När de afrikanska lejonen tar upp kampen med de asiatiska tigrarna och en stagnerande västvärld, drar vi oss undan. Varför kastar Sverige bort trettio års uppbyggnad av goda relationer med Afrika?

Sex av de tio snabbast växande ekonomierna i världen under perioden 2001–2010 var afrikanska: Antalet konflikter minskade, demokratin växte sig starkare, en rad förbättringar gjordes av den ekonomiska politiken och priserna på afrikanska produkter ökade. De kinesiska investeringarna var viktiga men utan avgörande ekonomisk betydelse.

Hungerkatastrofen på Afrikas Horn har åter gett oss bilder och rapportering av Afrika som ett svältande barn som vi ska rädda. Bilderna skymmer de framsteg som gjorts. Det gör att vi tappar bort orsakerna till svälten. De handlar om makt, om att vissa tjänar mer på kaos och konflikt. Effekterna är humanitära men orsakerna är politiska.

Afrika var den kontinent som bidrog minst (=ingenting) till den globala finansiella krisen, men drabbades mest, genom försämrade (över)levnadsmöjligheter för miljoner människor. De afrikanska samhällena har inte den buffert som de rikare länderna och invånarna har. De fick inte det stöd som de mest utsatta rika länderna gav varandra. De fattiga länderna sveks återigen. Det blev ett rejält hack i utvecklingstakten.

Trots detta förutspår internationella valutafonden att sju av de tio snabbast växande ekonomierna 2011 – 2015 kommer att vara afrikanska.

Vilka är dessa afrikanska lejon? Etiopien, Moçambique, Nigeria fanns med även på listan över de snabbast växande 2001–2010. Nya är Kongo, Tanzania, Ghana och Zambia.

I några fall är det uppenbart att de höga tillväxtsiffrorna beror på att startåret var bottenlöst dåligt. Under en konflikt rasar ekonomin men när konflikten klingar av följs den ofta av snabb återhämtning, Kongo är ett exempel. Höga råvarupriser kan vara tillfälliga men ge snabba uppgångar.

Kommer prognosen att slå in? Säkert inte i alla avseenden, men det verkar troligt att det afrikanska undret fortsätter.

En hög och bestående tillväxt innebär förbättringar, eller hopp om förbättringar, för miljoner människor. Etiopien kommer att ha en BNP år 2015 som är nästan 4 gånger så hög som när seklet inleddes. Man ser delar av den. Enorma bostadskomplex skjuter upp i försök att stoppa utbredningen av slummen i en kombination av egnahemsrörelse och miljonprogram.

Utvecklingen i Östafrika har lett till att en medelklass vuxit fram. Tillväxten har mest gynnat städernas befolkning. En bred medelklass behövs, men det krävs en politik för att förhindra att en arbetslös underklass samtidigt blir allt större och får det allt sämre.

Det finns två områden som kan kullkasta alla ambitioner och prognoser: konflikter och etnicitet.

Antalet konflikter har gått ned. Men konflikter har en tendens att komma tillbaka; det kan bli nya konflikter i Kongo eller mellan Etiopien och Eritrea. Södra Sudan blev en självständig stat den 9 juli, en historisk händelse. Kan den sköra freden mellan parterna i Syd behållas nu när självständigheten från regeringen i Khartoum uppnåtts?

Somalias olika ledare fortsätter att vara en plåga för sin befolkning och för grannarna. Somalia har privatiserats bortom all rimlighet. Tullar tas upp av den som sätter upp en vägspärr eller lägger beslag på hamnen eller flygplatsen. En Kalasjnikov gäller som kreditkort. Till inkomsterna från smuggling och droger kommer nu intäkter från piratverksamheten. Konflikterna i Somalia är en kamp om pengar och makt. Den är inte etnisk, vilket nästan alla andra oroshärdar i regionen är.

Etnicitetens sprängkraft har ökat, på tvärs mot de flesta prognoser. Teorin har varit att med tillväxt och urbanisering så kommer de etniska dimensionerna att ge vika för mera ”moderna” uppdelningar (stadsbor, studenter, arbetare, tjänstemän).

I den senaste folkräkningen i Kenya fick människor frågan om vilken grupp de tillhörde. De gavs också chansen att skriva ”kenyan”. 98,5 procent angav stamtillhörighet, 1,5 procent att de främst såg sig som kenyaner.

Länderna hanterar etniciteten på skilda säRwanda försöker tiga bort den, Burundi bygger sina partier på etnicitet, Etiopien har baserat indelningen av landet i ”stater” på etnicitet, i Kenya pågår maktkampen för fullt. I södra Sudan är det kamp mellan de två stora grupperna. Tanzania är en oas i denna etniska sörja, med undantag för Zanzibar.

I denna situation kommer ett budskap från Nordafrika. Händelserna där uppfattas inte som en kamp mellan skilda ideologer utan som frågor om Frihet och Frustration. För litet frihet och för mycket frustration, främst över arbetslöshet och korruption. Även i östra Afrika är ungdomsarbetslösheten gigantisk. Det kan bli en farlig brygd, som kan bana väg för populism och extremism och omöjliggöra prognoser och planer. Budskapet hörs.

Var finns Sverige i detta landskap av chanser och tillväxt, oro och konflikter? Med flera av de länder som nu spås extremt snabb tillväxt har vi haft nära relationer, först genom missionärer och sedan med bistånd, handel och turism. Vi borde vara aktiva, höras och synas.

Många gånger under vår resa fick vi frågorna ”vad vill Sverige, var finns Sverige?” Vi blev jämförda med länder som ökar sin närvaro i Afrika.

Svaret är att vi knappt finns.

Svälten på Afrikas horn är inte främst resultat av uteblivna regn utav av ledare som tjänar på konflikt och kaos. I detta läge håller vårt intensiva arbete med stöd till olika fredsprocesser på att monteras ned, då det borde vara mer angeläget än någonsin att komplettera den humanitära hjälpen med politiska påtryckningar.

I Rwanda har vi fortfarande goda kontakter, men de minskar. I södra Sudan är vi osynliga. I Tanzania har vi gamla kontakter, men de blir bara äldre. I Kenya och Uganda, liksom i de andra länderna, tror vi oss ha haft goda ingångar politiskt och kommersiellt, inte minst genom vårt bistånd. De dagarna är borta, vi är nu en anonym medlem av EU, utan egen röst eller åsikt.

Det tydligaste exemplet ser vi i Etiopien. Addis Abeba är Afrikas politiska huvudstad och Etiopien har historiskt mycket nära band till Sverige. Etiopien är en regional stormakt i Afrika med 85 miljoner invånare med förbättrad ekonomi. Nu stänger de sin ambassad i Stockholm, och motiverar det med att man inte har några speciella relationer med Sverige!

Trettio års uppbyggnad av relationer i Afrika försvinner. Vi kastar möjligheten till goda kontakter med växande ekonomier överbord, och tappar inflytande i konfliktområden.

Bo Göransson
före detta generaldirektör för Sida, svensk ambassadör i Kenya, rådgivare åt Afrikanska Utvecklingsbanken.

Cecilia Bäcklander
före detta ­programchef på Utbildningsradion, UR, numera frilansjournalist och tv-producent.