på public choice-teorin, som går ut på att bakom varje kollektivt beslut döljer sig särintressen som ockuperar staten för sina syften, och därför bör man minska statens storlek.
Den socialkonservative Reinfeldt säger i stället att det finns ett allmänintresse och det är att iaktta måttfullhet och balans till allas långsiktiga nytta. Men denna filosofi är ju ingen konkret berättelse om vad alliansregeringen har uträttat.
Så här skulle den kunna låta: Kärnan är berättelsen om hur ett land av bidragspolitik blev ett land för arbetspolitik. Det var ett socialt framsteg när klassklyftorna och klassegoismen ersattes av den socialdemokratiska välfärdsstaten och det allmänna tog ansvar för de svagare. Men så småningom blev omsorgssystemen så omfattande att det blev frestande för allt fler att åka snålskjuts. Initiativförmåga och framstegstro klingade av. Vi fick ett system av ”inlärd hjälplöshet”. På papperet var Sverige ett av jordens sjukaste länder.
Den berättelse de borgerliga spinndoktorerna nu måste anstränga sig att sprida är att det är alliansregeringens förtjänst att ha brutit med det systemet. Som alla systemförändringar finns det kvardröjande samordningsproblem och man måste visa största hänsyn till dem som riskerar att hamna mellan stolarna. Men i princip är denna systemförändring riktig.
Redan börjar vi se den borgerliga berättelsen, till exempel i filmer om volontärer, välvilja och välgörenhet. För den stora majoritet som åtnjuter lyckan av bibehållen arbetsförmåga är arbetet inte bara grunden för välstånd utan också grunden för solidaritet med dem som verkligen behöver få del av den välfärd vi andra arbetar ihop. Så återgav de borgerliga landet dess arbetsmoral.
Leif Lewin
professor i statskunskap